Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 1/2023.
När oljekrisen ägde rum 1973 begränsades finländarnas vardag på många sätt med stöd av beredskapslagen. Det var förbjudet att köra fortare än 80 km/h, och bilar fick inte värmas upp med el om det var kallare än tio minusgrader ute. Lägenheter och kontor fick inte vara varmare än 20 grader.
Begränsningarna infördes under hot om straff och stötte inte på mycket motstånd.
— Folket accepterade begränsningarna utan att ifrågasätta dem. Kanske var det fråga om ett arv från krigen. Man var van att agera tillsammans och ta order uppifrån, bedömer universitetsforskare Kaisa Matschoss, som fördjupat sig i energiomställningar.
Nu står vi inför en ny energiomställning. Importen av gas och el från Ryssland har upphört, och även övriga fossila bränslen som driver klimatförändringen bör fasas ut. Det som skiljer nuläget från 70-talets oljekriser är att dagens informationssamhälle är mer sårbart för strömavbrott. Elkonsumenternas roll är inte längre passiv och folk är inte längre lika medgörliga när det gäller begränsningar. Argumenten för begränsningarna måste vara övertygande.
— En samhälleligt gynnsam energiomställning skulle kräva att en större andel av befolkningen accepterar åtgärderna. Utöver det förväntas den enskilda individen ta en mer aktiv roll.
I framtiden kommer vi att ha ett samhälle där medborgarna är källan till förändringar och inte bara föremål för förändringar, säger Matschoss.
Bostadsbolag skaffar solpaneler
En anledning till energidemokratin har vuxit fram är att elkonsumenterna även ska bli elproducenter. Redan nu kan vanliga medborgare sälja överskottsproduktionen från sina solpaneler till elnätet. Än är förfarandet inte särskilt utbrett, men dess roll kommer att växa i takt med att solpanelerna blir vanligare.
EU har också förväntningar på medborgarledda energigemenskaper, som redan har börjat ta form, särskilt i södra Europa och Tyskland. En energigemenskap kan t.ex. vara en sammanslutning av elproducenter som består av ett eller flera bostadsbolag.
I EU-direktivet om den inre marknaden för el (2019) står det att småskalig energiproduktion också ”kan främja energieffektivitet på hushållsnivå och bidra till kampen mot energifattigdom genom minskad förbrukning och lägre tariffer.”
Efterfrågeflexibilitet
I framtiden kan även elbilar ingå i ekvationen. Bilarnas batterier kan användas som energireserv vid tillfälliga förbrukningstoppar.
Om bilar på laddning skulle kunna överföra ström från sina batterier till elnätet, skulle det inte finnas något behov av dyr och förorenande kolkraft. Det skulle hålla elpriserna på rimlig nivå och alla skulle vinna på det. Dylika system används redan åtminstone i Japan.
Även sådana tjänster som jämnar ut efterfrågan, där konsumenten låter sitt elbolag fjärrstyra sin elförbrukning, kan bli vanligare.
— Då skulle ett elbolag som märker att elen kommer att bli dyr vid en viss tidpunkt till exempel kunna öka kylningen i frysar vid en annan, gynnsammare tidpunkt, säger Matchoss.
Efter det skulle frysarna kunna kopplas bort från elnätet för den tid som elen är som dyrast.
Tekniken för ett flexibelt system finns redan. Enbart frysarna skulle naturligtvis inte vara så omstörtande för energisystemet, men även varmvattenberedare och värmepumpar kan fjärrstyras proaktivt. När man samtidigt räknar in elbilarnas batterier och medborgarnas solpaneler uppstår det redan betydande möjligheter till efterfrågeflexibilitet.
Vind och tillförsikt
I framtiden kommer möjligheterna till flexibilitet att öka, främst tack vare den kraftigt växande vindkraften. Enligt stamnätsoperatören Fingrids bedömning kommer vindkraftens kapacitet i Finland att uppgå till nästan 80 % av 2020 års elproduktion i slutet av 2020-talet. Det handlar alltså om kapacitet, inte om produktion — om det inte blåser blir det ingen el. Mer reglerkraft kommer att behövas.
— Osäkerheten och volatiliteten på elmarknaden är förmodligen här för att stanna.
Energidemokratin kan ändå öka, menar Matschoss.
— En decentraliserad energiproduktion ger energigemenskaper, som till exempel består av bostadsbolag eller hushåll, politisk makt också på marknaden.
Matschoss hänvisar till en studie som visar att politisk genomslagskraft uppstår om 3,5 procent av befolkningen engagerar sig i en fråga, till exempel genom att bojkotta något.
— Om 3,5 procent av befolkningen skulle vara aktiva i energisystemet, skulle de då ha tillräckligt med makt för att göra sig hörda?
Ingen panik
Kaisa Matschoss ser med tillförsikt på framtiden. Övergången från fossila till förnybara bränslen är nödvändig för att mildra klimatförändringen. Rysslands krigshandlingar har påskyndat energiomställningen.
Finland beräknas vara självförsörjande på el redan 2024, mest tack vare vindkraften och kärnkraftverket Olkiluoto 3.
— Det är ju väldigt snart! Medierna har skapat panik med sina katastrofnyheter. Människor skulle klara vintern bättre om den positiva utvecklingen fick mer plats i rapporteringen. Priset och tillgången på energi har drabbats av en tillfällig chock.
Samtidigt är Matschoss orolig för hur rättvis energiomställningen kommer att vara. Alla har inte möjlighet att installera solpaneler, köpa en elbil eller ha ett smart hem.
Vem blir hörd?
Vindkraft har planerats på mark som tillhör samiska samhällen i Norge och Finland, trots motstånd från lokalbefolkningen. Högsta domstolen i Norge beslutade hösten 2021 att ett vindkraftskraftbolag hade brutit mot samernas rätt till renskötsel i och med att vindkraftverken hade försvårat lokalbefolkningens möjligheter att försörja sig.
Annanstans i Finland diskuterar man vindkraftens ekonomiska konsekvenser i olika regioner. Vindkraften genererar stora fastighetsskatteintäkter på västkusten, medan det ekonomiskt utsatta östra Finland med sin åldrande befolkning inte har haft möjlighet till kraftverksbyggen på grund av försvarets radarstationer.
Energi kan öka ojämlikheten. Vad göra?
— Statsmakten bör se till att det inte finns grupper som drabbas orimligt hårt eller hamnar på efterkälken för att de inte kan delta i energiomställningen, säger Matschoss.
Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.
Energimarknaderna är i kaos på grund av Rysslands anfallskrig. De europeiska länderna försöker lindra problemen genom att skaffa LNG-terminaler och förlänga driftstiderna för kärnkraftverk.
Trots att det är lätt att vara efterklok och svårare att förutsäga framtiden måste man göra energiprognoser. Befolkningstillväxten påverkar konsumtionen och den är ganska lätt att förutse. Befintliga stora kraftverk och kraftverk under uppbyggnad kan också inkluderas i en energiprognos.
Den tekniska utvecklingen är däremot svår att bedöma, säger Kai Nordlund, professor i beräkningsmaterialfysik.
— Ännu för tio år sedan ansåg de flesta att solenergi inte skulle kunna bli en viktig energikälla eftersom den var för dyr.
Prognoserna om hydraulisk spräckning vid oljeborrning var också felaktiga.
— Spräckningen har ökat oljeproduktionen och gjort den billigare. Framtidsutsikterna förändrades, men i negativ riktning.
Metoden har ökat oljekonsumtionen och därmed koldioxidutsläppen, och har bland annat orsakat jordbävningar.
Nordlund ser särskilt ljust på järn-luftbatterier, vars grundläggande teknik uppfanns redan på 1800-talet. När ett järn-luft-batteri laddas ur, "andas" det in syre från luften och omvandlar järnet till rost. När batteriet laddas omvandlar det rosten tillbaka till järn och andas ut syret.
Järn-luftbatterier är för tunga för personbilar och är ännu inte tillräckligt tillförlitliga.
De är ändå intressanta eftersom de kan lagra el från vind- och solkraftverk och kan användas till reglerkraft i likhet med vattenkraft. De viktigaste råvarorna är enkla: järn, vatten och luft.
Redan ett enda vetenskapligt genombrott med genomförbar teknik vore nog för att skapa en fossilfri framtid på jorden, säger Nordlund.
— På längre sikt tror jag att basenergin från kol- och fissionskraftverk kan ersättas av fusionskraftverk.