Alla känner till vinterkrigets anda. Det där underverket när lilla Finland lyckades trotsa stora Sovjetunionen genom att kämpa tillsammans.
Tuomas Tepora, historiker vid Helsingfors universitet, bedömer att den finsknationella enigheten antagligen har blivit ett så starkt omhuldat tema därför att den döljer minnet av inbördeskriget 1918.
− Enligt den rådande uppfattningen om den finländska identiteten upplevs det som viktigt att ett litet folk har en stark sammanhållning. I synnerhet vinterkrigets anda framhäver en enhällighet där utomstående fiender bekämpas med gemensamma krafter. Inbördeskriget passar inte alls in i detta tankesätt.
Inbördeskriget var ändå inte bara ett undantag i ett för övrigt enhälligt folks liv. Tepora beskriver att det finländska samhällsklimatet före kriget var fyllt av hatpropaganda.
− Den tidens medier spred hatretorik och propaganda vitt och brett. Motståndarna gjordes omänskliga.
Hotbilder av fienden minskade folkets empati för sina medmänniskor. Den andra sidans egenskaper sammanfattades i termerna punikki (’röd’ ) och lahtari (’slaktare’): de röda stämplades som avskärmade från den finländska identiteten och de vita som eviga förtryckare och utsugare.
Enligt Tepora var rädsla den viktigaste orsaken till att man ville skapa denna typ av hotbilder. Människor på båda sidorna var rädda för att situationen i Finland hela tiden skulle förvärras. Hotet om krig spökade i folkets sinne och det var ont om livsmedel. Dessutom blev torparfrågan, som gällde småbrukarnas rätt att äga land, en politisk fråga.
− Trots att Finland hade en internationellt sett ytterst avancerad riksdagsinstitution för tidsperioden och allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor, var makten på lokal nivå uppdelad enligt hur mycket man ägde. Arbetarna upplevde detta som mycket orättvist, säger Tepora.
Minneskulturen kring inbördeskriget består av tre huvudskeden
Tepora delar upp inbördeskrigets minneskultur i tre olika delar. Minneskulturen består av bland annat böcker och filmer med anknytning till kriget, minnesmärken, symboler och organisationsverksamhet. Det första skedet inföll på 1920- och 1930-talet, när det vita Finland värnade myten om frihetskriget. Tanken byggde på synen att Finland hade uppnått sin självständighet från Sovjetryssland genom att slåss.
− Efter andra världskriget var 1950-talets anda konservativ, men å andra sidan fördes extremvänsterns minneskultur starkt fram i slutet av 1940-talet.
Till exempel började Helsingfors universitets studentkår planera Mannerheims ryttarstaty år 1951, strax efter hans död. Texterna på minnesmärket för de röda som dog och avrättades på Sandhamns fångläger talar också för sig själva:
”TILL MINNE AV DEM SOM I KLASSKAMPEN KÄMPADE FÖR FOLKVÄLDET OCH FÖLL OFFER FÖR DEN VITA SEGRARENS HÄMND GENOM ARKEBUSERING ELLER GENOM ATT SVÄLTAS IHJÄL, HAR ENTISET PUNAKAARTILAISET RY (DE F.D. RÖDGARDISTERNA) MED HJÄLP AV ANDRA SYMPATISERANDE ARBETARE ÅR 1949 REST DENNA STATY.” Texten fortsätter på andra sidan av minnesmärket: ”TUSENTALS RÖDGARDISTERS ANDE VITTNAR PÅ DENNA GRAVGÅRD OM DEN GRYMHET SOM UTÖVADES AV DE VITA.”
Från och med början av 1960-talet övergick den finländska minneskulturen till medborgarkrigsskedet. Viktiga faktorer som bidrog till denna tidsperiods minneskultur var till exempel Väinö Linnas romantrilogi Täällä Pohjantähden alla (Här under Polstjärnan). Också historieforskningen gav ett mer objektivt perspektiv på händelserna. På 1960- och 70-talen blandades den tidens vänsterradikalism och klassmedvetenhet in i minneskulturen. Det syntes till exempel i tidsperiodens filmer, såsom skildringen Mommilan veriteot 1917 (Blodsdåden i Mommila) som regisserades av Jotaarkka Pennanen 1973. Filmen handlar om mordet på den på sin tid rikaste mannen i Finland.
Inom den officiella statliga minneskulturen började ordet ’inbördeskrig’ användas flitigare först på 1990-talet när Sovjetunionen hade fallit.
− Då betonades neutralitet och objektivitet, och forskarna började granska historien ur båda sidornas synvinkel, konstaterar Tepora.
På 2000-talet har minneskulturen fortsatt att förändras. Den moderna befolkningen har ingen direkt koppling till år 1918, och i allmänhet inte heller ens en indirekt koppling via de föregående generationerna, eftersom händelserna redan ligger så långt tillbaka i tiden. Det kollektiva minnet av inbördeskriget har nu börjat definieras av det kulturella minnet. Där är identiteterna som skapades av den ursprungliga händelsen inte längre centrala, utan det förflutna har blivit en byggsten för dagens samhälle.
Sensitivitet är ett starkt närvarande inslag i det kulturella minnet. Det tog till exempel bara tre timmar att dra tillbaka det kontroversiella jubileumsmyntet som skildrade inbördeskriget. Myntet väckte stor uppståndelse i slutet av april 2017. Bland annat finansminister Petteri Orpo beskrev omgående myntet som fullständigt smaklöst och olämpligt för Finland 100 år-andan, vars tema var ”tillsammans”. Samtidigt krävde Orpo att myntet skulle dras bort från marknaden. Myntverket i Finland beklagade att det orsakat indignation och meddelade att myntet inte skulle lanseras.
− Att minnas år 1918 och fira självständigheten med en (iscensatt) avrättningsbild passade inte in i den stora finsknationella berättelsen, bedömer Tepora.
Var är hela folkets Marsken?
Enligt Tepora har man använt och använder fortfarande inbördeskrigets minneskultur för olika ideologiska ändamål.
För närvarande forskar Tepora vid Helsingfors universitets Forskarkollegium i personkulten kring C. G. E. Mannerheim, marskalken från andra världskriget som röstades fram som alla tiders finländare i ett tävlingsprogram som ordnades av Yle år 2004.
− När man undersöker Mannerheimkulten måste man ta i beaktande att han själv noggrant värnade om den vita generalens image. Som mytisk kultfigur har Mannerheim däremot separerats från sin egentliga person. För olika parter existerar han i olika inkarnationer, till exempel som slaktargeneralen, summerar Tepora.
Inom de rödas minneskultur blev Mannerheim efter inbördeskriget en symbol för det tyranni och den grymhet de upplevt. Som en följd av andra världskriget gick den vita generalen enligt de röda över på nazisternas sida.
På vinnarsidan uppfattades Mannerheim däremot strax efter inbördeskriget som en karaktär som frihetskrigskulten kunde använda för att föra fram sitt perspektiv.
− Man började planera statyer på Mannerheim redan i slutet av 20-talet, och man ville via honom garantera att Finland fortsatte vara kritvitt utan kompromisser, säger Tepora.
Mannerheimstatyn i Tammerfors är en träffande beskrivning av hur mångskiktad minneskulturen är.
− En allmän staty av en vit general skulle resas i staden 1939, men efter andra världskriget ville stadsfullmäktige i samråd med vapenbrödrasocialisterna (SDP:s antikommunistiska krigsveteraner) och de borgerliga att statyn specifikt skulle föreställa marskalk Mannerheim. Men planen förverkligades inte, och år 1956 restes den ursprungliga statyn på privat mark utanför staden.
Statyn spraymålas fortfarande då och då. Inom vissa anarkistgrupper är symboliken om slaktargeneralen fortfarande starkt levande.
− Det är en form av generationsuppror mot minnet av inbördeskriget, att slåss mot etablissemanget, tolkar Tepora.
Men finns det förhållanden som kan leda till att inbördeskriget upprepas? Frågan kommer ibland upp i den politiska retoriken när man börjar ta till hårdare ord. Tepora ställer sig mycket skeptisk till det hela.
− Ett nytt inbördeskrig skulle kräva en samhällelig krasch. Samhälleliga meningsskiljaktigheter är en helt annan sak. Det är lika absurt att spekulera om det här som att hänvisa till ”vinterkrigets anda” till exempel när man gör nedskärningar i statsbudgeten.
Rikki revitty maa granskar inbördeskrigets erfarenheter och arv
Inbördeskriget 1918 delade folket och lämnade djupa sår i dess minne.
Den nya boken Rikki revitty maa (’Det sönderslitna landet’) redigerad av Tuomas Tepora och Aapo Roselius går igenom det finska inbördeskrigets orsaker, händelserna under kriget och dess följder under en tidsperiod på över hundra år. Boken är Kati Pitkänens översättning av originalverket The Finnish Civil War 1918. History, Memory, Legacy från 2014.
I verket behandlas händelserna som ledde till kriget och händelserna under kriget samtidens samhällsklimat. Boken tar också upp kvinnornas och barnens erfarenheter, som mer eller mindre förbisetts tidigare.