Om en skolelev lär sig långsammare än andra eller har beteendesvårigheter, borde hen då få hjälp tillsammans med de övriga eleverna eller i sin egen takt, i en mindre grupp?
Tillsammans med de andra eleverna, slår internationella konventioner och officiella mål fast. Ändå leder många skolelevers väg fortfarande till en specialgrupp.
För hundra år sedan ansågs det i Finland vara ett framsteg att inrätta specialskolor för de elever som inte ansågs klara sig i folkskolan. I dag är den allmänt rådande uppfattningen dock att vanliga klasser i en vanlig skola är den bästa lösningen för de flesta elever, bara de får tillräckligt med stöd. Frågan är bara om det finns tillräckligt med stöd.
Tanken om den gemensamma skolan, den så kallade inklusionsmodellen kräver resurser: tid, pengar och utbildning. På alla punkter finns det rum för förbättring.
Svalt intresse i lärarkåren
Bland lärarna är inklusionsmodellen inte populär, endast en dryg femtedel av de finländska lärarna stöder modellen. Särskilt elever med beteendestörningar uppger lärarna att de inte vill ha i klassen. Skräckhistorier skildrar situationer där all tid går åt till att lugna en bråkmakare medan de övriga eleverna blir utan undervisning.
– Läraren borde inte lämnas ensam att hantera problemen. Avsikten med inklusionsmodellen är inte att specialeleven kommer till klassen utan systematiska stödåtgärder och att läraren måste lösa problemen själv, säger professor i specialpedagogik Markku Jahnukainen.
Inkludering i skolan är ett ämne som har varit på tapeten även i den offentliga diskussionen var den sällan beskrivs i positiva ordalag. . Den gemensamma skolans ideal har pekats ut som en orsak till såväl lärarnas utmattning som skolvåld. Detta trots att inklusion inte förverkligas i ordets egentliga bemärkelse i Finland.
– Huvudmålet med inklusion är att skolan ska vara redo att möta alla elever. Vi är inte där ännu. Det är möjligt att undervisa elever med särskilt stöd i den allmänna undervisningen, men det är sällsynt, säger Jahnukainen.
Risk för negativ stämpel
Sedan 1998 har det varit möjlig att inkludera en elev med särskilt stöd i den allmänna undervisningen. Specialelever som studerar över hälften av tiden inom den allmänna undervisningen utgör dock endast fyra procent av alla elever. Elever med särskilt stöd som deltar i den allmänna undervisningen mindre än halva skoldagen är något fler.
Förvirring i situationen skapas även av att det utöver det särskilda stödet också finns en lättare stödform, ett intensifierat stöd. Dessutom är en del elever krävande även om de inte omfattas av något stöd.
Varför är då inklusion ett bättre alternativ än en specialklass?
– Att höra till en specialgrupp kan stämpla eleven. Om specialläraren dessutom undervisar i alla ämnen, är undervisningsnivån inte nödvändigtvis lika god som i vanliga klasser, säger Jahnukainen.
På resursernas villkor
Jahnukainens forskningsgrupp utreder som bäst hurdana inlärningsresultat man får å ena sidan i inklusionsgrupper, å andra sidan i specialgrupper. Utredningen omfattar tusentals fjärdeklassare från olika delar av Finland, både specialelever och andra elever.
Jahnukainens kollega Joseph Gagnon är professor i specialpedagogik och har tidigare arbetat som speciallärare på bland annat ett psykiatriskt sjukhus. Nu forskar han i inklusion i de finländska skolorna.
En betydligt större andel elever skulle klara sig bra i en vanlig klass i närskolan om det fanns tillräckligt med speciallärare, psykologer och kuratorer. Det råder brist på skolpsykologer i de finländska skolorna och en psykolog kan ha till och med ett par tusen elever på sitt ansvar.
– I många fall grundar sig beslutet om att föra över en elev till en specialklass eller -skola på skolans resurser, inte på elevens behov. Om skolan bara har en speciallärare blir inklusion omöjlig, konstaterar Gagnon.
Många skolor saknar plan för krissituationer
Inklusion förutsätter ett nära samarbete såväl mellan lärare som mellan lärarkåren, psykologer och kuratorer. Detta arbetssätt borde övas upp redan under studietiden.
– Lärarna i Finland är inte vana att arbeta tillsammans. I synnerhet samarbetet mellan speciallärare och ämneslärare är viktigt för att lösa elevernas beteendeproblem, säger Gagnon.
I krissituationer borde skolan ha en plan för hur man ska gå till väga om ett barn till exempel är våldsamt. Det viktigaste är att garantera lärarens och elevernas säkerhet. Alla skolor har ingen sådan plan, konstaterar Gagnon.
Finlands lärarutbildning är mer forskningsorienterad än i USA, där tyngdpunkten ligger på praktiskt arbete. Den bästa infallsvinkeln hittas mitt emellan, bedömer professorn.
De flesta som studerar till lärare går endast en allmän kurs om inklusion och specialundervisning. Innehållet i lärarutbildningen kommer att diskuteras under de kommande åren, men det är trångt om saligheten när allt från digitalisering till hållbarhetsfostran kämpar om utrymme och kursmängden är begränsad.
Läraren kan även ansöka om fortbildning under sin karriär, men även detta kräver resurser. Hittar skolan en vikarie för läraren som vill fortbilda sig?
Man kan lära ut gott beteende
Det är inte bara lärare som upplever att det är särskilt svårt att undervisa elever med beteendestörningar i den allmänna undervisningen. Även de som studerar till lärare upplever att de är dåligt förberedda på beteendestörningar.
Det är inte konstigt, eftersom lärarutbildningen har mycket lite undervisning om hur man styr beteenden.
– Det behövs fler kurser i handledning, samarbete och förebyggande arbete. Redan under undervisningspraktiken borde de som studerar till lärare möta elever med särskilda behov och arbeta med speciallärare, säger Gagnon.
Lärarna försöker lösa det svåra beteendet genom fostringssamtal och kvarsittning, som sällan löser problemen. Beteendet i klassen kan dock förbättras med ett flertal förebyggande metoder. Vissa barn behöver t.ex. lära sig mer om att hantera sin ilska, andra behöver öva sina samspelsfärdigheter och somliga måste öva upp sin förmåga att lugna ner sig själv.
– Ett gott beteende kan stödas på samma sätt som lärandet. Läraren måste vägleda eleven i rätt riktning, oavsett om problemet är mobbning eller att man stör, säger Gagnon.
Information och data saknas
Gagnon förundrar sig över hur lite information det samlas in om specialundervisningen i Finland.
– Vi vet att 18,8 procent av de finländska skoleleverna antingen får intensifierat eller särskilt stöd. Vi känner emellertid inte till varken orsakerna till stödet eller hur stödet påverkar eleven.
Det är också oklart hur många som hör till en specialgrupp på grund av beteendestörningar och hur många som gör det på grund av inlärningsstörningar. Orsaken är att klassifikationen för funktionsnedsättning slopades 2010.
Målet var att minska den negativa stämpeln och övergå till ett mer individuellt stöd till eleverna. Följden är dock att det från tio års tid inte finns tidsserier om särskilt stöd i Finland.
Problemet är att det saknas gemensamma kriterier och standarder – det är som att spela tennis utan regler, jämför Gagnon.
– Vi måste samla in data så att vi kan se för vem specialundervisningen fungerar och för vem den inte gör det. Uppgifterna ska analyseras och verksamheten anpassas efter detta.
Fria händer i kommunerna
FN och Europarådet har uppmuntrat till skolinklusion, men lagen om grundläggande utbildning i Finland förpliktar inte till det. Kommunerna har mycket fria händer att besluta om specialelevernas undervisning.
– När bestämmelserna är på en mycket allmän nivå hamnar manlätt i en situation där elevens bästa inte förverkligas, i synnerhet i små kommuner, beklagar Markku Jahnukainen.
Beslut om särskilt stöd och dess form fattas av elevvårdsgruppen, som oftast består av klasslärare, speciallärare, psykolog, kurator, rektor samt eventuellt andra sakkunniga.
Gruppernas sammansättning varierar kraftigt mellan kommunerna. Antalet elever i specialskolor har minskat stadigt i Finland under de senaste tjugo åren. Däremot är antalet specialklasser och smågrupper i vanliga skolor oförändrat och dessa grupper är vänligare i Finland än i de flesta andra europeiska länderna.
I det nuvarande regeringsprogrammet nämns inklusion. Jahnukainen hör till utvecklingsgruppen Rätt att lära sig, som funderar över hur den gemensamma undervisningen kan främjas i Finland.
Politiska beslut påverkar dock inte alltid praxisen. I till exempel Kanada fattades radikala politiska beslut om att övergå till inklusion, men situationen för specialklasserna är fortfarande densamma som i Finland, jämför Jahnukainen.
För de unga
Enligt Joseph Gagnon är diskussionen om en gemensam skola en fråga för hela samhället.
– Tanken om att inte vilja ha ”svåra barn” bland sina egna barn har alltid funnits. Men alla har rätt att få utbildning och att bli involverade.
Utestängning är skadligt både för barnen och samhället. I värsta fall kan det leda till marginalisering och en fängelsespiral.
Gagnon efterlyser en diskussion om vad det innebär att acceptera alla.
– Det är lättare att skjuta undan personer med beteendestörningar än att ge dem stöd. De har inte många förespråkare på sin sida.
Artikeln har publicerats på finska i numret 9/2021 av tidningen Yliopisto.
När specialläraren Birgit Paju inledde arbetet med sin doktorsavhandling försökte hon undvika att forska i inklusion, eftersom begreppet hade en negativ klang. Till slut var det ändå just inklusion som blev hennes tema.
Paju arbetar numera som rektor för Lintuvaaran koulu (Lintuvaara skola) i Esbo och funderar på hur forskningen kan tillämpas i det dagliga skolarbetet. En viktig insikt var att ingen klarar sig ensam. Man måste öva på att samarbeta.
– Hittills har praxisen varit en klass, en lärare. När man sedan försöker skapa inklusion fungerar det inte. Man måste fundera på strukturer och verksamhetskultur på ett nytt sätt.
Lärarna som Paju intervjuade oroade sig för den egna yrkeskompetensen, hanteringen av gruppdynamiken och differentieringen av undervisningen.
Enligt Paju bör inklusion inte granskas svartvitt. Specialklasser har fortfarande sin plats.
I Lintuvaaran koulu finns nu tre specialgrupper vars elever behöver stöd för att reglera sitt beteende och sina känslor. De har gemensamma lektioner med andra från och med årskurs två. Gradvis ökar tiden de studerar tillsammans med elever i andra klasser.
För närvarande studerar den femte klassens specialgrupp och eleverna i den allmänna undervisningen tillsammans under hela skoldagen. Speciallärarna arbetar tillsammans med klasslärarna.
– Alla har rätt till arbetsro. Därför görs sammanslagningen försiktigt ett steg i taget.
Att genomföra inklusion underlättas av att alla lärare för respektive årskurs arbetar som ett team och stöder varandra.
Men det finns ändå inte tillräckligt med resurser, konstaterar Paju.
– Vi gör det vi kan. I en drömsituation skulle det finnas fler speciallärare.