Ett nyfött barn är ett rättssubjekt. Det har juridisk status och vissa rättigheter, men som rättssubjekt är barnet passivt – det har inte rättshandlingsförmåga och ses därmed inte som en aktör som kan fatta juridiskt bindande beslut eller hållas ansvarigt. Men uppfattningen håller på att ändras och barn har i allt högre grad börjat uppfattas som självständiga aktörer.
Ett annat exempel på aktörskap i ändring är hur personer med funktionsnedsättningar sakta men säkert fått mera makt över sina egna liv, bland annat tack vare FN:s funktionsrättskonvention. I stället för förmynderskap erbjuds de nu i större omfattning stöd i att fatta viktiga beslut. Frågan är om man kan gå ännu längre i att nedmontera förmynderskapet.
– Ett argument som förs fram är rätten att få fatta dåliga beslut. Vi som uppfattas som aktörer gör ju det, vi fattar hela tiden dåliga beslut och det är en del av att vara människa, säger
Begrepp i ändring
Frågorna om aktörskap behandlas i forskningsprojektet
– Mitt hopp är att vi ska kunna åstadkomma ett regelverk som innefattar alla olika typer av juridiskt aktörskap, säger Kurki.
Den här teorin kan i sin tur hjälpa såväl domstolar som lagstiftare att förstå hur aktörskapet utvecklas.
De som ska nå målet tillsammans är en grupp på fyra personer som förutom av Kurki består av forskardoktorerna
Behovet av att analysera aktörskapet är inte enbart teoretiskt, utan bygger på konkreta samhälleliga förändringar och på hur vår syn på människan och vår omgivning ändrats. Aktörsbegreppet som tidigare varit väldigt snävt har blivit mer inkluderande under årens lopp.
– Begreppet har varit elitistiskt på många vis. Det finns feministisk forskning som för fram att rättssubjektet och aktören traditionellt varit en vit medelklass man. Det har byggt på antaganden om vem som kan anses tillräckligt rationell för att fatta beslut och spår av de här tankarna syns fortfarande i lagstiftningen och rättstänkandet.
En delhelhet inom projektet är uttryckligen att gå till botten med begreppets idéhistoriska bakgrund, hur det kommit till och utvecklats under årens lopp. Andra delhelheter inom projektet är att genom fallstudier bland annat analysera djur, grupper och artificiell intelligens som aktörer.
– I fråga om AI är perspektivet inte om AI ska få självbestämmanderätt, utan det handlar om ansvarsfrågor och om AI i framtiden kan uppfattas som en juridiskt fullvärdig representant. Om jag i dagsläget kan anlita en människa för att representera mig och ingå avtal å mina vägnar, kan AI då representera mig i framtiden? Eller ska AI kunna agera som en självständig aktör på börsen?
Barn, personer med funktionsnedsättningar, artificiell intelligens och djur är inte den mest uppenbara kombinationen av forskningsobjekt. Men det finns en röd tråd som Visa Kurki observerat och som inspirerat till projektet.
– Det sker liknande förändringar på många olika håll, men det verkar som att forskarna inom de olika fälten inte är medvetna om varandra: de som exempelvis är intresserade av AI är inte intresserade av utvecklingen som skett i synen på funktionsnedsättningar och vice versa. De för liknande diskussioner men på helt olika forum och med olika människor.
– En av de ledande tankarna bakom projektet är att sammanföra människor och skapa en helhetsbild av utvecklingen som sker, säger Kurki.
Forskarna har redan delvis lyckats med det här målet. I augusti 2025 ordnade forskningsprojektet en konferens i Helsingfors som fick forskare intresserade av aktörskap, men med olika inriktning, att samlas och dela med sig av sina perspektiv. Genom mindre evenemang såsom seminarier och workshoppar fortsätter arbetet med att sammanföra människor och lära sig av varandra.
Naturen inte aktör
En naturlig följdfråga som uppstår då man observerar hur synen på aktörskap förändrats under årens lopp är hur långt utvecklingen kan gå? Är det realistiskt att vi i framtiden uppfattar djur eller naturen som aktörer?
Frågan är inte hypotetisk, för konkreta steg har redan tagits. I exempelvis Nya Zeeland har en flod fått status som rättsperson. I praktiken innebär det att floden precis som en människa kan inleda en juridisk process.
Visa Kurki säger att det varit lite av en trend bland en del forskare att tänja på begreppen och kategorierna. Själv är han ändå skeptisk till den här utvecklingen och lyfter fram de oundvikliga praktiska begränsningar som medföljer.
– Kanske är floden ett rättssubjekt, men i så fall är det ändå människor som är aktörer och som representerar floden, precis så som en bebis behöver representanter.
Vissa rättsteoretiker går så långt att de till och med vill klassa stormar eller andra naturfenomen som aktörer.
– Jag ser det som problematiskt att utvidga användningen av begreppet så här långt, för vi kan ändå inte hålla stormen ansvarig på ett juridiskt relevant sätt. Stormen kan väl ses som aktör i och med att den orsakar konsekvenser som rätten måste reagera på, men det räcker inte för mig, för i så fall är allting och alla aktörer.