Vi har två teman idag.
För det första, i de exceptionella tider som nu råder vill jag betona betydelsen av pålitlig kunskap, alltså att universiteten och forskningen och utbildningen håller hög kvalitet.
Mitt andra huvudtema är kvaliteten på undervisning och lärande. Vi har inga kunniga forskare om inte nivån på undervisning och lärande är utmärkt.
På Helsingfors universitets 376:e årsfest betonade jag betydelsen av pålitlig kunskap, och jag kan inte annat än att göra det igen, eftersom vi lever i konstiga tider. Av någon anledning tycks man ringakta forskning och forskningsbaserad kunskap som är den mest pålitliga kunskapen. Också lösningar som baserar sig på ordentligt gjorda undersökningar anses värdelösa. Åsikter och lösa antaganden, ”jag tror att det är så här”, grasserar, trots att vi vet att alla berättelser inte är lika värda (som två av universitetets doktorander, Johannes Cairns och Johanna Muurinen konstaterade i HS 1.8.2016). Av några ”jag tror att”-meningar får vi politikerns syllogism: ”Någonting borde göras, detta är någonting, alltså är det detta som borde göras” (HS ledare 9 aug, ref. prof. Marko Terviö), även om ordentliga analyser, eller analys överhuvudtaget, av beroendeförhållanden och konsekvenser tycks saknas. Har vi alltså hamnat i postsanningens tidevarv, eller särskilt postsanningens politik?
Föraktet för forskning är både dumt och farligt; det äter förutsättningarna för framgång i framtiden - eller överhuvudtaget förutsättningarna för ett drägligt liv. I vilket skede – och varför – har vårt land, eller våra beslutsfattare, förlorat sin tro på utbildningens, kunnandets och den nya, pålitliga kunskapens betydelse? Efteråt kan det vara svårt att reparera de katastrofala misstagen.
Och det här är ett fenomen och en olycka som inte bara drabbat Finland. Från många länder i Europa hörs det liknande nyheter, Brexit och akademiska utrensningar i Turkiet, extrema även om de är indirekta fenomen, och inte minst fenomenet Donald Trump i USA. Sanning eller saga? I alla fall, vi borde veta bättre, vad vill vi ha, vilken är vår riktning, vad litar vi på, och vad kan och borde vi själva göra för en bättre framtid av samhälle och universitet? Quo vadis, universitas?
Kan vi verkligen bedöma och förstå vår egen situation, som byggts upp och förädlats under århundraden, och kan vi uppskatta och jämföra den med andras göranden och resultat på ett vettigt och nyttigt sätt? Kärnfrågan är om det lönar sig att satsa på en stark grundforskning och pålitlig ny kunskap, eller att söka snabba vinster med kortsiktiga satsningar enligt principen ”någonting borde göras” som grundar sig på antaganden och önsketänkande? Vi måste inse att ytlig benchmarking inte är tillräckligt, vi måste lära oss äkta benchmarking! (jfr aktuell litteratur som L.E. Weber & J.J. Duderstadt (eds.) University Priorities and Constraints (2016); J.A. Douglass (ed.) The new flagship university (2016); Die autonome Universität – ein Erfolgsmodell? (Hanns Martin Schleyer-Stiftung, 2014); S. Collini What are Universities for? (2012), eller HU-professorerna H. Nieminens & K. Rahkonens (red.) bok med samma namn What are universities for? (2016).
Det finns ett brokigt utbud av material och information i många olika format, och det är inte alltid säkert att den är tillförlitlig, eller så ids man eller vill bara inte kontrollera. Vi börjar småningom lita på felaktig och/eller tendentiös information, antingen medvetet eller omedvetet. Felaktig information ökar inte vår förståelse när det gäller företeelser och problem i vår omvärld, och förbättrar därför inte heller kvaliteten på beslut och lösningar.
Även om material, information och kunskaper kan vara bra och pålitliga, är resultatet inte alltid förståelse och i synnerhet inte insikt. Och även om kunskap leder till förståelse och insikt, utnyttjas de ny forskningsbaserad kunskap inte alltid, t.ex. därför att den inte sammanfaller med beslutsfattarnas program, riktlinjer och metoder. Då kommer man inte till insikt och finner inte en bättre riktning. Man följer i stället politikens syllogism. Vi är inne på en sorglig och farlig väg.
De politiska målen och strategiska riktlinjerna kan vara, och är också ofta, bra och vettiga, men det är svårt att välja rätt metoder som har önskad verkan. Det kan bero på att omvärlden förändras så mycket och så snabbt att de valda metoderna inte längre passar. De kan till och med vara skadliga i det nya läget. En annan vanlig orsak är att man inte känner till och tillräckligt väl förstår hur de många olika målen och metoderna samverkar.
Problemen och fenomenen i Finland och världen är komplicerade. Vi behöver pålitlig forskning av hög kvalitet för att bättre kunna förstå våra problem, vårt samhälle och världen överhuvudtaget.
Universiteten måste möta problemen med högklassig forskning och genom att utbilda unga till experter med mångvetenskaplig kompetens, och helst också på förhand forska i och förutse problem och till och med hindra dem. Vi måste avslöja modeller som bygger på en enda sanning och ensidigt tänkande. Som föregångare är det vår plikt
Oron bara växer i och med att det ser ut som om man inte heller längre uppskattar utbildning i Finland. Jag talar inte (mera) om regeringens smärtsamma och orimliga nedskärningar i utbildningen, utan om ett attitydklimat där en bra utbildning inte längre uppskattas eller anses vara eftersträvansvärd.
I Finland är det här nytt och ovanligt. Hur kan vi annars klara oss? Jag upprepar min fråga: I vilket skede – och varför – har vårt lands (politiska) beslutsfattare, förlorat sin tro på utbildning och betydelsen av ny, pålitlig kunskapen?
Om man ringaktar forskning kan det leda till en ond cirkel, och man börjar också se ned på utbildning som något onödigt och tycka att ”det räcker väl med mindre”. Som britten och forskarstuderanden Ryan Coogan beskriver det (THE August No. 2, 266, p. 28): “The last time I spoke to my dad, he told me to ”pack in all this university shit and get a real job”.
Utbildning och den bildning som utbildningen alstrar, förståelse för samhällets tillstånd och framtida möjligheter är nyckeln. Samtidigt vet vi också i Finland tack vare tillförlitlig forskning att högskoleutbildning fortfarande är den säkraste grunden och främsta faktorn för sysselsättning och högre inkomstnivå.
När vår NEET-procent stiger och är klart högre (nu 15,7 procent) än i övriga Norden (> 10 procent), är det skäl att vara ännu mer orolig än tidigare. Marginaliseringen ser ut att öka hotfullt snabbt. (Eurostat 11.8.2016: NEET =young people (aged 20-24) neither in employment nor in education or training: FIN 11,6 (2006) à 15,7% (2015), SWE 12,7à9,3%, NOR 7,4à8,2%, DEN 5,0à9,3). Man skulle tro att det här väcker också beslutsfattarna i Finland.
Därför vill jag idag tala om utbildning, undervisning och i synnerhet lärande.
För det första gör jag det främst med Helsingfors universitets egna utvecklingsåtgärder som utgångspunkt.
Men, för det andra också därför att man i den internationella diskussionen om högskoleutbildningen under den senaste tiden har ställt frågan om utbildningsuppdraget försummas när universiteten konkurrerar uttryckligen med sina forskningsresultat. Rankningarna, dvs. de internationella jämförelserna mellan universiteten, anses vara en orsak. Det är en farlig utveckling. Vi vet med säkerhet att bra lärande grundar sig på forskning av hög kvalitet, och att vi inte får bra forskare utan högklassig och inspirerande undervisning.
Men först en påminnelse om universitetslagen där det står att vi utbildar och fostrar våra ungdomar till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Det är ett ädelt och viktigt mål. Men det är inte tillräckligt för oss. Vid Helsingfors universitet utbildar vi våra studenter till att förändra vårt land och världen.
De unga som vi utbildar är framtidens toppforskare i Finland och utomlands, de är utmärkta experter inom olika områden som samtidigt ser och förstår helheter och komplicerade beroendeförhållanden och effekter. De har viljan och förmågan och förstår mång-, tvär-, inter- och transvetenskapliga angreppssätt och hur de kan användas när vi löser världens många och svåra problem.
De flera tusen magistrar och doktorer som vårt universitet utbildar varje år (sammanlagt över 3 000/år, dvs. 10/arbetsdag) är den största genomslagskraft i samhället som vi har att erbjuda, varje dag.
Vi åstadkommer det tillsammans: universitetets personal, studenter, alumner och andra samarbetspartner. Undervisning, studier och lärande av hög kvalitet är inte något som uppstår ur tomma intet eller av sig själv, utan vi måste själva åstadkomma det. Genom att arbeta tillsammans och med förenade resurser.
Vår kunniga och engagerade personal är vår viktigaste resurs: var och en för sig och alla tillsammans. Vår uppgift är att skapa framgångsfaktorer och välfärd – tillsammans inom universitetet, och i nära samarbete med andra aktörer.
Därför har vi ställt den studerande i centrum i universitetets strategi för perioden 2017–2020. Den viktigaste åtgärden är den genomgripande utbildningsreformen Stora Hjulet. Det är inte ett skrämmande och hotfullt hjul som krossar oss under sin tyngd.
Nej, det är ett precis så lagom stort hjul att alla ryms med och kan delta och bygga, styra och rulla mot bättre lärande och samarbete. Sammanhållningen stärks och samarbetet lärare emellan, mellan studerande och i synnerhet mellan lärare och studerande ökar. Genom att riva silor skapar vi intressanta bredare utbildningar av hög kvalitet och stärker öppenheten, jämställdheten och samarbetet vid vårt universitet. Gemensamma resurser utnyttjas effektivare och vi uppnår synergifördelar.
Vårt mål är att utbilda våra ungdomar till föregångare i samhället, som förstår och visar en bättre riktning och skapar innehåll.
Studenterna är universitetets kärna. När de blir färdiga bygger de ett bättre Finland och en bättre värld. För att våra utbildningar ska vara attraktiva både för sökande och arbetsgivare också i fortsättningen, startade vi 2015 en reform av undervisningens innehåll, metoder och uppbyggnad.
I fråga om innehåll är den största förändringen de nya mångvetenskapliga kandidatprogrammen. Mångsidighet och mångsidiga orsakssammanhang är också utmärkande för de globala utmaningarna från miljöförändring till människans beteende. Ofta är de också mycket komplicerade.
I vår utbildningsreform genomför vi många stora och långsiktiga förändringar.
Våren 2017 söker man inte längre studierätt för ett ämne vid Helsingfors universitet utan till ett utbildningsprogram. När undervisningen ordnas i 32 kandidatprogram i stället för som nu i över hundra ämnen, stärks samarbetet mellan personal och studenter och diskussionen blir mångsidigare. Lärarna planerar tillsammans innehåll som bildar större och bättre helheter. En lärare kan hålla en kurs för studenter från olika utbildningsprogram, och studenterna får tid att hitta den studieinriktning inom programmet som intresserar mest. Genom att göra så här utnyttjar vi resurserna effektivt och höjer kvaliteten på undervisningen.
Under läsåret förbereder vi också de nya undervisningsplanerna för omkring 60 magisterprogram. De flesta av programmen är på engelska, i och med att vi förbereder oss för införandet av terminsavgifter för studenter från länder utanför EES/EU hösten 2017. Undervisningen enligt de nya utbildningsprogrammen startar hösten 2017.
En hörnsten i utbildningsreformen är att studenterna ska involveras i forskningen redan i ett tidigt skede. På vissa områden fungerar det redan bra, t.ex. när det finns forskningsgrupper, men på många ställen finns det rum för förbättring. Inom olika områden behövs olika metoder, men på alla områden kan det göras något. Vår huvudprincip är att undervisningen baserar sig på forskning av hög kvalitet. Och omvänt, undervisning av hög kvalitet säkerställer att vi har tillräckligt många skickliga forskare också i framtiden.
Studenterna måste också i högre grad än tidigare integreras i undervisningen. I många länder är det vanligt med lärarassistenter och assistentuppgiften är också eftertraktad bland studenterna. Det är också ett sätt att integrera studenterna i universitets- och vetenskapssamhället. Och är av stor betydelse för framtidens karriärplaner: Kanske väcks intresset för forskar-lärarkarriären?
Följande ämne går inte att undvika. Det är, förstås, digitaliseringen som det sägs ska lösa alla problem, hos oss och i världen. Om vi bara skulle förstå hur.
Digitaliseringen har diskuterats och varit synlig i universitetets vardag, säkert mer inom forskningen (bl.a. Open Access och Big Data) än i undervisningen och studierna. Men också inom lärande kan man åstadkomma mycket. Tyvärr har vi hamnat på efterkälken på det området, men nu är det tid för skärpning.
För det första, digitaliseringen gör det enklare att interagera och utveckla tillsammans och ger därför bättre resultat. Det gäller både i praktiska undervisningssituationer och för studierådgivningens centrala informationsproduktion. Ett exempel är sidan Mina studier med all information som studenten behöver från kursutbud till individuell studiehandledning – och studentrestaurangernas menyer med information om portionernas ”hälsosamma och ohälsosamma innehåll”.
För det andra kan vi utveckla moderna och intressantare studieformer och bedömningssätt, inklusive flexiblare sätt att tentera (ett exempel är tentakvarier, i höst testas också de första digipiloterna i studentskrivningarna). Digitaliseringssprånget måste också betjäna antagningen av studenter, och det har vi redan erfarenheter av, och ska snart införas i större omfattning. Också lärmiljöerna måste förnyas, det betyder att digitaliseringssprånget också kräver omfattande investeringar. Lokalarrangemangen måste underlätta vardagens tillfälliga och planerade möten: Det behövs mera utrymme för spontana möten.
För det tredje, digitaliseringssprånget är naturligtvis inte bara teknik. Undervisningens pedagogiska kvalitet och innehåll är avgörande både i när- och distansundervisningen.
Ändrade processer, beredskap att lämna komfortzonen och viljan att lära sig nytt på nya sätt (inte ensam, utan tillsammans med andra) är viktiga, både för lärare och studenter.
Digitaliseringen måste öka interaktionen, inte minska den – följden får inte vara att vi gömmer oss bakom maskinkommunikation.
Vi satsar också på studenternas arbetslivsfärdigheter och samarbetar i synnerhet med våra alumner. Digitaliseringsfärdigheterna är väsentliga också inom det området. Vi ska också främja företagstänkandet. Det finns en äkta efterfrågan, det berättar det pigga surret från vårt eget projekt Think Company och det faktum att 21 procent av de studerande vid högskolorna läsåret 2014–2015 såg ett eget företag som ett sannolikt karriäralternativ (Företagarna i Finland 2016). Alla kan inte och ska inte heller bli företagare, men det är bra för oss alla att ha insikter i företagande och företagsverksamhet. Det finns säkert inget område som en högskoleutbildad expert inte kan bli företagare i, och sen kanske anställa ett par av sina studiekamrater. Och många anställs i vilket fall som helst av företag. Också nya former av kooperation och kooperativ i liten skala blir populärare bland unga – i stället för penningkapitalet är det intellektuella kapitalet viktigt i början. UNIFI samarbetar också med Företagarna i Finland och ger rekommendationer om olika företagsformer. Men samtidigt måste vi vara noggranna så att vi ”Don´t get lost in translation”: “Universities must embrace entrepreneurship and work with industry - but with their eyes open”, konstaterar Vice-Chancellor of the University of Manchester, Dame Nancy Rothwell (THE June No. 2, 259, p. 28).
Sysselsättning som motsvarar utbildningen har varit på tapeten i sommar. Det är en bra målsättning, men ganska svårt att mäta pålitligt, och kanske behöver vi inte mer sådana mindre mätare i undervisnings- och kulturministeriets universitetsfinansieringsmodell (nu har vi redan antalet sysselsatta med 1 procent). Här har det förekommit också missuppfattningar, att sysselsättning som motsvarar utbildningen betyder arbete inom ett smalt utbildningsområde, när det egentligen betyder sysselsättning som motsvarar utbildningsnivån. Vi utbildar naturligtvis och målinriktat experter för den finländska och den internationella arbetsmarknaden, utan hindrande utbildningsbegränsningar.
Ändå är det klokt att en magister placerar sig i jobb som är avsedda för magistrar, och inte tar jobb som är avsedda för lägre examina (och att jobben som passar doktorer inte tillsätts med magistrar). Generellt borde utbildning och expertkompetens uppskattas och utnyttjas mer, vi borde bl.a. ha många fler doktorer i finländska företag, också enligt internationella jämförelser. Kan det vara en delorsak till Finlands svaga ekonomiska framgång, att vi inte kan eller vågar utnyttja våra välutbildade toppförmågor, inte heller när det finns lämpliga experter?
När vi förenar vår utbildningsreform med våra egna och nationella reformer av rekryteringen och antagningen av studerande som är på gång uppstår många fördelar. Det blir tydligare och smidigare att söka till universitetet när det finns färre utbildningar att söka till och utbildningarna bildar mer täckande, sammanhängande helheter. Studiegången blir smidigare när vi skapar möjligheter att välja studieinriktningar inom utbildningsprogrammen och samtidigt avlägsnar flaskhalsar och återvändsgränder. Och om man önskar fortsätta i ett visst magisterprogram motiverar det till goda resultat under kandidatstudierna. Antagnings- och rekryteringsreformen har många goda målsättningar.
Bästa åhörare, målet för vår reform Stora Hjulet är naturligtvis att höja kvaliteten på undervisningen och lärandet men också på forskningen.
Den senaste Shanghai-rankningen (ARWU) från augusti är igen ett bevis på att vi har lyckats bra med vår målsättning och vårt uppdrag. Under tre år har vi stadigt förbättrat vårt resultat och är nu 56:e bland världens 17 000 universitet. Placeringen är inte ett självändamål, utan ett bevis på ett förtjänstfullt och väl genomfört arbete. Ett stort och varmt tack till hela vår personal! Människorna är vår viktigaste resurs, vi åstadkommer vårt goda resultat och bygger vår framtid tillsammans.
I höst inleder nästan 4 000 nya studerande sina studier vid Helsingfors universitet. Antagningsprocenten var 16. Konkurrensen om studieplatserna är hård. Sammanlagt har vi cirka 35 000 studerande. Vi måste också detta läsår tillsammans se till att studenten är i centrum och lärandet av hög kvalitet och inspirerande. En enorm resurs är det tätare samarbete mellan lärare, forskare och studenter som både är ett mål för och en metod i vår reform.
Samarbetet ger oss utbildning av hög kvalitet och genomslagskraft, och den vägen skapar vi också det som eftertraktas mest, världens mest kompetenta nation. Med en stark universitetsutbildning (och forskning) skapar vi välfärd och framgång för vårt eget land och hela mänskligheten, främjar jämställdhet och respekt och inte minst bildning.
I wish you all a happy and exciting academic year!
Jag önskar er lycka och glädje under det nya läsåret!
Toivotan teille kaikille iloa ja innostusta uuteen lukuvuoteen!