Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 6/22.
Kriget i Ukraina har fått Rysslands grannar på tå. Striderna blir särskilt påtagliga i Polen, eftersom krigets båda parter har en gräns mot Polen och för att tiotusentals ukrainare bodde i landet redan före det ryska anfallet. De som flytt över gränsen har fått ett varmt mottagande.
I slutet av 2021 var stämningen vid gränsen mellan Polen och Belarus en annan. Då besöktes området av reportrar från olika europeiska och mer fjärran länder. Bevakningen gällde personer som satt fast i gränsområdet, åtminstone irakiska kurder, syrier, afghaner och jemeniter. I medierna kallades de som anlände via Belarus för spelpjäser i president Aljaksandr Lukasjenkos hybridkrig.
Människorättsorganisationerna anklagade Polen för brott mot internationella avtal, då landet stängde gränserna för personer från otrygga länder och lämnade dem oskyddade mot våld. Journalister och fotografer sökte migranter som övernattade i gränsskogarna.
Hur skulle de som lämnat sina hem svara på de många frågorna? Ska man berätta om etnisk förföljelse, våld eller om sin sexuella läggning för en journalist? I vilket fall som helst kunde man gissa sig till motiven bland dem som fastnat i gränsområdet utifrån intervjuerna som medierna publicerade.
— Det var oundvikligt att gissningarna skulle påverka det politiska klimatet, säger Erna Bodström, forskare vid Helsingfors universitet, insatt i asylprocesser.
På grund av brådska
I februari i år offentliggjorde inrikesministeriet sin utredning om hur situationen ska lösas för dem som länge befunnit sig i vårt land utan uppehållstillstånd. Utredningen gäller cirka tretusen personer som sökt asyl i Finland före utgången av 2016, och som vistas i landet utan tillstånd.
De här personernas situation blev oklar då köerna i behandlingen av asylansökningar växte 2015–2016. Migrationsverket Migri och tolktjänsterna överbelastades och rättshjälpssystemet försvagades. Utredningen visar att det här hotade rättskyddet för dem som sökte asyl.
— Antalet fel ökade på grund av brådskan, vilket också framgår av antalet beslut som domstolarna återförvisade till Migrationsverket, säger Bodström.
Människors berättelser om förföljelse bedömdes allt oftare som lögner. Andelen positiva beslut minskade också på grund av en tolkning som betonade människors möjligheter att fly undan fara inom sitt hemland, ofta från en landsdel till en annan i Afghanistan eller Irak.
Bodström säger vidare att även familjer kunde delas upp, så att de som hunnit ansöka om asyl innan Migri överbelastades hade större möjligheter till uppehållstillstånd än de som måste vänta länge.
— Cirka 60 procent av asylbesluten var positiva i slutet av 2015, ett år senare endast cirka 30 procent.
De första barnen till dem som anlände till Finland på den tiden är snart i skolåldern. Det är också på grund av det här som man i inrikesministeriets utredning reflekterar över att legalisera vistelsen för dem som bosatt sig här. Hur borde en legalisering i så fall gå till?
Varierande färdigheter
De papperslösa som oroar ministeriet väcker samma frågor hos Bodström som de som i fjol slog läger i Polens gränsskogar. Vad och till vem borde de som nu är papperslösa ha berättat om sitt liv när de anlände till Finland? De kanske inte möttes av journalister och fotografer, men situationen var ändå svår.
Möjligheten till asyl var osäker, och tröskeln för att öppna sig för myndigheter i ett främmande land kunde vara hög. Rådgivningen som tolkade den finländska processen för asylsökande kördes ner, vilket ökade svårigheterna, säger Bodström. Det gjorde situationen väldigt slumpartad för de sökande.
— De mål som satts upp för Migri var ganska omöjliga att nå och processen fungerade inte som den borde. Några av de väsentliga frågorna ställdes inte under asylintervjuerna. Myndigheterna rekryterade mer arbetskraft, vilket ökade andelen oerfarna arbetstagare. Även juristernas attityder och färdigheter kunde variera.
Hur kan felet korrigeras?
Vad händer om en asylsökande inte berättar allt sådant som är väsentligt för de finländska myndigheterna? Kan uppgifterna därefter kompletteras och missförstånd rättas till?
— Det är möjligt att söka asyl på nytt. Ribban är ändå hög för att starta en ny utredning, särskilt efter lagändringarna 2019, säger Bodström.
Ärendet tas upp till ny behandling om behovet av asyl kan motiveras med helt nya argument. På grund av fel och brister i den tidigare ansökningsprocessen har man däremot sällan möjlighet till en ”andra omgång”. År 2019 lät man bli att pröva nästan 40 procent av de förnyade ansökningarna.
— Att lämna in en ny asylansökan innebär alltså inte nödvändigtvis att grunderna skulle undersökas på nytt.
Det kan vara närapå omöjligt att rätta till problem i processen om de inte rättas till i samband med den första rättsprocessen. På så vis fortsätter den asylsökandes första berättelse för Migri att leva vidare.
Kompletteringar till en berättelse som motiverar behovet av asyl anses vara opålitliga, även om den intervjuade till en början inte skulle ha känt till vilken information som har betydelse för ett avgörande.
Smärtsamma minnen
Upplägget är svårt både psykiskt och på grund av kulturella skillnader, påpekar Bodström. Till exempel har de som utsatts för sexuellt våld kanske aldrig talat med någon om det skedda — eller ens hört någon ta upp ett sådant ämne.
— Många har lärt sig att våldtäkter eller så kallat hedersvåld hör till kvinnans öde eller är offrets eget fel, att det är normalt att bli slagen av sin kusin eller make.
Även homosexualitet kan vara tabubelagt och sådant man tiger om.
Människans mest smärtsamma upplevelser etsas in i sinnet på ett annat sätt än vardagliga upplevelser.
— Antagandet vid intervjun är ändå att den sökande ska kunna redogöra även för sina värsta minnen i detalj. Allt annat är misstänkt.
I motiveringen till ett negativt beslut kan det till exempel konstateras att den asylsökande inte har berättat tillräckligt detaljerat om en beskjutningssituation.
En undersökning vid Åbo Akademi och Vrije Universiteit i Amsterdam granskar för närvarande problemen med att berätta om trauman.
Även själva intervjusituationen kan vara skrämmande när frågorna ställs av en polis.
— Om en person flyr från politisk förföljelse, kan det hända att den statliga polisen är den instans i världen som personen har minst förtroende för. I fjol somras ändrades lagen lyckligtvis så att den intervjuade åter kan få med sig ett rättsbiträde till intervjun, säger Bodström.
Fråga om tur?
Det protokoll som upprättas vid en asylintervju har avgörande betydelse för beslutet. Detta är inte nödvändigtvis något som den asylsökande känner till.
Den sökande delges sina rättigheter och skyldigheter skriftligen, men är ändå inte alltid på det klara med papperets betydelse.
— Alla sökande kommer inte från liknande skriftliga kulturer som Finland, påminner Bodström.
Språkbruket och uttrycksförmågan har i alla fall stor inverkan på slutsatserna om den asylsökande, säger Bodström. Det kan vara omöjligt att uttrycka sig som önskat om man brukar uttrycka sig eller gestalta orsakssamband på ett helt annat sätt.
Den intervjuade har inte nödvändigtvis samma inställning till händelser och fakta som de finländska myndigheterna.
— Kulturskillnaderna har beaktats i vissa personers intervjuer, men inte i allas. Särskilt år 2016 hängde allt på turen, det vill säga på den handläggare som behandlade den asylsökandes ärende.
Situationen har nästan varit den motsatta för dem som flytt från kriget i Ukraina. De som kommit till Finland har inte intervjuats vid gränsen eller vid ett ämbetsverk. Skillnaden är svår att förstå ur en sådan papperslös persons synvinkel som lämnat in olika ansökningar i flera års tid.
Inte ens en finländsk examen eller ett finländskt jobb, och inte heller en allvarlig sjukdom, har kunnat garantera rätten att leva i Finland om personen är från Irak eller Afghanistan. 300 barn är utan ett säkert hem.
Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.