En nybliven förstavårdare kan ofta föreställa sig själv i en framrusande ambulans på utryckning, i färd med att rädda liv. När merparten av jobbet visar sig handla om social nöd kan hen känna sig frustrerad. Patienter som inte är så brådskande kan kännas som ett problem som hör till andra.
– Många byter jobb inom fem år efter examen, efter att ha insett att jobbet inte är så heroiskt de trott, beklagar sig Christoffer Ericsson.
Ericsson är förstavårdare, lektor i akutvård och snart även doktor. Han har arbetat som utbildningsansvarig inom prehospital akutsjukvård vid yrkeshögskolan Arcada. Nu leder han ett nytt program som leder till högre YH-examen, med fokus på utveckling och ledning av system inom prehospital akutsjukvård.
De yrkesmässiga värderingarna inom den prehospitala akutsjukvården borde diskuteras mer, framhåller Ericsson. Sådana värderingar är ansvarskänsla och medkänsla. Medkänsla för patienterna bidrar också till att man klarar jobbet.
Ericsson hoppas att hans avhandling kan utnyttjas inom utbildning och organisationer i branschen. En viktig aspekt som framkom under forskningen var betydelsen av arbetsmiljön och gemenskapen. Utmattningen minskar om det finns möjlighet att i efterhand gå igenom situationer med kollegorna kring kaffebordet.
Om det däremot finns en tuff överlevnadskultur i gemenskapen, kanske man inte vågar prata om känslor av hjälplöshet, säger Ericsson.
– Även erfarna förstavårdare behöver stöd. Under ytan känner också de osäkerhet och prestationsångest.
Det har gått nio år sedan Ericsson senast jobbade i en ambulans. Även om han inte saknar 24-timmarspassen och nattvakandet kan han ibland känna sig nostalgisk när han blickar tillbaka.
– Jag måste säga att det finns en unik känsla av mening och en stark gemenskap i det arbetet. En förstavårdare kan göra mycket gott, även för de patienter som inte är så brådskande.