Alltsedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina står många liv på spel. I det här sammanhanget, i stället för att fokusera på den stora militära och geopolitiska bilden, riktar forskarna dokto Daria Krivonos, doktor Olga Tkach och fil.mag. Roman Urbanowicz blickarna mot vad de kallar livsskapande arbete: det arbete som skapar, upprätthåller och reproducerar själva livet mitt under tider av kollaps.
I sitt forskningsprojekt LIFEMAKE; “Life-breaking and Life-making: Social Reproduction and Survival in Times of Collapse”, fokuserar de på frågan om vad som får det sociala livet att fortsätta när livet faller sönder. Forskningsprojektet utförs vid Centret för forskning om etniska relationer och nationalism (CEREN) vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Forskningen finansieras av Konestiftelsen.
– Det var mycket prat om att stå vid Ukrainas sida, men vad betyder det att stå vid Ukrainas sida? Och vilka är de här ”vi” som står vid Ukrainas sida? Mer konkret uttryckt, vad är det som krävs på vardaglig nivå för att stöda Ukraina?
Det säger Krivonos, som leder forskningsprojektet. Enligt henne handlar det om att undersöka vad stödet innebär för människor i deras vardag och vad som möjliggör ett socialt liv i utmanande förhållanden.
– Vi fokuserar på människor som fördrivits på grund av kriget i Ukraina, men också människor som levt under förtryck i Belarus och hur den här utvecklingen påverkar större regioner, Europa i allmänhet och också i hela världen.
Forskningens fokus ligger på invandrargrupper och flykt, det vill säga vilka insatser som människor engagerar sig i och vad den dagliga verkligheten innebär för att upprätthålla liv under flykt. I projektet ingår tre etnografiska fallstudier. Den första fokuserar på ukrainska migrantgrupper i Warszawa, den andra på polska landsbygdsminoriteter i Belarus och den tredje på frivilliggrupper som inkvarterat ukrainska flyktingar i sina hem i Finland.
Den viktiga frågan är vem som utför arbetet
Olga Tkach betonar att det är synliggörandet av det osynliga arbetet som gör forskningsprojektet viktigt.
Historiskt har kvinnoarbete varit obetalt och inte fått erkänsla. Feministiska studier och feministisk litteratur har fokuserat på det här och betonat det arbete som krävs för att skapa, upprätthålla och reproducera livet som sådant. Den här litteraturen har inspirerat forskningsprojektet. Krivonos ser också det här som ett viktigt perspektiv i tider av krig och flykt.
– Vi kan följa media och sociala medier för att få veta hur olika stater och internationella icke-statliga organisationer hanterar situationen, vilket fått stor publicitet. Men de här osynliga arbetet, som finns inom olika områden och inom olika grupper, förblir obemärkt. Människor lägger ned mycket tid, energi, känslor och omsorg för att hjälpa både bekanta och obekanta människor. För oss är det här arbetet viktigt, och genom vår forskning vill vi synliggöra de här insatserna.
Tkachs etnografiska undersökning i Finland handlar om den frivilliga heminkvarteringen av människor fördrivna från Ukraina. Tkach använder sig av flera metoder varav intervjuer är den huvudsakliga.
– Jag intervjuar människor som vi kallar värdar även om de kanske använder något annat ord om sig själva. Allmänt talat handlar det om människor som delat sina privata hem, öppnat dörrarna till sina lägenheter och hus för människor som blivit tvungna att fly från kriget, som är fördrivna och vars liv låg i ruiner.
Vardagliga aktiviteter har stor betydelse
Forskningen pågår fortfarande men Tkach har redan format några preliminära tankar.
– I det här skedet ser jag på hur stort värde de här mycket undervärderade rutinaktiviteterna vi alla utför har för människor som saknar dem. Jag ser också hur de kan återgå till dem inom de här nya relationerna och i de tillfälliga hemmen.
Tkachs fall visar att frivilligarbete ser olika ut när det kommer till längd, hur intensiv relationen är och på vilka sätt personerna i fråga behåller kontakten.
– Berättelserna är mångsidiga när det gäller inkvarteringsförhållanden, familjesituationer, nationaliteter, klass, kön och engagemang i frivilligarbete över lag. För en del var det exempelvis bara en kort engångsföreteelse och för andra kunde det pågå under ett år eller ett och ett halvt år.
När människor fördrivs och genomgår en livskris blir de olika sysslorna i vardagen som de frivilliga gör tillsammans med ukrainarna av största betydelse.
– När livet ställts på ända, egendomen är förstörd och en människa verkligen sitter fast eller lever i ett limbotillstånd eller helt enkelt inte har någonting att återvända till, då kan de här rutinerna, tråkiga sysslor, som att städa, laga mat eller diska, gå ut med hunden, röja snö eller påta i trädgården få en betydelse som något som normala människor gör och som man fortfarande kan göra. Det går inte att utföra alla sådana aktiviteter i ett mottagningscenter men det går i ett hem som är utrustat och anpassat till vardagen.
Vem har ansvaret att ta hand om fördrivna människor?
Kontexten för Krivonos fall är den grupp av ukrainare som lever i Warszawa, Polen. Hennes etnografiska forskning inleddes år 2020, före den fullskaliga invasionen.
Intervjuer ingår också i hennes forskningsmetodologi. Metoden gör det möjligt att upprätthålla längre relationer och kopplingar med människor på fältet. Metoden ger också utrymme för viktiga frågor om minoriteter som är bosatta i EU och deras osäkra position på arbetsmarknaden.
– Ukrainare har länge varit närvarande på EU-området och särskilt i Polen. Före invasionen bodde en miljon ukrainare i Polen. När kriget inleddes var det de här lokala ukrainska gemenskaperna som fick ta det huvudsakliga ansvaret för att ta hand om släktningar eller familjemedlemmar, inkvartera dem i sina egna hem, skicka pengar till Ukraina och donera medel till olika humanitära organisationer. Samtidigt fortsatte de här människorna arbeta på EU:s arbetsmarknad som är mycket osäker och jobben de utför är ofta oskyddade och osäkra.
Enligt Krivonos faller arbetsmigrationen och den pågående fördrivningen av människor samt det osynliga arbetet med att ta hand om fördrivna människor ofta på invandrargrupperna själva. I fallen hon undersökt grundade sig det här solidariska gensvaret i huvudsak på individuella ansträngningar.
– Också i Finland var det människors välvilja som fick dem att öppna sina hem. På lång sikt kan man dock inte upprätthålla bemötandet av fördrivna människor på det här sättet, och därför är det sist och slutligen invandrargrupperna självs som bär ansvaret för att ta hand om de fördrivna människorna.
Solidaritet och konstruktion av vithet
Krivonos fokuserar också på narrativen om ukrainare före och efter krigsutbrottet.
– Ett av de huvudsakliga narrativen sedan kriget bröt ut har varit att ukrainare är vita och därför känner man så stor solidaritet med dem i Europa, i motsats till icke-vita, utomeuropeiska asylsökande.
Arbetsmigration är viktigt för den ukrainska ekonomin, som är beroende av överföringar, alltså pengar som sänds till Ukraina av människor som arbetar utomlands. Också före kriget var ukrainsk arbetsmigration en viktig aspekt av arbetsmarknaden inom EU.
– Det finns en tanke om att solidariteten är rasifierad, men det är också viktigt att problematisera den konstruerade vitheten av det ukrainska folket. Om vi ser på statistiken för Finland och tiden före den fullskaliga invasionen var det ukrainska medborgare som erhöll flest arbetstillstånd. Ukrainska arbetare betraktades huvudsakligen som billigare arbetskraft. När gränserna stängdes och ukrainarna inte längre kunde komma hit för att arbeta inom jordbruket insåg man plötsligt vem det var som brukade utföra det arbetet. Som en följd av kriget började narrativet om Ukraina som en del av Europa och om ukrainare som vita att konstrueras.
Solidaritetsinsatser är osäkra till sin natur och Krivonos understryker att ukrainarna alls inte är omedvetna om det här.
– Folk på fältet var mycket medvetna om att det här antagligen kommer att vara tillfälligt. De vet hur de behandlades före kriget. Folk var till exempel mycket kritiska mot hur ukrainare behandlades av till exempel den polska majoriteten och de var synnerligen medvetna om att mottagandet och solidariteten snabbt kan försvinna. Det visar att vithet inte är något givet eller naturligt utan kan vara en konstruktion beroende på olika omständigheter.
Forskningen påminner forskarna om människors välvilja
Ett av forskningsrönen handlar om människors välvilja, hur de arbetar som volontärer och är villiga att hjälpa fördrivna människor, vilket Tkach har bevittnat under forskningsprocessen.
– För en del människor är det här också dera sbidrag till att göra liv bättre och till att göra världen bättre. I min forskning har jag nämligen också upplevt att grannarna ibland engagerat sig när de sett att deras grannar har inkvarterat någon.
Olika grupper reagerar och arbetar tillsammans för att påverka det dagliga livet i en positiv riktning för de inkvarterade människorna.
– Huvudsakligen får människorna mycket positiv respons och hjälp av sina nätverk, kollegor, vänner, släktingar och grannar. De donerar saker, de träffas och tar med sig de inkvarterade människorna för att visa dem staden eller tillbringa tid med dem och försöker på något sätt bidra till deras dagliga aktiviteter.
Det är en viktig och positiv påminnelse om att det finns många som är aktiva och hjälpsamma i vårt samhälle.
– När man möter enorma motgångar, särskilt sådana som provocerats fram av andra människor, är det bra att veta att människor inte är så onda trots allt. När något hemskt händer och det är din granne som hjälper fördrivna människor eller donerar saker eller gör någonting annat ger det oss hopp om att vi inte befinner oss i ett vakuum om något hemskt hände oss själva, utan vi ingår i en gemenskap.”
Stödet kan inte vara beroende av indivders solidaritet och arbete
När ukrainska flyktingar anlände till Finland fanns det frivilliga som ställde upp och öppnade sina hem. Tkachs forskningsrön visar att det här frivilligarbetet och de här frivilliga relationerna inte var reglerade, utan skedde förutsättningslöst.
– När en människa bestämmer sig för att öppna sina dörrar för andra människor i nöd, fördrivna människor, har hen inte någon specifik grund för det utan känner bara solidaritet och en stark vilja att hjälpa och göra någonting.
Även om Krivonos också nämnde den positiva utveckling vi kan skönja bland individer som vill hjälpa, vill hon lyfta ett varningens finger om att vi inte kan individualisera omsorgsarbetet.
– Eftersom många människor redan är överbelastade med att ta hand om andra kan vi inte uppmuntra dem och de olika grupperna att stå för ännu mer omsorg för att kunna överleva. Det här implicerar att ansvaret för fördrivna människor inte endast kan vila på individualiserad solidaritet. Det saknas infrastruktur för det och det borde finnas aktiva institutioner och strukturer som kan stödja människor långsiktigt.
Tkach håller med om att det här är ett av forskningens viktiga resultat.
– Det är synnerligen viktigt att inte enbart förlita sig på dem som är redo att hjälpa. Det handlar inte bara om avsaknaden av infrastruktur, utan också om avsaknaden av tillräcklig infrastruktur. Det här dagliga frivilligarbetet fyllde många luckor i de statliga humanitära utåtriktade insatserna men genom vår forskning och frivilligarbetet ser vi också hur människor blir utbrända och hur de verkligen måste hitta en balans mellan sitt frivilligarbete och sitt yrkesarbete.
Krivonos betonar också vikten av att minnas att institutioner och regeringar kan utveckla strukturer för att stödja fördrivna människor, bara det finns en politisk vilja. Det finns ett fortlöpande behov av den här sortens stöd.
– Det är viktigt att komma ihåg att stödet i fråga om Ukraina var avsett som något tillfälligt. Men nu har kriget pågått i mer än två och ett halvt år nu. En del människor har återvänt, medan andra inte har någonstans att ta vägen och framtiden är osäker. Samtidigt ser vi att fördrivningen av ukrainarna inte omtalades som en kris i det offentliga samtalet, till skillnad från andra typer av fördrivning. Det här visar att det finns en kapacitet att ta emot människor om det bara finns en politisk vilja.