Miljontals ukrainare har flytt kriget i sitt hemland och fler flyktningar har anlänt till Finland än under den så kallade flyktingkrisen år 2015.
Efter att Ryssland anföll Ukraina och mängder ukrainare begav sig på flykt beslöt EU att aktivera det så kallade massflyktsdirektivet. Massflyktsdirektivet, eller direktivet för tillfälligt skydd, innebär att EU-länderna ska ge tillfälligt skydd som alternativ till asyl vid massiv tillströmning av fördrivna personer. Samtidigt försöker man se till att medlemsstaternas asylsystem inte överbelastas. Direktivet omfattar alla EU-medlemsländer (utom Danmark med undantagsklausul). Direktivet skapades redan för 20 år sedan men togs för första gången i bruk efter att Ryssland anföll Ukraina i år.
Mottagandet var polariserat år 2015
Civilsamhället har engagerat sig starkt i mottagandet av ukrainare och hjälpandet av Ukraina. Myndigheter och organisationer har visat sin solidaritet på olika sätt. I Finland fick till exempel ukrainska flyktningar till en början resa gratis i kollektivtrafiken i Helsingforsregionen.
Det här skiljer sig markant mot hur flyktingar togs emot år 2015 då främst irakier och afghaner sökte asyl i Finland, säger Suvi Keskinen, professor i etniska relationer vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Keskinen har med sin projektgrupp forskat i hur flyktningarna år 2015 mottogs i Finland och Sverige.
– Man kan säga att mottagandet 2015 var polariserat. Visst fanns det solidaritetsaktivism då också. Människor tog emot flyktingar vid järnvägs- och busstationer och hjälpte med husrum, mat och kläder och asylansökningar, säger Keskinen.
– Men det fanns också väldigt mycket motstånd och grupper som organiserade sig emot flyktningar och asylsökanden. Till exempel organiserade demonstranter mänskliga murar vid gränsen mellan Torneå och Haparanda och många opponerade sig mot att folk bara kan åka eller gå in i landet från Sverige till Finland.
Fokus från gränskontroll till hjälp
Forskare har sedermera riktat mycket kritik mot Migrationsverket för att processen med att ta emot och behandla en stor mängd asylansökningar var bristfällig. Överlag låg fokus i den officiella diskussionen på gränskontroll och hur man hindrar människor från att komma in i landet istället för hur man kan hjälpa människor på flykt. År 2015 handlade varje stat för sig själv medan EU i år har fattat ett gemensamt beslut om tillfälligt skydd. Ukrainarnas tidsbegränsade visumfrihet har också gjort det lättare för dem att resa vidare inom EU.
– Nu är inställningen mot ukrainska flyktingar väldigt positiv. Även högerpopulistiska partier som vanligtvis är emot invandring har varit positivt inställda och upplevt att ukrainarnas sak är vår. Polariseringen som fanns år 2015 ser vi inte av nu, säger Keskinen.
En given orsak till detta är att Rysslands anfall uppfattas som en aggression mot Europa samt europeiska och demokratiska värderingar. Kriget ligger geografisk nära och anfallaren är Finlands grannland. Det syns också i att Finland och Sverige sökte medlemskap i Nato så snabbt.
Inbördeskriget i Syrien och de oroliga förhållandena i Irak och Afghanistan betraktades av många som mer avlägsna. Under sommaren 2015 fanns det ännu en stark vilja att hjälpa syrier som flyr inbördeskriget, men ju längre hösten 2015 led, desto hårdare blev tongångarna och desto mer försökte EU-länderna begränsa flyktningarnas möjligheter att ta sig in i länderna.
Solidariteten minskar och gränskontrollen blir det härskande talesättet gällande flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Dessa grupper beskrivs som hot mot europeiska värderingar och ekonomiska belastningar betonas.
– Att man idag talar på ett väldigt annorlunda sätt om de ukrainska flyktingarna tycker jag påvisar att man skapar skillnader mellan grupper av människor och vem det är som man tycker att vi ska hjälpa till, säger Keskinen.
Vem känner vi solidaritet med?
En känsligare fråga som inte diskuterats så mycket enligt Keskinen är vem vi känner solidaritet med och vem vi klassar som vita eller icke-vita. Rasifiering av människor som icke-vita innebär att man tillskriver personer förutfattade egenskaper utgående från deras utseende eller kultur och deras tänkta ’olikhet’. Till exempel att man föreställer sig att människor från Mellanöstern och afrikanska länder skulle vara mindre civiliserade, deras samhällssystem mindre värda eller att de har en låg utbildningsnivå och irrelevant arbetserfarenhet. Man klumpar ihop en väldigt heterogen grupp och förbiser att många av flyktningarna som kommit till exempel från Irak och Syrien är välutbildade och har flerårig arbetslivserfarenhet bakom sig. Samtidigt förekommer uppfattningar om att välbärgade flyktningar som har råd med smarttelefoner inte i verkligheten är i behov av skydd.
– Jag tycker också att man ska se på rasismen och dess historia, hurdana tankar om människor från Afrika eller Mellanöstern som vi har, och har haft redan innan asylsökande kom till Finland.
Orsaken till att detta är en känslig fråga att diskutera är dels att det lätt tolkas som att man är emot det goda mottagandet av ukrainska flyktningar, dels att man i Finland inte fört en genomgripande och uppriktig diskussion om den rasism som förekommer i samhället.
Många lärdomar av ett flexibelt mottagningssystem
Suvi Keskinen tycker att vi nu främst borde fokusera på vad vi kan lära oss av mottagandet av de ukrainska flyktningarna. Antalet flyktningar kommer inte att minska framöver, allra minst på grund av klimatkrisen. Mottagandet av ukrainska flyktningarna har visat att det går att handla solidariskt och flexibelt utan att det uppstår stora kriser i samhället på grund av antalet flyktningar. I stället för gränskontroller hoppas Keskinen att fokus starkare skulle ligga på hur flyktningarna kan bli en del av samhället och hur vi kan bygga upp ett inkluderande samhälle.
– Människorna på flykt behöver skydd och även i Finland behöver vi människor som kommer hit och kan arbeta, leva och utveckla samhället. Det finns mycket motstånd, eftersom många inte vill se att samhället förändras. Det är klart att om det kommer stora grupper människor annanstans ifrån, att de alla kanske inte vill leva på exakt samma sätt som människor här hittills har gjort. Men samhället förändras i varje fall. Vi borde försöka se det goda i att det kommer människor från andra ställen och att de kan bidra med sådant som är viktigt för samhället, säger Keskinen.
Brist på solidaritet stärker högerpopulismen i Europa
Problemen med Dublinförordningen är kända och sydeuropeiska länder som Italien utsätts för en stor press av flyktningar från Mellanöstern och afrikanska länder som inte tillåts röra sig vidare i Europa. De största mottagarländerna känner att de inte fått tillräckligt med stöd och hjälp från övriga EU. Det stärker invandrarfientligheten i Sydeuropa och leder till ökade krav att nationellt ta till hårdare tag.
– Jag skulle tro att den här utvecklingen är en orsak bakom högerpopulismens framgång i Italien.
Sydeuropeiska länder som Grekland tar också till olagliga lösningar, som att skicka tillbaka gummibåtar med flyktningar ut till havs. Detta har även stötts av Frontex, europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, vilket framkom av en rapport från EU:s antikorruptionsbyrå Olaf som läcktes till medier i juli.
Tack vare ukrainares visumfrihet och direktivet för tillfälligt skydd har ansvaret nu fördelats jämnare mellan EU-länderna och det har inte uppstått en överväldigande press på enskilda länder.
– Situationen med Ukraina har visat att om vi bara vill så går flykting- och asylpolitiken att ordna på ett mer flexibelt sätt, säger Keskinen.
Solidaritet diskuteras också på årets Soc&kom-dag den 17.11.2022 kl. 16 med temat "Solidaritet i kris(er). Läs mer och anmäl dig!