Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 6/2023.
1989 publicerade den vetenskapliga tidskriften Lancet en fallrapport om en hudcancerpatient vars sjukdom hade upptäckts av patientens egen hund. Varför skulle inte ett djur med ett skarpt luktsinne kunna förnimma de förändringar som sjukdomar orsakar i människokroppen? Tanken låter rimlig, men har inte fått någon allvarlig chans åtminstone inom den västerländska medicinen.
Läkarna ligger nog inte i framkant när det gäller idéer om hur förmågor hos djur skulle kunna tas tillvara, säger antropologen Sanna Vellava.
– De kemister och molekylärbiologer som jag har träffat är mer experimentellt lagda och förhåller sig mer entusiastiskt till hundarnas otroliga luktsinne.
Vellava fick upp ögonen för hundar som kan känna av sjukdomar när hon skrev sin doktorsavhandling. Avhandlingen granskades i februari. I sin studie diskuterar hon vilken slags teknisk varelse ett sjukdomsspårande djur egentligen är.
– Vid en närmare anblick blir idén om att använda naturliga nosar lite mer komplex. Det skulle behövas utbildningslokaler, samordning av olika yrkeskunskaper, provlogistik och mycket mer.
Den medicinska infrastrukturen har inte utformats för medverkande hundar. Till exempel kan ett urinprov från en biobank vara för litet för att träna dem. Och borde provet luktas på från en glas- eller metallburk eller spelar burkens material ingen roll?
En dramatisk vändning
Vellava genomförde sin forskning huvudsakligen i en lokal som upprätthålls av en förening för hundtränare. Där tränade frivilliga sina hundar, som tidigare hade specialiserat sig på till exempel mögel, till cancerhundar.
– Samtidigt som vi tog reda på hur cancer luktar, letade vi också efter det bästa sättet att träna hunden.
Hundarna är dock ännu inte på väg till hälsocentralerna. Snarare hoppas läkarna att hundarna ska hjälpa forskare att hitta de molekyler som ger ledtrådar om sjukdomar.
– Hundarna skulle alltså kunna hjälpa in forskningen på rätt spår eller delta i utvecklingen av diagnostiska verktyg.
Ett kapitel i Vellavas avhandling bottnar i världens oförutsägbarhet.
– Covid-19-epidemin bröt ut. Många antropologers undersökningar avbröts. För mig var det nästan ett plus, en fin dramatisk vändning. Några av hundarna blev coronahundar, och jag fick följa deras arbete på flygplatsen.
Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.