Gallring, det vill säga att avverka en del träd för att främja andras tillväxt, är en vanlig skogsvårdsmetod, men dess effekter på skogens koldynamik varierar mycket beroende på vilken typ av skog det är fråga om.
Studien undersökte effekterna av gallring i två olika boreala skogstyper: moskogar på mineraljord och utdikade myrskogar. Forskare mätte hur mycket kol träden, markväxtligheten, jordmånen och den döda veden årligen binder och frigör såväl före som efter gallring. Resultaten visar att gallring utlöser omedelbara förändringar i skogens kolbalans.
"Våra fynd framhäver vikten av att anpassa skogsvårdsmetoderna efter de unika egenskaperna hos olika skogstyper. Medan gallring kan öka trädtillväxten och kolinlagringen i moskogar, kräver utdikade våtmarker omsorgsfull förvaltning för att undvika långvariga koldioxidutsläpp" Gonzalo de Quesada, doktorand vid Helsingfors universitet.
Moskogar återhämtar sig snabbt, men förändringen i utdikade våtmarker är långvarig
I moskogarna minskade kolbindningen i träden tillfälligt efter gallringen, men sedan ökade den snabbt. Den ökade tillgången till ljus och utrymme gjorde det möjligt för markväxtligheten att växa till sig och binda mera kol. Denna förändring omvandlade skogen från en tillfällig kolkälla under året då gallringen skedde till en kolsänka under loppet av ett år.
”Kolsänka avser den positiva förändringen i koldioxidlagring per år. Kolsänkor återhämtar sig ofta ganska snabbt efter gallring, men återhämtningen av de totala koldioxidlagren tar tid, eftersom en stor mängd koldioxid har tagits bort från skogen tillsammans med biomassan under avverkningen, säger professor Anna Lintunen från Institutet för atmosfär- och jordsystemsforskning.
I de utdikade myrskogarna, som frigjorde kol redan före gallringen, ökade däremot utsläppen efter gallringen. Långsam trädtillväxt i kombination med ökad förmultning på grund av avverkningsresterna gjorde att dessa skogar ett år efter gallringen var ännu större nettokolkällor.
Undersökningen visade också att det kan ta årtionden för båda skogstypernas kolförråd, den kol som lagrats i stående trädbiomassa och jordmånen, att nå upp till samma nivå som före gallringen. I utdikade våtmarker förblev den årliga ökningen av kolförrådet, eller kolsänkan, negativ under hela studieperioden. Det tyder på att sådana skogar kan ha svårt att återfå sitt ursprungliga kolförråd efter gallring.
"Det är väldigt viktigt att förstå hur olika skogsvårdsmetoder påverkar koldynamiken, i synnerhet som Finland och andra länder strävar efter att balansera virkesproduktionen och förvaltningen av skogar som effektiva kolsänkor" de Quesada säger.