Vi har semester den bästa tiden
Sommaren är livsviktig för oss som är uppväxta med att tanka ljuset och värmen inför den mörka vintern.

Finns det någon frivillig att undervisa en teorikurs för magisterstudenter i 30 graders värme? Ingen?

Jag förstår er, för jag har själv tvingats göra det när jag var professor på Nordeuropainstitutet vid Humboldt-universitetet, i Berlin. Mitt i föreläsningen eller seminariet måste vi alla ta paus för att fylla på vattenflaskorna. Allt kändes klibbigt, även tankarna. Efter arbetsdagen kände man sig urlakad och ville bara hem och sova.

Det tyska universitetssystemet innebär att höstterminen går från oktober till januari, och vårterminen från april till juli. Däremellan är det två månaders paus. Helt fel månader, eftersom det ännu är vinter i februari och mars. Och precis när det börjar våras ska man in i undervisningslokalerna igen.

Det värsta är förstås att missa de härligaste sommarmånaderna som är livsviktiga för oss som är uppväxta med att tanka ljuset och värmen inför den mörka vintern. I Centraleuropa folk tar semester i augusti eller september.

"Jag förlorade den riktiga sommaren, då man i vår del av Europa ska fara ut på landet och leva nära naturen, den oändliga naturen som vi fått gratis, och som tyskarna avundas oss."

Så redan andra året började jag undra vad jag gett mig in på, och tredje året var rent ut sagt plågsamt att sitta fast i Berlin och svettas dygnet runt. Jag förlorade den riktiga sommaren, då man i vår del av Europa ska fara ut på landet och leva nära naturen, den oändliga naturen som vi fått gratis, och som tyskarna avundas oss.

Dessutom på en kurs om den idealisering av Norden och det nordiska som utmärkt Tyskland sedan det moderna genombrottet i slutet av 1800-talet, och där just den nordiska naturen spelar en stor roll. Vilket självplågeri!

Mina studenter älskade Astrid Lindgren, i synnerhet hennes böcker om barnen i Bullerbyn. Och det enda du som lärare längtar efter, är denna Bullerby, fast i verkligheten. Jag började styra in kursen på Norden som dubbelbottnad utopi. Höll rasande utläggningar om Astrid Lindgrens idylliserande av det agrara Fattigsverige. Om hur tyskarna uppfattade oss nordiska ”vikingar” som prototyper till det ”ariskt germanska”, även efter nazismens epok.

Mina stackars studenter blev bestörta, och besvikna. Jag tog ifrån dem tron på paradiset. Jag kämpade mot hettan, det är min ursäkt. 

När ljuset kommer tillbaka, njuter jag av att få arbeta i Helsingfors. Våra föreläsningssalar håller en behaglig temperatur, och när det sen blir hett på sommaren, har vi inte längre undervisning. Ingen risk för värmeslag i hjärnan!

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Kolumnen utkom i tidningen Yliopisto 04/19.