När Mona Livholts, professor i socialt arbete, skrev sin doktorsavhandling, skrev hon avslutningen på tre olika sätt. En på ett så kallat traditionellt akademiskt sätt för hur man skriver avhandlingar inom samhällsvetenskaper, en annan i form av ett brev och en tredje i form av teater.
Mottagandet bland läsarna var tudelat. En del var lyriska över textens alternativa utformning, medan en del blev irriterade på att texten inte följer traditionell akademisk prosa. Livholts märkte tidigt att hennes relation till skrivande och text avvek från de andra doktorandernas inom socialt arbete. Hon upplevde att frågor, teorier och vetenskapliga arbetssätt som förväntades att används inom socialt arbete var begränsande istället för utvecklande.
– De akademiska texter som skulle läsas under forskarutbildningen gjorde att jag kände mig distanserad och ibland ointresserad. Det fanns en period då jag övervägde att avsluta mina forskarstudier eller att stanna kvar och bidra till att utveckla reflexivt och kreativt skrivande i socialt arbete. Jag valde det sistnämnda.
Livholts akademiska arbete har handlat om att förändra socialt arbete inifrån genom kreativt skrivande. På så sätt söker hon svar på vilka frågor som kan ställas, vad och vem kan veta och vad som räknas som kunskap.
– Socialt arbete har fokus på utsatta människors livsvillkor, men socialarbetare och akademiker befinner sig också i strukturer som är ojämlika, säger Livholts.
Kreativt skrivande ger utrymme för fler erfarenheter
Genom kritiskt tänkande finns det möjlighet för ny kunskap om samhället att växa fram. Genom kritiskt tänkande kan man synliggöra begränsande strukturer, ojämlika maktrelationer och aktivt bidra till kunskap som inkluderar och bygger gemenskap.
– I min forskning har jag visat att för att det ska bli möjligt så behöver det samhällsvetenskapliga forskningsspråket och metoderna förändras så att det i högre utsträckning använder kreativa och konstnärliga metoder, säger Livholts.
Livholts menar att det akademiska textspråket är så kallat experternas språk och innehåller en maktdimension som sällan problematiseras. Det finns en risk att ett distanserat, torrt och otillräckligt språk stänger ute levda erfarenheter som inte passar in i den akademiska mallen för artikel- och avhandlingsskrivande.
Livholts har i sitt forskningsarbete jobbat för att göra det möjligt att använda kreativt skrivande i det akademiska arbetet. Exempel på metoder hon utformat är situerat skrivande och den akademiska novellen.
Situerat skrivande tar sin utgångspunkt i Donna Haraways (1988)* numera klassiska artikel som bland annat förespråkar att forskaren tar ansvar för hur den egna forskarpositionen påverkar vad vi lär oss att se. I situerat skrivande är man medveten om hur den egna omvärlden påverkar det egna skrivandet, till exempel i hur man tolkar maktrelationer som vithet, klass och genus.
Den akademiska novellen är ett autoetnografiskt sätt för kreativt skrivande. Autoetnografi innebär att författaren använder självreflektion och skrivande för att utforska personliga upplevelser och kopplar den självbiografiska berättelsen till bredare kulturella, institutionella och samhälleliga betydelser.
– Den akademiska novellen hämtar inspiration från fiktionen för att skapa strukturer, karaktärer och stämningar samt använder växelvis olika livsskrivande genrer som dagbok, brev, minnen, poesi och fotografi för att gestalta erfarenheter, förklarar Livholts.
Språkbruk påverkar hur vi ser på omgivningen
I sin pågående forskning vill Livholts synliggöra hur språkbruk och val av ord kan ändra på hur vi ser och förstår vårt samhälle. Ett exempel på alternativt språkbruk som Livholts tagit i bruk är ordet glokalt istället för internationellt eller globalt. Glokalt innebär att någonting samtidigt är lokalt och globalt, till exempel att globala trender och fenomen påverkar hur vi handlar lokalt.
I forskningsprojektet ”Den glokala vändningen i socialt arbete” studerar Livholts hurdant socialt arbete är som teori och metod i en tid där socialt arbete ser människan och samhället som sammanlänkat med andra livsformer och ekosystem. Där använder hon begreppet ‘utmattning’ (eng: exhaustion) som ett alternativt språk för ‘sociala problem’.
Utmattning kan förstås som en process och ett tillstånd där både människor, djur och miljö exploateras i ett ojämlikt samhälle. Stigande havsnivåer, föroreningar och utfiskning av haven drabbar hela lokalsamhällens livsförutsättningar. Pandemier ökar lidandet för redan utsatta grupper som de med psykisk och fysisk ohälsa, migranter, hemlösa människor och våldsutsatta kvinnor.
– Utmattning för med sig sömnlöshet, en vaken intensitet, där vi lever med den ständiga frågan om jag har gjort allt jag kan för att förbättra min lokala omvärldsmiljö. Den pandemiska situation vi lever i nu är en tid där utmattning är ett bättre språkbruk för det som pågår, menar Livholts.
Livholts vill belysa vad det betyder att det glokala i högre grad kommit att ersätta begrepp som internationellt-, transnationellt och globalt socialt arbete. Genom att namnge den förändring som sker nu inom socialt arbete kan vi se hur den formar vårt sätt att tänka, se och förstå socialt arbete nu och i framtiden. Glokalt socialt arbete är förankrat i människors vardagliga livsmiljöer och samhällsomvandlingar i en större omvärldskontext.
– Med användandet av begreppet glokalt vill jag uppmärksamma hur socialt arbetes forskningsfrågor, metoder och teorier förändras under inflytande av ämnen som arkitektur, feministiska- och postkoloniala studier, geografi, konst och kreativt skrivande. Vi behöver förstå hur frågor som exempelvis genusbaserat våld, självmord bland lantbrukare, påtvingad migration, exploaterande arbetsvillkor och socialt arbete både urbant och ruralt har en glokal karaktär.
*Donna Haraway (1988): Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective
Publikationshänvisning i bildtexten: Mona Livholts (2021): Exhaustion and possibility. The wor(l)dlyness of social work in (G)local environment worlds during a pandemic.