För ett antal år sedan bestämde sig Hanna Västinsalo för att övernatta på sin arbetsplats. Hon var då doktorand i molekylärgenetik vid Helsingfors universitets medicinska fakultet. Arbetsplatsen låg i forsknings- och undervisningscentret Biomedicum i Mejlans.
I det nattliga forskningscentret arbetade Västinsalo emellertid inte med sin doktorsavhandling. Istället filmade hon in en kort skräckfilm tillsammans med sin syster. Filmen handlar om en tokig forskare som styckar sin kollega för att använda hen som kontrollprov i forskarens projekt.
– Jag visade alla mina kollegor filmen. De ville naturligtvis göra en uppföljare av filmen. Härnäst övernattade vi i centret med en större grupp. Alla fick själva välja vilket sätt de ville dö på där i Biomedicums korridorer”, berättar Västinsalo och skrattar.
En fick en kniv i huvudet, medan en annan föll från hög höjd.
Från doktor till konstnär
Idag är Västinsalo både vetenskapsproffs och konstproffs: Hon är en doktor i molekylärgenetik som för närvarande arbetar som filmregissör och manusförfattare. Västinsalos första långfilm Palimpsesti hade premiär våren 2024.
Huvudrollerna spelas av bland annat Riitta Havukainen, Krista Kosonen och Antti Virmavirta. Filmen handlar om två äldre personer som deltar i ett vetenskapligt försök med genterapi. Överraskande nog börjar de föryngras fysiskt, vilket inte alls leder till enbart lycka och fröjd.
Även utomstående kan lätt se att Västinsalos doktorandstudier ligger till grund för berättelsen. Hon har älskat filmer ända sedan hon var liten, men det var akademiska studier inom ett helt annat område som ledde till att hon blev filmskapare.
– Vår forskningsgrupp forskade i och utvecklade en genterapi för dövblindhet, det vill säga Ushers syndrom.
Först gav doktorsavhandlingen upphov till den korta skräckfilmen, men den ledde senare till en idé om en långfilm. Efter sin disputation sökte Västinsalo och kom in på American Film Institute, en världsberömd filmskola i Los Angeles.
Föräldrarnas stöd ligger till grund för allt
Andra sidan av myntet är att Västinsalos akademiska karriär har påverkats av filmer. Som barn var hon mycket imponerad av Jurassic Park. Hon kommer alltid att minnas den fiktiva dna-animationen i den första filmen som visade hur dinosaurier föds upp med hjälp av ett dna-prov.
Det inspirerade henne till att fundera över vad vetenskapen kan åstadkomma. Västinsalo sökte och blev antagen till att studera genetik som huvudämne.
– Tyvärr fick jag ingen möjlighet att göra dinosaurier!
Hon sökte sig till doktorandstudier eftersom hon verkligen tilltalades av att hjälpa människor.
– Källan till min motivation var huruvida vetenskapen på riktigt kan utveckla en genterapi som hjälper.
En fråga återstår. Hur blev Västinsalo en mångbegåvning inom vetenskap och konst, kort sagt ett renässansgeni?
Det är hemskt att tala om sig själv, säger Västinsalo först. Efter ett tag kommer hon på att föräldrarnas uppmuntran och stöd fick henne att tro att man åtminstone kan prova på vad som helst.
– Jag kommer från en tvättäkta arbetarfamilj. Min mamma arbetade i en lågprisbutik och min pappa var rörmontör/svetsare. Även om de i slutet av min tid på lågstadiet sade att de inte längre kan hjälpa mig med mina matteläxor, har de alltid varit på min sida. När min första film spelades in byggde min pappa tillsammans med scenografen kulisser sent in på natten.
I USA pågår det för närvarande ett projekt för att göra Palimpsesti till en tv-serie. Publiceringstiden för tv-serien var okänd när denna artikel skrevs.