– Vi vet väldigt lite om hur de professionella beaktar fattigdomsperspektivet i sitt arbete. Samtidigt går alla åtgärder som ska lindra barnfattigdom via dem. De är de som hjälper, stöder och beviljar service eller behovsprövade bidrag.
Det säger professor Helena Blomberg-Kroll. Under hennes ledning ska doktorand Christa Järvinen nu forska i hur de professionella inom olika välfärdsyrken möter och bemöter ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer.
– Hur identifierar professionella barn som löper risk för barnfattigdom, hur bemöter de dem och vad kan de göra? Vad är det svåra, vad fungerar bra för tillfället? Hur undvika stämpling och stigmatisering? Det är de här frågorna vill vi komma åt, förklarar Blomberg-Kroll.
I projektet kommer Christa Järvinen att intervjua socialvårdens representanter inom bland annat vuxensocialarbete och barnskyddet. Järvinen ska också höra professionella inom elevvården, så som kuratorer, psykologer och lärare.
– Vi vill intervjua olika slags yrkesutövare som dagligen träffar barn från olika bakgrunder. På så sätt får vi ett bredare perspektiv än genom intervjuer enbart med socialarbetare, som ofta anses vara de yrkesutövare som mest kommer i kontakt med barnfattigdom.
Projektet Barnfattigdom - En studie av professionellas synsätt och praktiker beräknas ta två år och möjliggörs med ekonomiskt stöd från Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne.
Barn kan inte förbättra sin ekonomiska situation själv
En stor utmaning som professionella har i nuläget är hur de kommer i kontakt och lägger märke till barn som lever under fattigdomsgränsen.
Helena Blomberg-Kroll påpekar att man inte alltid kan räkna med att barn eller deras familjer självmant tar kontakt med myndigheterna om sin situation, eftersom fattigdom är väldigt tabubelagt och ofta väcker starka känslor av skam. För andra kan det handla om att man inte har tillräckligt med kunskap om hur man navigerar i stödsystemet eller att man saknar en stark tillit till myndigheterna, då kontakten kan upplevas som stigmatiserande och föräldrarna kan vara oroliga för att deras föräldraskap ska utvärderas.
En av målsättningarna med projektet är därför att utveckla råd och praxis för hur professionella bättre kan bemöta och ta upp frågor kring barnfattigdom.
– Vi kommer inte att skriva en noggrann manual, men nog lista viktiga punkter att reflektera kring om man märker barn vars beteende förändrats, så att alla kommer ihåg att fundera i fall det kan finnas ekonomiska problem i familjen i fråga, säger Järvinen.
Genom projektet vill forskarna också stärka kopplingen mellan praktik och forskning, bland annat genom att utveckla hur ämnet behandlas i de professionellas utbildning.
Helena Blomberg-Kroll påpekar att det funnits en uppfattning inom de nordiska välfärdssamhällena att man inom socialarbetarutbildningarna behandlar fattigdomsrelaterade frågor och strukturer. Men nu finns det tecken på att de här frågorna inte nödvändigtvis uppmärksammas i lika stor utsträckning som tidigare, åtminstone inte på samhällsnivå.
– Eventuellt handlar det om att vi går mot en så kallad terapeutisk välfärdsstat, där man inte försöker komma åt de strukturella problemen. I stället erbjuds människor i utsatta positioner stödformer där tanken är att de ska lösa sina problem själv, en slags "gör-det-själv-socialpolitik”.
Men det här fungerar inte, allra minst då det gäller barn, säger Blomberg-Kroll.
– Barn har mycket sämre möjligheter att göra något åt sin ekonomiska situation, de kan t.ex. inte börja arbeta. De är därför beroende av sina föräldrar och samhällets insatser, något som är viktigt att komma ihåg.
Barnfattigdomen riskerar att öka ytterligare
Barnfattigdom är en fråga som enligt de båda forskarna länge har varit aktuellt i Finland och det är en av orsakerna till att de vill forska mer i ämnet.
Från att ha varit lägst i världen, har barnfattigdomen i Finland markant ökat under de senaste två decennierna och idag lever cirka vart tionde barn i Finland under fattigdomsgränsen. Som en följd av coronakrisen och det försämrade ekonomiska samhällsläget riskerar många barnfamiljers ekonomiska situation att försvåras ytterligare och fler att falla under fattigdomsgränsen. Gränsen för relativ fattigdom i Finland nås då hushållens inkomst är under 60% av medianinkomsten.
Det nya regeringsprogrammet med nedskärningar inom socialskyddet riskerar att försämra situationen ännu mer säger Blomberg-Kroll, som är oroad över utvecklingen.
– Enligt Förenta nationernas barnkonvention har alla barn lika värde och alla ska ha samma utvecklingsmöjligheter. Om vi tar det här på allvar så är barnfattigdom ett verkligt stort problem i Finland, oberoende av samhällspolitiska konjunkturer.
Forskning visar att fattigdom försämrar barns möjligheter att känna sig delaktiga bland andra barn och i samhället. En fattig barndom kan dessutom få enorma konsekvenser för vuxenlivet, bland annat ökar risken för mental ohälsa och att man får en lägre utbildningsnivå.
Blomberg-Kroll understryker ändå att barndomen har ett egenvärde.
– Som barn är man inte i ett väntrum där man väntar på att bli vuxen och att livet ska börja. Barndomen är ett väldigt viktigt och i bästa fall ett fantastiskt skede av livet. Det finns alltså ett värde i att åtgärda fattigdom så att barn har det bra här och nu, inte endast med tanke på att de ska må bra i framtiden.
Barnfattigdom berör hela samhället
Christa Järvinen hoppas att forskningsresultaten kommer att nå ut till alla de professionella som jobbar med barn.
– På kort sikt är förhoppningen att man med hjälp av vår forskning får kunskap att hjälpa barn i stunden.
Men hon ser också barnfattigdom och hur man kan förebygga det som en sak som berör hela samhället och hon hoppas därför att ämnet skulle diskuteras mer, särskilt bland politiker.
– På längre sikt är det politiker som har makten att styra de socialpolitiska målsättningarna, som sedan ska implementeras av de professionella på gräsrotsnivå.
Helena Blomberg-Kroll håller med. Hon lyfter också upp diskussionen om ungas illamående och påpekar att många av dem som mår dåligt är ekonomiskt utsatta.
– Vi borde upptäcka och ta tag i ekonomiskt utsatta barns situation mycket tidigare, inte först då det krisar. Alla som har med barn att göra i sin vardag borde fundera på det här och försöka se kopplingen mellan ekonomiska omständigheter och barns välmående.