En undersökning visar att de som överlevt barncancer löper en ökad risk att varaktigt bli låginkomsttagare i vuxenåldern – trots de möjligheter som nordiska välfärdsstater erbjuder. Detta har utretts i en färsk doktorsavhandling vid Helsingfors universitet.
– De som överlevt barncancer och vars inkomstnivå var genomsnittlig eller hög i början av undersökningen hade en 45 procent större sannolikhet att bli låginkomsttagare jämfört med kontrollgruppen, berättar barnläkare Anniina Kyrönlahti, som disputerar på ämnet.
Enligt Kyrönlahti kan de som haft cancer i barndomen behöva rådgivning i fråga om yrkesval, studier och ekonomiskt stöd.
Undersökningen byggde på ett omfattande nordiskt material som omfattade omkring 17 000 barn och unga som insjuknat i cancer under åren 1971–2009 samt en kontrollgrupp på totalt cirka 83 000 personer med motsvarande ålder, kön och bosättningsland från Finland, Sverige och Danmark.
Familjens inkomstnivå påverkar barnets överlevnadsprognos
Även om alla som insjuknat i cancer i barndomen i princip behandlas enligt samma behandlingslinje, förekommer det skillnader i dödlighet när det gäller socioekonomiska faktorer.
En tidigare genomförd del av doktorsavhandlingen visade att risken för att dö i cancer var större hos barn vars föräldrar hade låga inkomster eller en låg utbildningsnivå. Om föräldrarna tillhörde den högsta inkomstklassen var risken för deras barn att dö i cancer 30 procent mindre än om föräldrarna tillhörde den lägsta inkomstklassen.
Doktorsavhandlingen visade också att om barnet eller föräldrarna hade utländsk bakgrund och var födda utomlands, var risken för deras barn att dö i cancer större än för barn med finländsk bakgrund som var födda i Finland.
– Risken för att barn med invandrarbakgrund skulle dö i cancer var ungefär dubbelt så stor som för infödda finländare, säger Kyrönlahti.
Utifrån resultaten är det viktigt att vid planeringen av vården och uppföljningen av patienterna ta hänsyn till familjens socioekonomiska bakgrund och tillhörande risker.
– För att stödja familjerna behövs fler riktade resurser och mer skräddarsytt stöd för att förbättra barnens och familjernas möjligheter att tillfriskna på lång sikt, säger Kyrönlahti.