Hållbara innovationer spelar en avgörande roll i förändringen av vårt ekonomiska system och i att anpassa systemet till de krav som hållbarheten ställer. Immateriella rättigheter – till exempel patent och varumärken – har en överraskande stor betydelse när näringsverksamhet anpassas så att den är mer hållbar för miljön.
– Många betraktar immateriella rättigheter som hinder för hållbarhet, eftersom de uppmuntrar till ett konsumtionssamhälle och överproduktion. Immateriella rättigheter är dock en central variabel i båda riktningarna, alltså kan de också främja hållbarhet, säger professor Jukka Mähönen.
Professorn i andelslagsrätt Jukka Mähönen och professorn i upphovsrätt Taina Pihlajarinne undersöker i projektet SHARE hur immaterialrättsliga incitament så väl som möjligt kan tjäna hållbarhet. Projektet finansieras av Finlands Akademi.
– Hållbarhetsutmaningen är en ödesfråga för mänskligheten. Därför är det viktigt att hållbarheten bedöms i all reglering som gäller näringsverksamhet, konstaterar Taina Pihlajarinne.
Stagnerad rättspraxis
Immateriella rättigheter är ensamrätter som är avsedda att uppmuntra till innovativt och kreativt arbete, samt förhindra konkurrenter från att åka snålskjuts. Immateriella rättigheter är bland annat patent, varumärken, upphovsrätter och mönsterrättigheter.
I praktiken ger immateriella rättigheter sin innehavare ett starkt skydd och medför därmed ekonomisk trygghet och förutsägbarhet i företagsverksamheten. Ur ett miljöperspektiv är starka rättigheter dock problematiska.
– Det finns situationer där det skulle vara hållbarhetsfrämjande att en konsument reparerar eller låter reparera en trasig produkt istället för att köpa en ny, men ofta tolkas reparation som en kränkning av ett patent som anknyter till produkten. Också återanvändning av olika material betraktas lätt som en kränkning av rättigheter. Rättigheterna kan vara mycket effektiva medel för att förhindra cirkulär ekonomi, säger Mähönen.
Till exempel i Norge drev en man en verkstad där han reparerade Apple-telefoner med återvunna skärmar, och förlorade en rättskamp mot Apple i landets högsta domstol. Rätten ansåg att reparationsverkstadens verksamhet skadade Apples varumärke, och beaktade inte att reparation av telefoner skulle vara ett mer hållbart tillvägagångssätt.
Immaterialrätten är allmänt taget lite stagnerad och inte särskilt flexibel. Systemets grundstenar lades i skiftet av 1800- och 1900-talet för att motsvara den industriella revolutionens behov, och det är inte lätt att förändra de internationella konventioner som ingicks då.
– Immateriella rättigheter uppfattas som äganderätter och vi tänker kanske instinktivt att rättigheterna är omfattande och okränkbara. Så ska det naturligtvis inte vara, och immateriella rättigheter kan inte vara någon fristad där samhälleliga intressen inte beaktas, säger Pihlajarinne.
Det har visat sig svårt att utmana den nuvarande situationen och det finns knappt någon rättspraxis. Europeiska unionens domstol har hittills inte gett ett enda avgörande i ärenden inom dess behörighetsområde där ett hållbarhetsargument skulle ha spelat en avgörande roll.
Försiktighet i hållbarhetsfrågor präglar också vår nationella rättspraxis. Mähönen och Pihlajarinne anser att vi i alltför stor utsträckning har väntat på vägledning från EU. I hållbarhetsfrågor borde vi våga fatta beslut och stifta lagar också på nationell basis, eftersom allt inte kan harmoniseras på EU-nivå.
Coronapandemin visade riktningen
Det finns dock hopp om ett mer flexibelt förhållningssätt till immateriella rättigheter. Coronapandemin gav ett exempel på att ensamrätter i vissa situationer måste frångås.
– Pandemin ställde samhället mot väggen. Det blev alltmer uppenbart att läkemedelspatent förhindrade distributionen av vacciner runtom världen. I den situationen blev det konkret hur lite flexibilitet det finns i immaterialrättssystemet och att det finns ett behov för mer öppenhet, berättar Pihlajarinne.
EU-kommissionen har därför föreslagit ett nytt system som skulle möjliggöra tvångslicensering av patent i krissituationer. Modellen har skissats upp främst för situationer såsom pandemin, men också andra samhälleligt viktiga frågor, till exempel hållbarhet, skulle kunna dra nytta av mer flexibilitet. Tvångslicensering betyder i praktiken att också andra aktörer än patentinnehavaren på vissa villkor och mot ersättning får rätt till en patenterad innovation, oberoende av huruvida patentinnehavaren vill bevilja en sådan rätt eller inte.
Utöver tvångslicensering skulle det också vara bra att utveckla mer flexibla licenserings- och användningsmodeller för allt större spridning av hållbara uppfinningar. Lösningen bör vara sådan, att den gör licensering till ett lockande alternativ för patentinnehavaren.
Forskarna har också tagit ställning till den nuvarande trenden där produkter har en mycket kort livscykel. Som alternativ har Taina Pihlajarinne skissat upp begreppet hållbar livscykel, som också tillåter kommersiell bearbetning av produkter som är skyddade av immateriella rättigheter, om det genuint förlänger produktens livscykel.
– Om livscykeln har planerats vara kort, skulle den få förlängas med olika reparationer och bearbetningar. Det skulle handla om en kränkning av immateriella rättigheter endast om avsikten inte genuint är att förlänga en produkts livscykel. En sådan princip bör dock i enskilda tolkningsfall balanseras med varje skyddsforms kärnintressen. På så sätt står ensamrätter i ett balanserat förhållande med främjande av cirkulär ekonomi.
En sådan tolkning skulle uppmuntra företag att designa produkter som håller längre. Tanken är radikal men möjlig att genomföra med vissa ramvillkor. Pihlajarinne anser att vi äntligen måste våga gå från tomma fraser till konkreta och hållbarhetsfrämjande gärningar.
– Jag tycker att begrepp som hänför sig till hållbarhetsvetenskap, såsom cirkulär ekonomi och hållbar livscykel, borde bakas in i immaterialrättssystemet. Annars får inte hållbarhet den betydelse som den borde ha i rättspraxisen.
Projektet SHARE, som befinner sig i sitt slutskede, har sökt lösningar på hur små och medelstora företags innovationsverksamhet kan stöttas. Dessa företag har stor potential för hållbara innovationer, men det europeiska patentsystemet är ofta alltför komplicerat och dyrt för uppstartsföretag.
Patent kan dock ha avgörande status för små företags framtidsutsikter. För att få finansiering behöver de patent eller något annat konkret, som duger som säkerhet för banken och andra finansiärer.
– Innovationer duger inte som säkerhet, eftersom de i praktiken bara är tankar. Patent går däremot att ställa som säkerhet, de är nästan som kontanter. Ofta har dock små och medelstora företag inte råd att ansöka om patent, eftersom det är så dyrt att övervaka dem. Företagen står alltså i en återvändsgränd: de har inte råd med patent, och utan patent får de inte finansiering, säger Jukka Mähönen.
Om samhället anser hållbara innovationer vara viktiga, borde offentlig finansiering allt starkare riktas till just dessa, och vi behöver hitta nya sätt att kombinera offentlig och privat finansiering. Också bankregleringen borde enligt Mähönen ses över som en del av denna helhet. Banker kan mycket väl vara villiga att bevilja riskfinansiering för gröna innovationer, men kapitaltäckningsregler kan utgöra ett hinder.
Små och medelstora företags innovationsverksamhet har konkret stöttats med en påskyndad patentprocess när det handlar om en innovation som kan klassificeras som hållbar. Den här extra moroten, som används i vårt nationella patentsystem, har dock som enskild åtgärd inte varit särskilt effektiv och har inte i någon betydande mån hjälpt små och medelstora företag.