Karoliina Ahonen har i samband med sin doktorsavhandling forskat i hur den finländska mentalvårdspolitiken har utvecklats efter att mentalsjukhusen kördes ned. Hon har utrett hur myndigheterna har försökt säkerställa medborgarnas grundläggande och mänskliga rättigheter i samband med styrningen av mentalvårdsarbetet.
På 1980-talet började man köra ned mentalsjukhusen i Finland efter internationell modell. Förändringen hörde samman med en mer allmän nedkörning av institutionsvård, där målet var att lätta upp och effektivera de offentliga tjänsterna. Mentalsjukhusen blev dyra för samhället. Å andra sidan utvecklades också den psykiatriska vården, både ur medicinskt perspektiv och i och med att de mänskliga rättigheterna fick större betydelse.
– Det utvecklades också nya typer av läkemedel som gjorde det möjligt att övergå till öppen vård, berättar Ahonen.
Förändringarna hade sina effekter. Mentalvårdspolitikens fokus skiftade från att garantera de allvarligt sjukas mänskliga och grundläggande rättigheter till att hantera hela befolkningens mentala hälsa och välmående.
– Den finländska mentalvårdspolitiken har varit välfärdsstatspolitik med fokus på hälsofrämjande, förebyggande och utveckling av vård. Välfärdsstaten behövde friska och arbetsföra medborgare. Man har inte lyckats trygga allvarligt sjukas grundläggande och mänskliga rättigheter genom att utveckla servicesystemet, eftersom servicesystemet har utvecklats för kapabla och aktiva medborgare. Allvarligt sjuka klarar inte av att utnyttja ett sådant system, konstaterar Ahonen.
Vi kan inte främja mentalt sjukas mänskliga rättigheter om vi inte tar itu med de faktorer i samhället som orsakar marginalisering
När det gäller människorättsfrågor i anknytning till utvecklingen av mentalvårdsarbetet koncentrerar man sig enligt Ahonen i dag på att kämpa mot fördomar och påverka attityder. Hon tycker att man istället borde satsa på att utreda och förhindra diskriminering och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
– Inte ett enda av myndigheternas politiska styrdokument analyserar systematiskt vilka resultat vår mentalvårdspolitik har uppnått eller vilka de konkreta åtgärderna eller mätbara målen för att trygga de mänskliga rättigheterna är.
– Exempelvis har man aldrig ifrågasatt öppenvården som metod. Inte heller har man utvärderat om de ursprungliga målen med öppenvården, att stärka de mänskliga rättigheterna, har uppnåtts, säger disputanden.
Enligt Ahonen kunde myndigheterna ha styrt in mentalvårdspolitiken på andra spår. I dag domineras mentalvårdsarbetet av en medicinsk approach, men samhällsforskare borde också i större grad än tidigare intressera sig för hur mentalt sjukas grundläggande och mänskliga rättigheter förverkligas, anser Ahonen.
– Mentalvårdspolitiken borde garantera människorna resurser för att aktivt ta del i samhället och ta hand som sig själva och sina närmaste. Förändring behövs till exempel när det gäller boende och marginalisering från avlönat arbete och samhället, konstaterar disputanden.
**
TM Karoliina Ahonen disputerar 10.1.2020 klockan 12 vid Helsingfors universitets teologiska fakultet med rubriken "Suomalainen mielenterveyspolitiikka – Julkisen vallan ohjaus mielenterveyden häiriöön sairastuneiden ihmisoikeuksien turvaamiseksi” (Den finländska mentalvårdspolitiken – Myndigheternas styrning för att trygga mentalt sjukas mänskliga rättigheter). Disputationen äger rum i Helsingfors universitets Forsthus, sal 1, på adressen Unionsgatan 40, Helsingfors.
Opponent är professor Simo Vehmas, Stockholms universitet och kustos är professor Jaana Hallamaa, Helsingfors universitets teologiska fakultet.
Doktorsavhandlingen publiceras också elektroniskt i E-thesis.
Kontakt information: karoliina.ahonen@helsinki.fi, @KaroliinaAhonen