När börjar klimakteriet?
Klimakteriet är en övergångsfas där äggstockarnas funktion avtar och så småningom upphör. Samtidigt avtar och upphör östrogenproduktionen.
Klimakteriet börjar i genomsnitt vid 51 års ålder, men de första symtomen kan yttra sig redan tio år tidigare. Äggstockarnas funktion förändras nämligen trots att mensen inte har upphört.
Klimakteriet diagnostiseras på basis av symtomen. Om du är i klimakterieåldern behövs det inga laboratorieprover.
Vad betyder förklimakteriet?
Med förklimakteriet menas den tid när äggstockarna fortfarande fungerar, men där menstruationscykeln blir kortare eller oregelbunden på grund av att äggstockarna åldras. Vissa har klimakteriebesvär redan då, men symtomen kan vara lindrigare och förekomma bara ibland.
Man talar ofta om premenopaus eller förklimakteriet, de syftar på nästan samma sak: tiden före menopausen. Med menopaus avses de sista menstruationerna orsakade av egen hormonproduktion.
Alla har säkert hört talas om värmevallningar och svettningar. Vilka andra symtom är typiska för klimakteriet?
Det är individuellt. Östrogenreceptorer finns i nästan alla vävnader hos kvinnor, varmed även symtomen kan uppträda nästan var som helst i kroppen. Till exempel ledsmärta, muskelvärk, trötthet, irritation och humörsvängningar hör ofta till klimakteriet.
Sömnstörningar är ett mycket vanligt och till och med invalidiserande symtom. Sömnbrist är varken bra för hälsan, prestationsförmågan eller psyket.
Hormonell migrän orsakas egentligen inte av klimakteriet, men den kan bli värre under förklimakteriet, eftersom hormonnivåerna då varierar mer än normalt.
Östrogenbristen gör slemhinnorna tunnare, vilket kan kännas som torra slemhinnor och smärta vid sex. Förtunnade slemhinnor kan också öka risken för urinvägsinfektioner.
Många går upp i vikt. Under förklimakteriet ökar vikten med i genomsnitt ett halvt kilo per år. Forskarna är dock oeniga om huruvida det här beror på hormonella förändringar eller på åldrande och livsstilsförändringar. Sannolikt spelar alla faktorer en roll.
Det är dock känt att östrogen gör att det samlas fett på baken och låren. När östrogenproduktionen sjunker börjar fett samlas runt midjan och i bukhålan.
Även muskelstyrkan minskar redan före klimakteriet. Bibehållen muskelstyrka är viktigt för att upprätthålla ämnesomsättningen och funktionsförmågan.
Hur upphör menstruationen?
Det är också individuellt, men det är vanligast att menstruationen först blir oregelbunden och oförutsägbar. Det här sker vanligtvis 5–10 år före den sista menstruationen. Ibland är blödningen riklig, ibland knapp. Ibland varar den i några dagar, ibland i mer än en vecka.
Om blödningen är mycket knapp avlägsnas blodet långsammare och blir så att säga gammalt på vägen. Då kan blodet bli brunaktigt.
Ungefär ett eller två år före den sista menstruationen kommer blödningarna med några månaders mellanrum. Det är svårt att förutse vilken menstruation som blir den sista.
För dem som använder hormonspiral eller minipiller och inte menstruerar ger klimakteriet sig till känna genom andra symtom.
Hur kan klimakteriebesvär behandlas?
Symtomen behandlas oftast med hormonbehandling. Eftersom klimakteriet orsakas av brist på östrogen är det logiskt att bristen ersätts med östrogen. Hos dem som har en livmoder kombineras östrogenbehandlingen med progesteron för att skydda slemhinnan i livmodern.
De läkemedel som används för hormonbehandling kan administreras på olika sätt: via huden med hjälp av gel, plåster eller spray, eller oralt i tablettform. Vad som passar vem beror på individuella riskfaktorer och på vilken administreringsform som känns bäst.
Hormonbehandling kan hindras av bland annat tidigare bröstcancer, ventrombos, lungembolism, hjärtinfarkt och stroke. Om personen haft någon av de här sjukdomarna, kan hormonbehandling övervägas i sällsynta fall om symtomen är mycket svåra och de inte kan kontrolleras på annat sätt.
Sjukdomar hos nära släktingar utgör inte automatiskt ett hinder för hormonbehandling. Sådana sjukdomar kan ibland peka på ärftliga faktorer, men kan också orsakas av livsstilen. Till exempel kan ventrombos hos en nära släkting tyda på en ärftlig tendens till blockerade vener, men kan också orsakas av lång sängvila eller en operation, och i så fall är sjukdomen inte ärftlig. Vid behov kan tendenser till blodpropp undersökas.
Om östrogen inte lämpar sig, kan det ersättas med hormonfria behandlingar, till exempel med SSRI-läkemedel som också används som antidepressiva läkemedel. De här läkemedlen är inte lika effektiva som hormonbehandling vid behandlingen av klimakteriebesvär.
Läkemedlet fezolinetant, som används för behandling av värmevallningar, har nyligen kommit ut på marknaden. Det påverkar neurokininreceptorerna, det vill säga hjärnans temperaturcentrum, som reglerar kroppens temperatur och svettning. Andra symtom kan inte behandlas med läkemedlet.
Vissa föredrar naturprodukter, men studier visar att de inte är effektivare än placebo.
Vilka är riskerna vid hormonbehandling?
Oral östrogenbehandling ökar risken för ventrombos. Om en kvinna har ökad risk för ventrombos rekommenderas östrogen via huden.
På samma sätt rekommenderas plåster, gel eller spray för dem som till exempel lider av migrän eller epilepsi. Det beror bland annat på att sådana läkemedel ger jämnare östrogennivåer i blodomloppet och påverkar inte halterna av andra läkemedel.
Risken för bröstcancer ökar vid hormonbehandling, särskilt om behandlingen pågår i fem år eller mer. I sådana fall måste helhetssituationen beaktas under behandlingen, till exempel symtomens svårighetsgrad.
Risken för bröstcancer är ändå inte så stor att brösten skulle behöva undersökas oftare än vanligt. Det räcker med mammografiscreening vartannat år.
Vilka är fördelarna med hormonbehandling?
Livskvaliteten förbättras avsevärt när de besvärliga symtomen försvinner eller blir lindrigare. Det finns också andra fördelar: östrogen skyddar mot osteoporos och till viss del mot tarmcancer. Östrogenet bromsar också utvecklingen av kranskärlssjukdom och minskar risken för insjuknande i typ 2-diabetes.
När är det bra att påbörja en behandling?
När symtomen börjar störa vardagen.
Den nuvarande rekommendationen är att påbörja behandlingen före 60 års ålder eller senast 10 år efter menopausen, det vill säga efter den sista menstruationen. Senare påbörjad behandling gör ingen nytta, eller så kan riskerna med behandlingen öka. Behandlingen inleds vanligen vid 45–55 års ålder.
Hur länge är det värt att fortsätta behandlingen?
Det är individuellt. Nästan alla har symtom i minst fem år, ofta längre.
I något skede måste dosen sänkas eller behandlingen avbrytas för att se om symtomen har upphört.
Det är dock ingen idé att växla mellan att avbryta och påbörja behandlingen. En liten risk för blodpropp föreligger alltid när oral behandling påbörjas, och därför bör behandlingen inte avbrytas och påbörjas flera gånger om. Om man märker att man inte klarar sig utan behandling kan man fortsätta med den i två, tre år och sedan försöka vara utan igen.
Vad göra om man tror att symtomen beror på klimakteriet men läkaren inte tar dem på allvar?
Det enkla svaret är att byta läkare. För en välbärgad stadsbo kan det vara relativt lätt att byta läkare, men inte för alla. Om symtomen är typiska och det inte går att få hjälp är det bäst att kontakta patientombudet på hälsocentralen eller läkarstationen.
Alla läkare kan inte alltid identifiera ens de vanligaste klimakteriesymtomen. Lyckligtvis ingår det i dagens läkarutbildning att identifiera och behandla klimakteriebesvär. Atypiska symtom är inte alltid lätta att identifiera, inte ens för en gynekolog.
Varför är det bra att ta upp klimakteriet?
Halva befolkningen drabbas. Ändå har klimakteriet länge förringats. Under de senaste åren har klimakteriet diskuterats i högre grad, men uppfattningarna behöver fortfarande uppdateras.
I finskan förekommer termen "mummotauti" (ung. mormors sjukdom), och i artiklar om klimakteriet visas ofta äldre människor med grått hår. Detta trots att kvinnor i klimakteriet är i arbetsför ålder och många befinner sig på toppen av sin karriär. Samhället har inte råd att låta dem ligga vakna och svettas på nätterna.
Ökad kännedom om symtomen ökar medvetenheten, varvid fler kan söka och få hjälp. Frågan är inte bara viktig ur ett mänskligt perspektiv utan också för samhället överlag.
Frågorna besvarades av Hanna Savolainen-Peltonen, specialistläkare i kvinnosjukdomar och förlossningar, docent i kvinnosjukdomar och förlossningar, och Kaisu Luiro-Helve, specialistläkare i kvinnosjukdomar och förlossningar, klinisk lärare vid Helsingfors universitet.