Det är ingen självklarhet att jag får priset för förtjänster som specifikt gäller universitetets tredje uppgift. Jag kom till universitetet år 2000 för att studera teoretisk filosofi och fördjupade mig särskilt de första åren i de ganska abstrakta tankarna inom 1900-talets tyska filosofi. Men allra tydligast representerade filosofin för mig de centrala dygderna i universitetsforskningen: den visade hur viktigt det är med abstrakt tänkande och begreppslig precision samt behovet att gå på djupet med sina egna förutfattade meningar.
År 2009 tog jag emot en plats vid forskarskolan i Europaforskning, där jag också slutförde min doktorsavhandling. Särskilt under de senaste tio åren har jag allt tydligare riktat mig in på just mångvetenskaplig Europaforskning – en tradition som för övrigt är ett av fokusområdena för vårt universitets UNAEuropa-samarbete.
Detta pris har dock delats ut för förmedling av vetenskaplig information, så jag vill också säga något om det.
Samverkan med samhället, universitetens så kallade tredje uppgift, sker vanligtvis via två vägar. Antingen gör forskarna i sitt arbete ett intressant fynd som blir offentligt via traditionella medier eller till exempel via en podcast. Forskarnas kunskap kan också behövas för att lägga ord på en händelse eller utvecklingsgång som är betydelsefull i allmänhetens ögon. Även om jag också själv har skrivit bland annat faktaböcker på finska, tillhör min samhälleliga samverkan snarare den senare kategorin. Bakgrunden har framför allt varit de europeiska kriserna under det senaste decenniet: eurokrisen och de efterföljande politiska omvälvningarna, brexit, coronapandemins konsekvenser för EU-politiken och Rysslands anfallskrig i Ukraina. Dessa är inte ämnen som jag uttryckligen valt, utan där min förståelse om den europeiska politikens dynamik och historia har visat sig vara åtminstone till viss nytta.
Jag känner väl igen den kritik som gäller kommenteringen av aktuella politiska händelser. Forskaren blir lätt en reaktiv utlåtandeautomat vars förmåga att definiera agendan för den offentliga debatten och sätten att rama in den är begränsad. I vissa fall, såsom i ett 30 sekunder långt intervjuklipp i tv-nyheterna, måste rollen som jourhavande docent helt enkelt accepteras. Den offentliga debatten har en annan struktur än den akademiska forskningen: ofta är det inte möjligt att förklara teoretiska traditioner eller metodologiska utgångspunkter.
Men det mervärde som forskaren skapar har inte bara att göra med substansen, utan också med de dygder som den akademiska forskningen står för: tillförlitlighet, kritik, begreppslig precision och oberoende från enskilda intressegrupper. En central dygd är också den gemenskapskänsla som den akademiska världen skapar, vetskapen om att forskarens synpunkter grundar sig på sådan praxis kring tänkande och verksamhet som har formats som en del av universitetsgemenskapen.
Som ni kanske märkte, utelämnade jag objektivitet ur listan. Det är inte fråga om att jag inte anser denna idé vara viktig. Men ju närmare vi kommer en samhällelig verklighet som definieras av historiska och kulturella faktorer – där frågor om förhållandet mellan individer, gemenskaper och institutioner står öppna – blir objektivitet som ett nyanslöst ideal problematiskt. Vi kan till exempel tänka på händelserna under det senaste året. När det gäller Rysslands anfallskrig är det mycket mer fruktbart att tala om förklaringar på kort och lång sikt, att skilja mellan materiella och ideologiska orsaker, än att tala om en objektiv sanning. Det handlar om att öppna upp olika förklaringsmodeller, narrativ och perspektiv och pröva etablerade sanningar. Forskaren måste kunna läsa samhällsdebatten: kunna se vilka tolkningar som har stelnat till skenbart objektiva sanningar som inte tillåter avvikande tolkningar.
Kravet på objektivitet hänger i hög grad samman med utvecklingen av den moderna kulturen. Åtminstone sedan slutet av 1800-talet har vi levt i en starkt bipolär verklighet som åtskiljer realiteter och åsikter, fakta och värderingar. Ändå har utvecklingen av den moderna offentligheten starkt påverkats av en tredje kategori – det som filosofer sedan Immanuel Kant har analyserat med hjälp av begreppet omdöme. Kärntanken är att de normer eller värderingar som verkar i samhället inte är rent subjektiva åsikter, men inte heller sådana ”hårda” fakta som naturvetenskaperna beskriver. Det är fråga om principer som har en bärande kraft för gemenskapen själv, ett slags utvidgat medvetande (sensus communis). Jag hävdar att den akademiska forskningens samhälleliga uppgift i grunden består av att påvisa de situationer där gemenskapen inte förmår leva upp till sina egna värderingar – till exempel när den europeiska hanteringen av migrationsströmmar leder till att hundratals människor drunknar i Medelhavet. I dessa situationer uttrycker forskaren inte bara sin åsikt; hen pekar på klyftan mellan idealen och institutionerna.
Samverkan med samhället har en stark koppling till de inhemska språken. Under den senaste tiden har det förts diskussioner särskilt om det finska språkets ställning. Vissa är inte alls oroliga över att det finska språket ska försvinna, medan andra ser att finskans status håller på att sjunka till ett ”köksspråk” – för att låna undervisningsministerns uttryck. Det kan hända att diskussionen om det finska språkets ställning i vetenskapen är alltför bred och att den inte beaktar skillnaderna mellan till exempel finländsk konstitutionell forskning och atmosfärvetenskap – det är förståeligt att det finska språket har olika ställning inom dessa.
Jag vill inte vara trångsynt, men jag betonar att de inhemska språken fortfarande har en viktig roll i samspelet mellan vetenskapen och samhället. Till exempel på det utrikespolitiska området måste begreppen vara särskilt precisa och analytiska. Forskarsamhället har traditionellt sett spelat en viktig roll i att värna om detta. Begrepp som neutralitet och alliansfrihet anknyter till betydelseinnehåll som endast kan förstås utifrån Finlands utrikespolitik och dess förverkligade historia. Detsamma gäller den europeiska politiken. Det är viktigt att förstå att begrepp som till synes är de samma, såsom frihet, ansvar eller solidaritet, aktiverar väldigt olika föreställningar, betydelsefält och minnesinnehåll i olika nationella kontexter.
Ärade festdeltagare –
Den västerländska vetenskapen föddes i antiken som en väsentligen offentlig verksamhet som var förknippad med kritisk granskning av de förhandsuppfattningar som råder i samhället. Det gläder mig att denna uppgift fortfarande återspeglas i verksamheten hos Helsingfors universitet och dess forskare. Här på Centrumcampus förstärks uppgiften utöver traditionella medieframträdanden också genom forskarnas starka blogg- och podcastkultur, samt av arenor för informationsspridning såsom Tankehörnan. Jag önskar dessa strävanden allt det bästa. Tack än en gång för erkännandet.