Nanoplaster är plastsmulor som är osynliga för blotta ögat och har en tjocklek på bara cirka en femtiondedel av människohårets tjocklek. Vi vet väldigt lite om dem och om andra nanopartiklar som kommer ut i miljön – mindre än om mikroplaster, vars uppkomst och spridning redan har studerats mycket längre.
Biträdande professor Monica Passananti vid Helsingfors universitet är särskilt inriktad på nanoplaster i atmosfären. I sin forskning försöker hon samla in mångsidiga data om nanoplaster. Det är till exempel viktigt att känna till mängden nanoplaster och var de finns i miljön, samt hur plastpartiklar av nanostorlek påverkar naturen och människorna.
– Vårt mål är att förstå fenomenet med nanoplaster, så vi utvecklar metoder för att forska i dem, säger Passananti.
Användningen regleras vid behov
Vi behöver detaljerad information om nanoplaster för att kunna förstå deras effekter och uppkomst, och vid behov reglera användningen av dem. I fråga om mikroplaster har vi redan kommit mycket längre i forskningen och kedjan av praktiska åtgärder. Detsamma eftersträvas också för nanoplaster.
– Europeiska kemikaliemyndigheten har använt forskningsdata om mikroplaster i sin bedömning av de risker som användningen av mikroplaster i olika produkter kan ha för oss och miljön. På basis av forskningen har myndigheten föreslagit att användningen av mikroplaster i vissa produkter ska begränsas. Europeiska kommissionen kommer snart att besluta om den vill godkänna dessa förslag till begränsningar.
Nanopartiklar uppstår i vardagliga sysslor
Nanoplaster kan uppstå till exempel så att plastbitar smulas ned i mindre bitar antingen mekaniskt, genom kemiska reaktioner eller som en kombination av båda två. Uppkomsten av nano- och mikropartiklar är starkt kopplad till människans dagliga aktiviteter, även om alla källor inte ännu har identifierats.
– Till exempel frigörs både mikro- och nanopartiklar från bildäck när däcken vidrör vägytan. En del av dessa partiklar stannar kvar på marken, men via dagvatten hamnar de lätt också i ytvattnen. De allra lättaste kan också sväva upp i atmosfären.
I samband med tvätten lossnar det både mikro- och nanoplaster från kläder som är gjorda av syntetiska material, och dessa partiklar hamnar i avloppet. Vissa metoder för rening av avloppsvatten kan fånga en del av mikroplasterna, men det är svårare att separera nanoplaster.
Nanoplaster kan också vara delaktiga i kemiska reaktioner vars effekter ännu är outforskade. När ett plastföremål styckas i bitar av nanostorlek är den sammanlagda ytan av dessa smulor mycket större än det ursprungliga föremålets.
– Till exempel en plastkasse som sönderdelas i nanopartiklar får en yta vars storlek motsvarar tio tennisbanor. Många kemiska reaktioner sker just på plastens yta, vilket också gör att betydelsen av dessa reaktioner ökar när ytan blir större, säger Monica Passananti.
Ökad förståelse om risker och möjligheter till påverkan
Monica Passananti motsätter sig inte att plast tillverkas och används, men hon betonar att vi måste förstå riskerna med användningen av plast.
– Människor lever, producerar och konsumerar. Därför måste vi veta vad som händer i vår miljö och vilka effekter till exempel nanoplaster har på miljön.
Där har forskningen en ovärderlig roll att spela. Den kunskap som fås genom forskningen hjälper myndigheter och lagstiftare att greppa de skador som vållas för människor och miljö, och att bidra till att minska dem.
Vetenskap och utbildning är byggstenar för vår välfärd. Hur vi satsar på dem är en ödesfråga för vår framtid. Läs mer om hur forskning och utbildning påverkar samhället och bekanta dig med Helsingfors universitets mål för regeringsprogrammet 2023–2027. #DärförVetenskap