Vissa fåglar är omtänksamma föräldrar, andra prioriterar sitt eget välbefinnande

Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 3/2024.

Vad vore våren utan fiskmåsens skrik? Den återvände till Finland redan för ett tag sedan tillsammans med andra tidiga flyttfåglar. Vågen av återflyttande fåglar är som störst i april och maj och under de närmaste veckorna kommer antalet fåglar att mångdubblas i Finland.

Det finns 250 häckande fågelarter i Finland. 75–80 procent av dem är sådana som åtminstone till en del tillbringar vintern någon annanstans. 

— Under sommarmånaderna finns det mängder av tillgängliga resurser här, samtidigt som konkurrensen är mindre än i övervintringsområdena. Därför lönar det sig för fåglarna att flyga långa sträckor för att komma hit, säger Aleksi Lehikoinen, överintendent och ornitolog.

Förändringar i dagarnas längd och årstidsväxlingar i naturen ger fåglarna signaler om när det är dags att flytta. På våren har fåglarna bråttom att ta över de bästa häckningsplatserna, och därför går flyttningen hälften snabbare på våren jämfört med hösten. I god medvind kan en flyttfågel färdas upp till 1 000 kilometer per dygn.

En fågel är inte en robot

Fåglarna navigerar enligt ett slags eget GPS-system, som hjälper dem veta var de befinner sig. De utnyttjar också stjärnbilder, solens position och olika landmärken när de flyttar. När det är mörkt kan de känna lukten av havet. Ljudet från andra fåglar talar om för dem var de kan vila.

Ungefär hälften av fåglarna i Finland flyttar på natten och hälften på dagen. Vissa kan färdas både på dagen och natten. Dubbelbeckasinen flyger från Afrika i ett kör på några dygn.

Hos många fåglar som flyttar från Afrikas tropiska delar är flyttbeteendet till stor del genetiskt betingat – de vet när de ska flytta och i vilken riktning.

— De fungerar inte som robotar, men fågeln kan navigera och veta var den ska befinna sig vid en viss tidpunkt tack vare sin genetik, säger Lehikoinen. 

Fåglar som flyttar från närliggande områden påverkas mer av klimat- och väderfaktorer. En sen vinter senarelägger fåglarnas avresa och en tidig vår tidigarelägger deras ankomst.

Skräntärnans öde

Professor Patrik Byholm studerar fåglarnas flyttvägar. För honom är vissa återvändande flyttfåglar viktigare än andra. Tillsammans med sina samarbetspartner har han tre studier på gång där bivråkar, skräntärnor och skarvar flyger med sändare på ryggen. För skarvens del handlar studien visserligen inte om hur den flyttar, utan var den fiskar.

Byholm är särskilt intresserad av skräntärnans öde. Skräntärnan är den största av världens tärnor, en ståtlig vattenfågel med ett barskt läte, precis som namnet antyder. Den häckar i utskären och övervintrar främst i Afrika. 

Studien inleddes 2016 och är nu inne i sitt slutskede: endast tre skräntärnor har längre en fungerande sändare. En av dessa är den fågel som Byholm kallar adoptivsonen.

Skräntärnorna första flytt sker vanligtvis under ledning av pappan. En av skräntärnorna blev dock adopterad av en annan fågelhanne på ett närliggande skär. Hannens egna ungar hade blivit uppätna av havsörnar flera år i rad, och kanske var det därför som den bestämde sig för att räcka en hjälpande vinge till sin granne med två ungar. En av dem flyttade med sin biologiska pappa och den andra med sin fosterpappa.

Mamman hade redan tidigare flyttat söderut, vilket är vanligt. Endast en av skräntärnorna i studien flyttade med sin mamma.

Till Nildeltat

Vuxna skräntärnor och deras ungar flyger nästan sida vid sida, på bara ungefär en meters avstånd från varandra. Ungarna ger ifrån sig ett gällt, bönande läte, som om de frågade om det ännu är långt kvar.

— I skräntärnornas värld verkar det behövas hjälp av en förälder när det är dags för den första flytten. Alla ungar som kom bort från sina föräldrar fångades nämligen av rovfåglar, berättar Byholm.

Förutom att ge skydd mot rovfåglar ger papporna mat åt ungarna och visar dem var det finns lämpliga rastplatser. Under de följande åren använder ungarna samma rutter och rastplatser när de flyttar på egen hand. 

Efter ett par månaders resa kom fosterpappan och adoptivsonen lyckligt fram till Nildeltat, där pappan brukade övervintra. 

Adoptivsonens utfärder

Papporna tillbringar ett par månader i övervintringsområdet med ungarna innan ungarna blir självständiga och vägarna skiljs åt. I adoptivsonens fall innebar det här en något längre resa. Den flög till en damm i Sudan vid en biflod till Nilen, där den har tillbringat vintrarna sedan dess.

Unga skräntärnor stannar i Afrika under en eller två somrar innan de återvänder till Finland för första gången. Adoptivsonen har redan besökt Finland tre somrar i rad. Förra sommaren tillbringade den mycket tid i en skräntärnkoloni.

— Jag väntar och hoppas att adoptivsonen ska häcka i år, säger Byholm.

Han har också sett fosterpappan vid god vigör. Pappans sändare fungerar visserligen inte längre. Det här är ett vanligt problem vid sändarstudier. Skräntärnorna lyckas också göra sig av med sändarna. En gång påträffades en skräntärna i Finland, medan dess sändare skickade positionsdata från Afrika.

En fågel kan lära sig av flocken

Bland annat gäss och svanar flyttar också familjevis. De erfarna äldre fåglarna visar de yngre hur det är bäst att flytta. 

— När enstaka bläs- eller prutgäss påträffas i Helsingfors tillsammans med vitkindade gäss, har de vanligtvis förlorat sina föräldrar och vet inte vart de ska flytta. Gåsmammorna visar var det finns säkra rastplatser längs flyttrutten och för vidare information om jaktområden som deras avkommor bör undvika, säger Lehikoinen.

Svanarnas parförhållande är ofta livslångt och de är tillsammans både sommar och vinter. Gässen å andra sidan byter par och deras flyttflock skingras när den når övervintringsområdet.

Flockar bildas när fåglar är på väg åt samma håll. Det finns också flockar med flera arter. Även i dem kan fåglarna lära av varandra. Det är också lättare och säkrare att flyga i flock.

Beteendet hos gäss som flyger till Sibirien har förändrats sedan 2010. Tidigare åt fåglarna i Estland innan de fortsatte mot tundran. På den tiden fanns det mindre mängder gäss som tog rast längre norrut, i södra Finland. De vitkindade gässen, sädgässen och bläsgässen tog efter varandra varvid antalet rastande gäss ökade snabbt till tiotusentals på ett år.

De vitkindade gässen har häckat på Finlands sydkust sedan 1980-talet, men deras antal har ökat betydligt först på 2000-talet.

Långsamma ungdomar

Hos många fåglar är bandet mellan föräldrar och avkomma inte alls så starkt. De här arternas föräldrar maximerar sina möjligheter att nå övervintringsområdet i gott skick.

De unga flyttfåglarna tappar lätt bort sig och är långsammare. Bland lövsångare flyttar ungfåglarna tidigare än de äldre, som ruggar före flytten. Ändå anländer de äldre fåglarna till övervintringsområdena ungefär samtidigt som ungfåglarna.

Om skräntärnornas pappor liknar beskyddande föräldrar hör bivråkarna till dem som lämnar sina ungar ensamma när de ska flytta för första gången. De här föräldrarna styr kosan mot Afrika redan i månadsskiftet augusti–september, medan ungarna stannar i Finland i några veckor till.

— De unga bivråkar som vi iakttog klarade sig nog bra fram till Afrika på egen hand. Instinkterna styr dem söderut. Däremot kunde sidvindarna påverka dem så att de hamnade i de östligaste eller västligaste delarna av Afrika, säger Byholm.

Kom inte för sent

Den första återflyttningen är en risktagning som många bivråkar inte överlever. För skräntärnorna som fått en god grundutbildning var återflyttningen på egen hand inget problem. Ibland har bivråkarna också svårt att starta tillbaka i tid. 

Bivråken Päivi, som bar forskarnas sändare, bevakades en gång av MTV3. 

— Päivi hade för vana att starta för sent mot Finland och därför anlände den många gånger så sent att den missade häckningen. Jag undrade flera gången varför den inte bara kunde starta till exempel en vecka tidigare, säger Byholm.

Ibland kan förseningen bero på annat än fågelns egna beslut. En sandstorm i Sahara hindrade den erfarna flyttfågeln Kari från att komma vidare och därför blev den tvungen att hitta en helt ny rutt för att slutligen nå Finland. Men det var för sent. 

Karis partner Tiina hade redan parat sig med Johannes från reviret intill. Inte heller det fick ett lyckligt slut, eftersom en sändarbärande duvhök från en annan av Byholms studier plötsligt fångade Johannes i sitt bo och åt upp den. Karis och Tiinas öde är okänt, eftersom deras sändare slutade fungera.

En tråkig ryggsäck

Sändarna har inte visat sig störa fåglarnas flygning, födosök, parning eller häckning. Uppenbarligen irriterar den lilla ryggsäcken vissa fåglar mer än andra. Nästan alla duvhökar som Byholm studerade lyckades ta av sig sina sändare.

— Jag antar att de var för stolta för att bära dem.

De bivråkar som Byholm har studerat har däremot inte gjort sig av med sina sändare. 42 bivråkar fick sändare 2011–2016 och 31 år 2022–2023. För närvarande är det endast 11 sändare som fungerar. Fåglar har dött och sändarna fungerar dåligt i de regnskogar där många bivråkar övervintrar.

— En vråk var försvunnen i sju månader och jag var redan säker på att den hade dött, men sedan fick sändaren igen kontakt med nätet.

Nu används sändarna för att ta reda på hur fåglar lär sig och utvecklas på individnivå. Det är ett långsamt arbete som kan ta upp till tio år, säger Byholm.

Onödiga dödsfall

Bivråkarnas population har gradvis minskat sedan 1980-talet. Människan är orsaken i 20–25 procent av dödsfallen. Eftersom arten förökar sig långsamt har onödiga dödsfall lett till att populationen minskar.

Sändarstudien har gett mycket ny information om viktiga rastplatser och övervintringsområden som skulle kunna skyddas för att hjälpa flyttfåglarna. Många fåglar är mycket platstrogna och övervintrar på samma åker eller i samma buske varje år. Andra kan byta plats beroende på omständigheterna.

Byholm önskar att informationen om fåglarnas rörelser skulle uppmärksammas mer. Lyckligtvis uppmärksammas den ibland.

— Till exempel har fjällgåspopulationen börjat öka tack vare en sändarstudie och en kampanj där artens flyttvägar och övervintringsområden klarlades. I Grekland skyddade man en våtmark där de här fåglarna övervintrar, berättar Lehikoinen.

Längs sina rutter hotas flyttfåglarna av jägare och näringsbrist vid de rastplatser som torkat ut på grund av klimatförändringarna. Fåglarna tar en stor risk varje gång som de flyger söderifrån norrut och tillbaka. Även denna gång.

Lycka till på färden och välkomna, vårfåglar! Hoppas resan går bra.

Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitet som följer journalistreglerna.