Nordisk välfärd, det nordiska varumärket. Men vart försvann pratet om den nordiska välfärdsstaten?
Orden är tecken på en förändring som började i början av 1990-talet. Uppfattningen om att välfärdsstaten är en följd av en viss sorts politik lades sakta åt sidan och den nordiska identiteten och de nordiska länderna började istället förklaras genom kulturella orsaker, säger akademiforskare Johan Strang vid Centret för Norden-studier (CENS) vid Helsingfors universitet.
– Politiker, forskare, forskningsfinansiärer och media diskuterar mera sällan om välfärdsstaten eller välfärdssamhället, utan oftare mera abstrakt om det nordiska varumärket eller välfärden. Man har lagt kalla krigets socialdemokratiska modell åt sidan, för att istället försöka hitta andra orsaker till de nordiska framgångarna, säger Strang.
Hur hände detta och var syns förändringen? Det forskar Strang i nu.
Vad hände för 30 år sedan?
Synen på den nordiska välfärdsstaten som ett kulturellt snarare än ett politiskt fenomen hänger samman med de omvälvande händelser som startade i början av 1990-talet. Det väsentliga är vad som skedde i de nordiska länderna efter kalla kriget. I stora drag genomgick Norden en stor identitetskris som en följd av stora omvälvningar i världspolitiken.
Före 1990-talet under kalla kriget pågick en ideologisk kamp mellan socialismen och kapitalismen. Den nordiska välfärdsmodellen hade byggts upp under socialdemokratiskt styre och i nordiskt samarbete sedan 1930-talet, vilket är en orsak till att vi har så liknande samhällssystem. Den nordiska välfärdsmodellen sågs ofta som en kompromiss mellan högern och vänstern, eller kapitalismen och socialismen.
Framtill 1990-talet representerade Norden på många sätt en alternativ modell: fred, den socialdemokratiska välfärdsstaten och en deltagande demokrati med fokus på fackföreningar och folkrörelser. När Sovjetunionen sedan föll, kalla kriget tog slut och liberalismen och kapitalismen vann över socialismen, hade de nordiska länderna svårt att finna sin plats i den nya världsekvationen.
– Då försvann Nordens politiska identitet, säger Strang.
Beskrivande är Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildts fråga ”Vem vill vara en kompromiss mellan en succé [kapitalismen] och en historisk katastrof [socialismen]?”
Den nordiska fyren slocknade
1990-talets ekonomiska recession förde också välfärdsstaten in i en djup kris, speciellt i Finland och Sverige. Flera stödsystem och välfärdsstrukturer kördes ner och många förändringar blev bestående.
Samtidigt med den ekonomiska krisen riktade Sverige och Finland blickarna mot EU. Det här bidrog till att vittra sönder den traditionella nordiska identiteten.
– De flesta saker som skedde i Sverige på 1990-talet skedde ännu kraftigare i Finland. Vi hade en djupare ekonomisk kris på grund av östhandeln som kollapsade i och med Sovjetunionens fall. Vi gick hårdare in i EU för vi hade ett större behov av att ta avstånd från öst, säger Strang.
Förlusten av en gemensam nordisk grund påverkades också av att de nordiska länderna förde väldigt olika EU-politik. Finland ville djupt in i EU-kärnan, i Sverige fanns en stark EU-opposition, Danmark gick med redan på 1970-talet och Norge ville inte vara med överhuvudtaget. Sverige och Finland låg i djup recession och Norge började dra in oljepengar och återupptäcka sin nationella identitet i och med OS-medaljerna som började ramla in.
Trots olika utvecklingar i de nordiska länderna var identitetskrisen gemensam. Främst för att Sverige upplevde den särskilt starkt och Sverige alltid fungerat som en ledande fyr för de övriga nordiska länderna. Nu hade fyren slocknat och de nordiska länderna hade svårt att orientera sig.
Då man så småningom började återupptäcka den nordiska modellen var det inte längre den socialdemokratiska medelvägen som man grävde fram. Både bland forskare och i samhällsdebatten slutade man se den nordiska välfärdsmodellen som ett resultat av politiska maktkamper.
Istället började man leta efter kulturella förklaringar till de nordiska särdragen och betonade lutheranismen, statskyrkan, traditionen av den fria bonden och lokalpolitik.
– Mycket värdefull forskning gjordes inom denna tradition, men det bidrog säkert till att välfärdsmodellen började ses som en i det närmaste opolitisk skapelse.
Läs också: Forskare undersöker vad nordiskhet betyder
Kulturella förklaringar gynnar nyliberalismen
Enligt Johan Strang sammanfaller försöken att definiera Norden som ett kulturellt fenomen med framväxten av nyliberalism.
– Den kulturella förklaringsmodellen till välfärdsstaten har gett spelrum till både nyliberalismen och populismen. Vi kan skära ner på våra strukturer och stödformer hur mycket som helst, och ändå bevara välfärdsstaten, eftersom den ligger i våra gener och då det spelar ingen roll hurdant system och politik vi har.
Till nyliberalismen passar också att tanken om ett nordiskt varumärke, eftersom det är lättare att paketera och sälja utomlands än vad välfärdsstaten är, som associeras med ideologiska beslut och komplicerade strukturer. Det har funnits beställning på denna exportvara framför allt de senaste åren när Norden väckt stort intresse då de toppat internationella index om välmående, lycka och jämlikhet.
Nu har man ändå börjat se motreaktioner mot nyliberalismens hegemoni. Som en motreaktion kan man se populistiska rörelsers framväxt. Paradoxalt nog förklarar både rörelserna Nordens egenart kulturellt, men av olika orsaker.
– Jag tror att professor Mary Hilson i sin bok The Nordic Model var den första som pekade på sammanträffandet mellan forskningens fokus på kulturella förklaringar till välfärdsstaten och högerpopulistiska partier som också ser den nordiska välfärdsstaten som ett kulturellt-genetiskt fenomen och hävdar att det enda sättet att försvara välfärdsstaten är att stänga gränserna. Jag tror det ligger något i Hilsons iakttagelse, säger Strang.
–Om man säger att välfärdsstaten är ett uttryck för nordisk kultur så är steget inte långt till ett argument om att folk som flyttar hit utifrån är oförmögna att förstå vår välfärdskultur.
Men i populisternas resonemang finns ett grundläggande tankefel, fortsätter Strang.
– Grundtankefelet handlar om att man tror att kultur är en fråga om gener eller något oföränderligt som alltid bara funnits. Många glömmer att det som vi kallar vår nordiska kultur idag är en konsekvens av historiska händelser och politiska beslut som fattats under olika tider. Om alla nordiska länder hade haft borgerliga regeringar på 1930-talet, då utvecklandet av välfärdsmodellen inleddes, skulle det vi kallar för nordisk kultur idag se mycket annorlunda ut.
Enligt Strang kan man nu skönja en vändning bort från en nyliberal hegemoni och en återpolitisering av den nordiska välfärdsstaten. I samband med de senaste parlamentsvalen i Norden diskuterades traditionella politiska frågor för första gången på länge.
– Valdebatterna handlade om vänster och höger och många politiker talade mera om skatter och välfärd än om invandring. Också klimatfrågan gavs en tydligare ekonomipolitisk dimension.
I både Finland och Danmark skedde regeringsskiften då socialdemokraterna vann.
Traditionell politik tillbaka till centrum?
Hur ser man på välfärdsstaten ur ett politiskt perspektiv i dag? Enligt Strang pågår det en politisk kamp om den nordiska välfärdsstaten. Alla talar varmt om den, men poängterar olika saker.
– Man kan kanske säga att det finns lika många tolkningar av välfärdsstaten som det finns politiska riktningar på vår nya tvådimensionella politiska karta, säger Strang.
Till vänster har vi en socialistisk välfärdsstat som betonar jämlikhet och solidaritet, och till höger har vi en kapitalistisk välfärdsstat som betonar konkurrenskraft och att kakan måste bakas innan den kan fördelas. Men sedan har vi också en progressiv välfärdsstat som representeras av liberala som de gröna, och en nationalkonservativ tolkning som betonar nationell enhet, folkhemmet och rödmyllestugan.
Politiken har kanske återvänt till diskussionen om välfärdssamhället, men det var lättare att kompromissa på den traditionella höger-vänsterskalan. Att kompromissa om kulturella värderingar är mycket svårare. Så det kanske skulle vara dags att återigen betona den nordiska välfärdsstaten som en ekonomisk modell, funderar Strang.
– Vi lever i en tid av stora brytningar. Om 30 år ser vi kanske tillbaka på 2020-talet på samma sätt som vi nu ser på 1990-talet. Man försöker tänka på nya sätt både inom forskningen och i samhället. Jag är glad att som forskare få vara med, säger Strang.
De nordiska länderna praktiserade best practices innan begreppet uppfanns
Den nordiska välfärdsstaten formades i ständig dialog med andra, vilket är orsaken till att våra samhällen ser så likadana ut.
Experter inom olika områden och politiker i Norden har långa traditioner av att träffa varandra, ordna gemensamma möten och jämföra sina system och lösningar med varandra. Juristerna i Norden har träffats sedan 1870-talet och socialpolitikerna sedan 1920-talet.
De nordiska länderna har haft olika samarbetsavtal som socialkonventionen och arbetsmarknadskonventionen och passfrihet sedan 1950-talet. Människor har haft lätt att flytta och röra sig över de nordiska gränserna och det har varit viktigt att samhällena fungerar ungefär på samma sätt.
I och med att Europeiska unionen började spela en starkare roll i de nordiska ländernas politik på 1990-talet, trappades det nordiska samarbetet ner.
– Man slutade samarbeta på samma sätt och valde olika lösningar. De nordiska länderna började glida isär på 90-talet för att vi inte byggde upp ett fungerade Europasamarbete, säger Johan Strang.
Strang säger dock att politikerna under de senaste åren återupptäckt det nordiska samarbetet och att det finns signaler om en vilja att stärka samarbetet. Nu vill politikerna se till att länderna inte glider isär allt för mycket och till exempel tillämpar EU-direktiv på samma sätt. Det är viktigt, menar Strang.
– Om vi inte samarbetar kommer vi inte att ha en nordisk modell i framtiden, utan flera olika nationella system. Styrkan i Norden har varit det jämförande perspektivet och att vi utvecklats tillsammans. De nordiska länderna praktiserade best practices innan begreppet var uppfunnet.