Vårdsystemet riskerar att kollapsa inom tio år, befarar forskare

Artikeln har publicerats i tidningen Yliopisto 2/2023.

I början av året var det äntligen dags: efter ett decennielångt förhandlande inledde välfärdsområdena sin verksamhet. Slutresultatet kom till i all hast, trots de långa förberedelserna, bedömer forskningsledare Ville-Pekka Sorsa. Välfärdsområdena saknar pengar, personal och tid för att utveckla sin verksamhet.

— Det är startskedet man borde satsa på för att möjliggöra besparingar på lång sikt. Om forsknings- och utvecklingsarbetet uteblir, kan man bara gå på reaktion när det blir problem, säger Sorsa.

När socialsektorn, primärvården och specialsjukvården slås samman kan man ta itu med kundernas problem i ett tidigt skede. Det kräver smidiga verksamhetsmodeller.

Nästan alla välfärdsområden inledde sin verksamhet med ett underskott i budgeten. Ett ännu värre underskott kan ändå uppstå i fråga om vårdpersonalen.

— Vårdsystemet riskerar att kollapsa inom 10–15 år. Arbetskraften och tiden är på väg att ta slut, varnar Sorsa.

Ond cirkel

Finland åldras: inte bara de personer som vårdas utan också de som vårdar. Många av dem kommer att gå i pension under de närmaste åren. Institutet för hälsa och välfärd (THL) har beräknat att det kommer att behövas 200 000 nya anställda inom social- och hälsovårdssektorn före 2040. Det råder brist på sjukskötare, men också på bland annat läkare.

Systemet har fått glida in i en kris, trots att man i över 20 år har varnat för att servicebehovet ökar i takt med att befolkningen åldras, konstaterar Sorsa.

— Sedan 90-talets depression har man ständigt försökt effektivisera lite till. Vårdyrket beskrivs som ett kall, men arbetsförhållandena är omöjliga. Om grannländerna fortfarande betalar tusen euro mer i månaden, är det då så konstigt att många flyttar?

Arbetsförhållandena kan förbättras genom att anställa fler arbetstagare, men om förhållandena är dåliga vill ingen söka jobb.

Åldersfördelningen bland vårdarna är oroväckande: många är unga och många går snart i pension. Fler personer borde ha utbildats från och med 90-talet. De som nu inleder sina studier kommer inte att vara redo för arbetslivet förrän om flera år. Hur ska det då gå för sjukhusen? Sorsa förutspår stora kriser.

— De flesta avdelningsskötarna kommer att gå i pension inom tio år. Dessa personer är organisationens minne. När omsättningen är hög bland arbetstagarna, överförs inte den tysta kunskapen.

Mer arbetsglädje

Om vi vill få de vårdare som flyttat annanstans att återvända samt locka fler studerande måste vi göra arbetsförhållandena attraktivare, säger Minna Zechner, biträdande professor i socialt arbete.

Effektiviseringen av offentliga tjänster har inte lett till vård av hög kvalitet och goda arbetsförhållanden, menar hon.

— De som arbetar inom vårdsektorn vill hjälpa människor och interagera med dem. Det ger dem arbetsglädje. Monotont arbete förtar glädjen och underminerar anledningen till att de vill arbeta inom branschen.

Antalet sökande till vårdsektorn har minskat och alla studieplatser kan inte fyllas. Åldersgrupperna minskar och bristen på arbetskraft påverkar nästan alla branscher.

— Alla kan och bör inte bli vårdare, konstaterar Zechner.

Ingen kolonialism

Rekrytering från utlandet framställs ofta som en lösning på sjukskötarbristen. Zechner frågar sig ändå om vi har rätt att ta sjukskötare från sina hemländer, där de behövs. Upplägget har kolonialistiska drag.

— Vad lovar vi dem och hur tas de om hand här? Att lära sig ett språk sker inte över en natt. Det är också tungt för finländska vårdare att introducera nya arbetstagare när det inte finns ett gemensamt språk.

Zechner anser inte att det är meningsfullt att filippinska sjukskötare arbetar i Finland som närvårdare. Överlag bör man undvika att betrakta vårdarbete som ett invandraryrke, liksom att driva på långtidsarbetslösa att söka sig till sektorn.

— Det är inte självklart att vårdsektorn intresserar dem. Om man tvingas göra något mot sin vilja, inverkar det oundvikligen på vårdkvaliteten, säger Zechner.

Hjälp av tekniken?

Sorsa säger att det är mest illa ställt med tjänsterna för äldre. Tillgången till rehabilitering och förebyggande tjänster är särskilt svag. Ändå är det under livets två sista år som de flesta social- och hälsovårdsutgifterna uppstår.

— När det inte finns tillräckliga resurser för grundläggande service för äldre hamnar de på akutmottagningen. Samma fenomen har observerats i många OECD-länder.

Digiklinikerna har gjort läkarnas arbete effektivare, och videosamtal till äldre personer ger någon form av interaktion. Alla vet dock inte hur de ska använda de digitala tjänsterna och alla har inte heller nätbankskoder.

Den allmänna uppfattningen är att tekniken sänker kostnaderna. I verkligheten är tekniken dyr och blir fort gammal, påpekar Sorsa. Förväntningarna och verkligheten stämmer inte alltid överens.

Ensam hemma

Den nuvarande vårdfilosofin utgår från att hjälpa personer att bo hemma så länge som möjligt. Äldreboenden och hälsocentralernas avdelningar för långtidsvård har lagts ner.

I stället har man inrättat serviceboenden med heldygnsomsorg, men det är inte nog för att möta den ökade efterfrågan. Köerna till serviceboendena är långa, och jourerna överbelastas av äldre människor som inte längre klarar sig hemma. Investeringarna i hemvården är otillräckliga.

— Allt fler äldre bor hemma, och de är i allt sämre skick. Det sparar inte ens på kostnaderna. När kostnaderna för sjukhusvistelser, sjukvård och resor läggs till kostnaderna för hemvård, skulle serviceboende med heldygnsomsorg i många fall bli billigare, konstaterar Zechner.

Kostnaderna kanaliseras om

Zechner säger att inbesparingarna inte tar bort vårdkostnaderna.

— Vårdkostnaderna kanaliseras helt enkelt till den äldre personen eller dennas familj. 17 procent av finansieringen av tjänsterna för äldre samlas in genom användaravgifter. Motsvarande siffra är 4,4 procent för hälso- och sjukvårdstjänster och 6 procent för barnfamiljstjänster.

— Vi har fattat ett politiskt beslut om att äldre ska betala mer för sina tjänster än till exempel barnfamiljer, påpekar Zechner.

Avgifterna är en stor börda för äldre med låga inkomster. Särskilt ensamstående äldre kvinnor riskerar fattigdom.

— Många av dem sparar pengar genom att inte gå till läkaren eller inte köpa sina mediciner.

Att ta hand om anhöriga är starkt normativt. Även om barnen bor långt borta eller har krävande arbeten förväntas de ta hand om sina föräldrar. Många gör det också: enligt en enkät tar över 40 procent av finländarna hand om någon. I Estland var motsvarande siffra 32 procent och i Tyskland 36.

— Påståendet att finländarna inte tar hand om sina närstående verkar inte stämma, konstaterar Zechner.

Svår affärsverksamhet

Det finns inte mycket forskning om vilkendera sektorn som levererar tjänster till ett billigare pris: den offentliga eller privata. Resultaten är motsägelsefulla eftersom jämförelsen är svår att göra.

Kostnaderna för en konkurrensutsättning är ofta svåra att ringa in. Det går åt arbetstid för att klargöra vad som ska upphandlas och för att övervaka genomförandet. Ansvaret för de beställda tjänsterna ligger hos den offentliga sektorn: tidigare hos kommunerna, numera hos välfärdsområdena.

På senare tid har privata vårdföretag gjort dåligt resultat och sagt upp sina kontrakt. På hemvårdssidan är de privata aktörerna färre, eftersom det är svårt att få lönsamhet i verksamheten, säger Zechner.

— Det är samstämmigt med en viss ideologi att hävda att företag kan leverera offentlig service till ett billigare pris. Vården är ändå svår att produktifiera och svår att producera billigt utan att kompromissa med kvaliteten.

Strävan efter vinst leder till en paradox: dålig vård ger möjlighet till större vinst. Därför är det nödvändigt med reglering.

— Jag menar inte att företagen vill människor illa, men de vill göra vinst.

Rätt att beskatta

Än så länge saknar välfärdsområdena beskattningsrätt, trots att detta förespråkades i avsevärt många expertutlåtanden i samband med social- och hälsovårdsreformen. Orsaken till att man stod på bromsen var rädslan för ökade kostnader.

Sorsa frågar om man vill anvisa tillräckliga resurser för tjänsterna eller låta systemet hamna i kris. Han efterlyser också politiska beslut om prioriteringar. Att överlåta den biten på arbetstagarna är inte rätt.

— Under de senaste åren har man betonat att utgifterna bör minskas. När man frågar medborgare och politiska partier var nedskärningarna ska göras, föreslår de sådant som har obetydlig inverkan, konstaterar Sorsa.

— Man vill inte skära ner i pensionerna, skolorna eller social- och hälsovården. Sålunda återstår inget annat än att höja skatterna eller att låta servicesystemet falla sönder.

Tillsammans

Det går inte att ge god vård med knappa resurser.

— Ingen kan leva hela sitt liv utan vård. Därför har vi byggt upp en välfärdsstat där vi tillsammans bereder oss för ålderdom och sjukdom. I vissa länder är det på individens ansvar, men här står samhället för kostnaderna, säger Zechner.

Stödet för välfärdsstaten är fortfarande stort bland finländare. Då måste det också finnas beredskap att finansiera den.

— Vill vi att alla ska ha rätt till hälso- och sjukvård? Vill vi hålla fast vid välfärdsstaten? frågar Sorsa.

Om svaret är ja måste tillräckliga resurser ställas till förfogande.

Tidningen Yliopisto är en vetenskapstidskrift vid Helsingfors universitetsom följer journalistreglerna.