Finland, Sverige, Danmark, Norge och Island – fem länder som är kända runtom i världen för sina välfärdsstater, sin demokrati och sin jämställdhet. Eller så vill vi åtminstone tänka.
— De nordiska länderna skiljer sig mer från varandra än man ofta tänker sig. Man kan också ifrågasätta hur väl de ideal som sammankopplas med de nordiska länderna egentligen stämmer, säger professor Elina Oinas från Svenska social- och kommunalhögskolan (@sockom1943).
Norge har sina oljepengar. Sveriges välstånd och ställning i världsekonomin är i särklass. Island har en perifer position på kartan, men under de senaste åren har dess turism vuxit sig till alldeles nya proportioner. Det lilla landet har blivit en kosmopolit. Det tätt bebodda Danmark klarar sig väl i jämförelser av sysselsättningsgrad och har en närmare kontakt med Centraleuropa än de andra nordiska länderna.
Finland däremot är i flera ekonomiska jämförelser det minst framgångsrika av de fem länderna. I en statistisk jämförelse som genomfördes av Nordiska ministerrådet i början av året har Finland en lägre sysselsättningsgrad än de andra nordiska länderna och lider av ett större hållbarhetsunderskott.
Det finns också stora skillnader i de nordiska ländernas politiska beslut. Island, Norge och Danmark hör till Nato, Sverige och Finland har inte slutit sig till den militära alliansen. Finland, Sverige och Danmark hör alla till Europeiska unionen, men bara Finland använder euro.
NORDISK LAG
Anu Lahtinen, professor i Finlands och de nordiska ländernas historia, påpekar att skillnaderna blir särskilt framträdande när de nordiska länderna jämförs med varandra. När Norden jämförs med den övriga världen börjar alla fem verkligen se likadana ut.
— Bakgrunden till det är århundraden av gemensam historia. Ett exempel på enhetligheten är lagstiftningen. Redan på medeltiden har Norden haft en mycket liknande, delvis helt likadan lagstiftning. Detta syns fortfarande som likheter i hur de nordiska samhällena fungerar.
Man kan även se likheterna i språket. Flera begrepp är lättare att översätta från ett nordiskt språk till ett annat än till exempel till engelska, eftersom begreppens betydelse är ungefär densamma inom Norden. Kommun, landskap, bonde och sjukvård är alla gemensamma nordiska termer.
Å andra sidan har de abrupta avbrotten i Finlands historia – inbördeskriget och andra världskriget – fördröjt samhällsutvecklingen i jämförelse med de andra nordiska länderna.
— I Sverige fattades många beslut om socialskydd mellan första och andra världskriget, medan man i Finland kom igång med det först i slutet av 1940-talet och på 1950-talet. Men riktningen var densamma, konstaterar Lahtinen.
INTE LÖNT ATT KOPIERA
Finländska politiker brukar ofta jämföra Finland och Sverige. När man till exempel står inför en reform som anknyter till arbetslivet, ser man hur Sverige har gjort och jämför situationen med Finlands situation.
— En sådan jämförelse är helt vettig. Våra samhällen är tillräckligt likadana, säger Oinas.
Men å andra sidan borde man också beakta skillnaderna mellan länderna vid jämförelserna. Vi kan inte bara kopiera vad Sverige gör, utan vi måste hitta egna lösningar som passar oss, specificerar Oinas.
Hon påpekar att man inte lika ofta hör svenska politiker göra liknande jämförelser med Finland.
— Men Finland har också styrkor som svenskarna kunde dra lärdom av, konstaterar professorn.
EN ANDA AV SJÄLVBELÅTENHET
Enligt Oinas sammanlänkas de nordiska länderna av en mycket stark vilja att ha en gemensam jagbild, att höra till samma grupp. Och varför inte, de nordiska länderna sammankopplas ju med en lång lista av vackra ord: demokrati, jämställdhet, jämlikhet, äkthet, respekt för natur och traditioner men ändå även modernitet.
— Det är bra om den där listan är vad de nordiska länderna strävar efter.
Å andra sidan varnar professorn för självbelåtenhet. Det är farligt att invagga sig i tanken att människor i Norden är bättre än andra människor.
— Det här sättet att tänka kan till och med få rasistiska drag. Det är redan ganska vanligt med en sådan självbelåten nordisk attityd, och ibland låter diskussionen om nordiskhet rent av nationalistisk.
Den nordiska ideologin kritiseras inte på samma sätt som vi kritiserar nationell självhävdelse. Det anses kanske mer återhållsamt att vara en nordisk nationalist än någon som går omkring och viftar med finska flaggan, funderar Oinas.
EN GENVÄG TILL VÄSTVÄRLDEN
Grunden till begreppet Norden är åtminstone sammanlänkad med nationalistiskt tänkande. Idén om de nordiska länderna och nordiskheten föddes på 1800-talet i samband med nationalismen. Samtidigt som de nordiska staterna sökte sina nationella identiteter började man också glorifiera Sveriges, Norges och Danmarks gemensamma förflutna.
— På den tiden tänkte man till och med att de tre länderna skulle kunna grunda en egen stat någon gång i framtiden. Även i det ryska storfurstendömet Finland identifierade sig en del av de svenskspråkiga starkt med de skandinaviska länderna, säger Lahtinen.
Finland började anses vara ett egentligt nordiskt land först efter krigen på 1950-talet. År 1955 anslöt sig Finland till Nordiska rådet, som hade grundats ett par år tidigare och fokuserade på ekonomiskt och politiskt samarbete.
— Det projektet var särskilt viktigt för Finland. Via rådet sammanlänkades Finland med de nordiska länderna och därmed med västvärlden, påpekar Lahtinen.
Europeiska ekonomiska gemenskapen, föregångaren till EU, skulle ha varit en alldeles för västlig samarbetspartner för ett land som låg granne med Sovjetunionen, men det nordiska samarbetet övervakades inte på samma sätt.
ÄR FINLAND PÅ EFTERKÄLKEN?
Författare Miika Nousiainen beskriver i sin roman finländare som drömmer om svenskhet som hallonbåtsflyktingar. Undergivna kusiner från landet som strävar efter idealet bortom viken.
Enligt Oinas har finländarna under de senaste åren äntligen kunnat lämna onödigt svansande bakom sig. Självrespekten har stigit.
Men det finns fortfarande områden där Finland kunde dra lärdom av sina nordiska grannar, påpekar Oinas.
— Invandringen och vårt förhållningssätt till den skiljer oss åt från de andra. I Finland lever tanken att finländskheten är hotad och måste försvaras. Man inser inte att öppenhet vore bra för vår kultur och vår ekonomi.
En annan sak är hur vi behandlar samer. Till skillnad från Norge har Finland inte ratificerat ILO-konventionen om urfolks rättigheter. Å andra sidan har inte heller Sverige gjort det.
För det tredje lyfter Oinas fram den finländska uppfattningen om maskulinitet. Vår krigshistoria har gjort mansrollen trängre än i andra nordiska länder.
— Jämställdhet mellan kvinnor och män anses i allmänhet höra till nordiskheten. Förstås finns det fortfarande mycket att göra på den fronten i alla nordiska länder.
STOREBRORSFASONER
Innan Finland föll under ryskt styre var landet under århundraden en något perifer del av östra Sverige. Ibland har det dåvarande förhållandet mellan Sverige och Finland beskrivits som kolonialistiskt.
Men Lahtinen skulle inte använda det ordet.
— Det är ett alldeles för kraftigt ord i det här sammanhanget. Man kan snarare tänka sig att det fortfarande syns att vissa områden tillbringat århundraden i periferin.
Exempelvis Grönland och Lappland har ansetts vara områden vars utveckling inte ens har övervägts på hundratals år.
— Däremot har deras resurser tagits i bruk av de centrala maktområdena. Effekterna av en sådan kultur kan fortfarande finnas kvar, säger Lahtinen.
Oinas i sin tur tror att Finlands historiska ställning som en avkrok av Sverige fortfarande delvis kan observeras. Enligt henne förhåller sig svenskar ibland klart nedsättande till finländare.
— Hur den finländska minoriteten behandlas i Sverige är fortfarande ett missförhållande som man inte riktigt kan prata om där. Till och med under akademiskt samarbete har jag ibland själv märkt att fördomarna är sega.
Artikeln är publicerad i nummer Y/06/18 av Yliopistolehti.
Yliopisto-lehti är Helsingfors universitets mångsidiga vetenskapstidning för alla.
Beställ och förälska dig i vetenskapen (på finska).