Artikeln har publicerats i nr 3/2022 av tidningen Yliopisto.
Den 28-åriga medicine kandidaten Visa Sippola berättar att han alltid inspirerats av det tekniska. Nu vill han ändra tillvägagångssätten inom dagens kirurgi.
— Min pappa är skeppsbyggnadsingenjör och min mamma är arkitekt, så jag har väl en del tekniskt påbrå, berättar Sippola.
När han var liten älskade han att bygga robotar av lego. I slutet av lågstadiet blev han intresserad av flygning och började bygga radiostyrda flygplan.
— Det hela utvecklades så att jag tog flygcertifikat för segelflyg i början av gymnasiet och certifikat för ultralätta flygplan i slutet av gymnasiet. Värnplikten gjorde jag som pilot vid flygvapnet. Efter det tog jag allmänt flygcertifikat.
Beväringar får inte flyga Hornetar, men däremot fick Sipola uppleva en acceleration på sju G i ett Hawk-övningsjaktplan. Han beskriver upplevelsen som bokstavligen förkrossande.
— Sju G trycker ihop en ganska så rejält. Den fysiska påfrestningen är enorm, men av någon anledning vill man ändå uppleva allt en gång till.
Pianot och känslorna
Ett yrke som pilot var alltså inom räckhåll. Ändå fick flygandet förbli en hobby, precis som pianospelandet – en annan passion från barndomen.
Sippola började spela piano när han var fem. Hans mamma gav pianolektioner till barnen i grannskapet. Efter att ha följt lektionerna på avstånd ville även han börja spela.
— Jag fick också gå på pianokonsert. Där fascinerades jag av pianistens virtuositet och framför allt av tanken att jag själv skulle kunna uppträda som pianist.
Det första Sippola gjorde när han började vid musikinstitutet var att fråga sin lärare om han skulle kunna uppträda omedelbart.
— Besvikelsen var stor när det klarnade att jag var tvungen att ta några lektioner först.
Efter att ha återhämtat sig från sin besvikelse tog Sippola sina lektioner. Senare fick han ett flertal erkännanden i internationella tävlingar. Bland annat mottog han ett pris i Maj Lind-pianotävlingen för bästa tolkning av ett finländskt verk, med tävlingsbidraget Narcissus av Einojuhani Rautavaara. Sippola skulle också ha haft möjlighet att börja på pianolinjen med solistisk inriktning vid Sibelius-Akademin.
— Som ung musiker njöt jag särskilt av spänningen i samband med uppträdandena. Jag tycker fortfarande om att till exempel hålla föredrag.
Det bästa med musiken är när man upptäcker att man förstår ett verk på ett djupare plan, funderar Sippola.
— Jag är övertygad om att sådana insikter har utvecklat mig som människa.
Vem är så galen att den vill bli läkare?
När Sippola gick i högstadiet i Helsingin suomalainen yhteiskoulu såg han en lapp på skolans vägg som gjorde reklam för en prepurs till medicinska fakulteten. Han minns att han undrade vem som kan vara så galen att den vill söka dit och varför någon skulle vilja göra det. Hans PRAO-period som forskningsassistent på ett sjukhus ändrade dock hans inställning.
— Sjukhuset gjorde ett verkligen stort intryck på mig. HUS är en helt egen värld med alla sina byggnader, korridorer och människor med viktiga uppgifter som vårdar och utför behandlingar. Atmosfären påverkade mig stort och efter det ville jag bli läkare.
Efter PRAO-perioden sommarjobbade Sippola de två följande somrarna som forskningsassistent i forskningsgrupper vid två andra sjukhus.
— Jag var redan färdigt intresserad av neurokirurgi, och när jag gick i gymnasiet Ressun lukio gjorde vi en exkursion till neurokirurgiska avdelningen på HUS. Det avgjorde mitt yrkesval slutgiltigt, när jag på nära håll fick se proffs i arbete.
Sippola inledde ett intensivt arbete för att höja sina vitsord i gymnasiebetyget. Tidigare hade han prioriterat det sociala och sina tidskrävande hobbyer framom sina studier. Projektet var krävande, men slutligen lyckades han bli antagen till Medi på första försöket.
Mersmak för stressig miljö
Sippola har en lugn samtalston och lyssnar och uppför sig artigt. Han ger inte intrycket av en streber som armbågar sig förbi alla andra. Kan han, en mångsysslare, ändå tänkas ha en tävlingsinriktad sida? Sippola svarar med en nickning.
— Jag tror att det är tack vare mitt tävlingssinne som jag njuter när jag måste göra mitt bästa.
Tävlingsinstinkten är till hjälp när man vill uppnå olika mål, tror Sippola. Han söker sig gärna till stressiga situationer.
— Även det har säkert hjälp mig framåt. Till stressiga situationer räknar jag flygning, utövande tonkonst och även mitt nuvarande arbete som startup-företagare
Sippola hann studera tre år vid Medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet och blickar tillbaka på sin studietid med värme. Han säger att Medis atmosfär är fantastisk och att undervisningen håller mycket hög nivå.
Helger i aneurysmernas sällskap
Dagen efter att Sippola blivit antagen till Medicinska fakulteten ringde han Juha Hernesniemi, professor i neurokirurgi, för att fråga om han kunde få vara med i forskningsgruppen för intreakraniala aneurysmer (utvidgade artärer inne i huvudet). Hernesniemi lät Sippola delta. Det ledde till att Sippola arbetade i forskningsgruppen vid sidan om sina grundexamensstudier under kvällar, helger och ledigheter.
— Forskningsgruppen undersökte uppkomstmekanismerna bakom olika typer av aneurysmer och deras utveckling, diagnosticering och möjliga behandlingar, berättar Sippola.
Sippola hade till uppgift att hantera prover, analysera data och utföra statistiskt arbete. Efter att ha iakttagit kirurgernas arbete ett tag kom han att tänka på det som skulle leda honom vidare till hans nuvarande arbete inom medicinsk teknologi.
Här behövs en bättre borr!
När Sippola arbetade i forskningsgruppen fick han se hur man utför kirurgiska borrningar i området huvud, nacke, rygg. Arbetet är krävande: skadorna som uppkommer under en borrning kan orsaka livshotande komplikationer hos patienten.
Skadorna förlänger patientens återhämtningstid på sjukhus, säger Sippola.
— Det framgick att även de bästa kirurgerna har utmaningar med de nuvarande borrarna. Instrumenten måste användas nära människans mest känsliga delar, såsom det centrala nervsystemet, hjärnan, ryggmärgen, nerverna och viktiga blodkärl.
Skulle det vara möjligt att göra borrarna säkrare med hjälp av någon teknisk lösning? Kunde man kanske utveckla en borr som inte skadar mjukvävnaden, men som ändå kan skära i hårt ben?
Sådana frågor bollade Sippola med. När lösningarna började ta form, agerade Juha Hernesniemi bollplank.
— Juha blev intresserad och sade att en säkrare borr skulle revolutionera kirurgin. Borren skulle minska antalet komplikationer och förkorta återhämtningstiden.
Ett bättre arbetsredskap skulle innebära mindre mänskligt lidande, och inbesparingar i miljardklass globalt sett i fråga om återhämtningstiden.
Verkställande direktör Sippolas unga team
Med Hernesniemis stöd kontaktade Sippola Aalto-universitetet, och strax efter det hade kärnteamet för företaget Surgify bildats. Sippola blev verkställande direktör för företaget, som grundades 2017.
De grundande medlemmarna var experter inom klinisk medicin, ingenjörsvetenskaper, kommersialisering samt inom medicinteknisk lagstiftning. Alla utom en var grundexamensstuderande i likhet med Sippola.
Sippola upplever sig vara i sitt rätta element som företagare. Målet är tydligt och man kan använda sin energi för att uppnå det.
— Aldrig tidigare i mitt tidigare liv har jag tänkt på att bli företagare, men jag är glad över den här vändningen.
Kundmöten, finansieringsförhandlingar, marknadsföring, tillståndsansökningar och annat fullkomligt främmande — inget av det har känts som ett nödvändigt ont, försäkrar Sippola.
— Jag får utveckla kirurgisk teknologi i gott sällskap och uppleva spänningen i att driva ett startup-företag. Jag njuter av varje stund.
Längtar du aldrig tillbaka till skolbänken? Karriären som neurokirurg låg ju redan bakom hörnet.
— Det känns inte som ett dåligt scenario, men jag är så djupt inrotad i startup-världen nu att en återvändo till skolan känns rätt avlägsen, säger Sippola.
— En annan fördel med att arbeta med teknologisk utveckling är att vi kan hjälpa väldigt många människor om vi lyckas, både under vår egen livstid och långt efter det.
Över ett par hundra prototyper — därefter till operationssalen
Surgify tog fram den första prototypen för borren i sin lokal i Otnäs. Och även den andra. Och nästa efter det. Efter drygt tvåhundra prototyper och synnerligen grundliga laboratorietester kunde borren testas för första gången i patientarbetet vid HUS i slutet av 2021.
Borrens idé är enkel: det skärande bettet omges av ett skyddande hölje, som glider undan när borren utsätts för tillräckligt hårt tryck, dvs. trycks tillräckligt hårt mot benet. På så sätt kan undviker man att bettet skadar mjukvävnaden när det träffar den.
— Borrens koncept är väldigt enkelt, men det tekniska utförandet var en utmaning.
Testerna har gått bra och intresset från kirurgernas sida har varit stort, säger Sippola belåtet.
— Tekniken fungerar som den ska. Den minskar skadorna på mjukvävnaden och användningen kräver ingen inlärning av kirurgerna.
Risk för copycats?
Nästa steg för företaget blir att marknadsföra borren i Finland och snart även i utlandet. Uppfinningen har patenterats. Bekymrade ni er för att någon skulle stjäla er behändiga uppfinning?
— De företagare och forskare som arbetar med teknik och produktutveckling oroar sig ofta för att någon ska stjäla deras idé. Min uppfattning är ändå den att risken för stöld är mindre än risken för att idén inte är tillräckligt intressant.
Idéer från det vetenskapliga området borde diskuteras med större mod och öppenhet än i dagsläget, anser Sippola.
— Det skulle möjliggöra att fler idéer kan lämna forskarrummet eller uppfinnarverkstaden.
Rädslan för idétjuvar skulle också kunna lindras av insikten om att den första idén inom det tekniska området sällan visar sig vara genomförbar. Arbetet är långsiktigt och kräver tålamod och uthållighet.
Även vi har varit tvungna att slopa många tekniska uppslag, och att stjäla dem skulle inte ha varit till någon nytta.
Meditation stillar och tämjer sinnet
För närvarande arbetar Sippola och hans team från morgon till kväll. Han är ändå noga med att ägna helgerna åt fritid och social samvaro med flickvännen, syskon och vänner.
— Till vardags kopplar jag av genom att meditera på eftermiddagen och tillreda mat på kvällen. Jag har mediterat aktivt i fyra år, och många närstående har sagt att meditationen har gjort gott för min person.
Kanske har meditationen jämnat ut det kantigaste hos mig, funderar Sippola med ett leende.
— Jag är rätt rakt på sak och säger min åsikt om saker jag är nöjd med eller inte är nöjd med och som borde ändras eller förbättras. I det avseendet har meditationen nog gjort mig till en bättre lyssnare.
En objektiv och lugn inställning hjälper en ledare i sitt arbete. Även empati är viktigt.
— Ledarskapet och livet i allmänhet blir enormt mycket lättare om man kan sätta sig in i andras situation och lyssna. Efter det kan man söka lösningar på problemet tillsammans.
Ingen orsak att vara rädd för robotkirurgi
Att införa en säkrare borr till operationssalarna världen över är ett fint mål. Det är ändå inte Surgifys slutliga mål. I framtiden vill man lämna över kirurgernas skalpeller till robotar.
— Vi utvecklar ett program för närvarande där bettet med skyddsmekanismen också kan identifiera olika vävnadstyper. Det skulle vara ett stort steg mot kirurgisk robotik och helautomatik.
Att lämna sitt huvud i en robots händer kan troligen kännas en aning tveksamt. Sippola försäkrar att det inte finns skäl till oro — tvärtom.
— En robot som är utrustad med säkerhetsteknik gör ett noggrant och exakt arbete utan mänskliga misstag. Handen darrar inte på en robot.
Tidningen Yliopisto är ett vetenskapsmagasin som utges av Helsingfors universitet. Tidningen har förbundit sig till journalistreglerna.