Grand old terapeut – så har många beskrivit Tommy Hellsten som gjort en lång karriär.
Hedersiteln är befogad: den välkända terapeuten har skrivit nästan 40 fackböcker och gjort terapiarbete i 45 år. Hellsten jobbar fortfarande, fastän han är pensionerad. Hans senaste bok kom ut i höstas.
Det var dock inte alltid självklart för Hellsten att hans karriär skulle spelas ut just så här.
Han utexaminerades som teologie magister från Helsingfors universitet år 1982. Ursprungligen funderade han på att söka till Medicinska fakulteten för att bli psykiater.
– Men när jag läste kemi insåg jag att det inte var min grej. Det blev ett snabbt beslut: jag ska studera teologi. Jag hade en kompis vid fakulteten, så jag tänkte att jag också kan gå dit, säger Hellsten.
Ett annat skäl till viljan att studera teologi var ”personlig nöd”, en svår livsperiod som Hellsten hade omkring tjugoårsåldern.
– Jag levde på ett sådant sätt att jag inte själv kunde acceptera min livsstil. Jag tänkte att jag kör mig in i en kris och börjar studera teologi. Då måste något hända.
Det fanns ännu ett tredje motiv till studierna, ett intresse för andlighet.
– Min mormor var andlig. Det var en glädjefylld, vardaglig andlighet, och den tilltalade mig.
Avbrott och nystart
Hellsten blev direkt antagen till Teologiska fakulteten tack vare sitt studentbetyg med medelvitsordet laudatur. Studiemotivationen började dock så småningom falna av.
Hellsten växte upp i en alkoholistfamilj. Sinnet ingöts i barndomen med otrygghet och nöd, beskriver han. En brist på kontakt med en själv och andra. Samma känsla upplevde han i universitetskretsarna.
– Jag hade ingen förmåga att anknyta till andra människor. Jag var alltså ganska ensam. Jag hade också stora motivationssvårigheter. Jag gick inte på tentor. Efter några år slutade jag.
Hellsten åkte till Sverige och jobbade i ett år. När han återvände hem ställde han sig själv en fråga: vill du bli färdig med dina studier?
– Jag svarade ja. Jag insåg att det kräver att jag börjar läsa och gå på tentor. I två år satt jag och läste och skrev min pro gradu i pannrummet i mitt barndomshem.
Feedback som levde kvar
Där klarnade tankarna. Studierna utvecklade och utvidgade det egna tänkandet. Utöver kunskap gav tiden på universitetet erfarenheter av att bli sedd.
I studierna ingick en kurs i långvarig själavård. Den unge Hellsten tyckte att de andra studenterna på kursen var oerhört smarta och skickliga. Sig själv upplevde han som otillräcklig: han försökte sitt bästa men lyckades inte riktigt.
Kursen hölls av Lauri Kruus, docent och utbildare i själavård. Lärarens berömmande feedback på rapporterna som Hellsten skrev på kursen levde starkt kvar i tankarna. Enligt Kruus var Hellstens texter de bästa av alla. Kontrasten till Hellstens egna tankar var stor, och den överraskade honom totalt.
Oförglömlig var också den respons som han fick för sin pro gradu när han stod på tröskeln till sin examen. Medan han skrev avhandlingen i barndomshemmets pannrum, var det skammens korp som skränade på hans axel. Korpen sade: sluta, ge upp, det här blir till inget, beskriver Hellsten.
Teologie professor Heikki Räisänen som var handledare för avhandlingen hade en helt annan åsikt om slutresultatet.
– I slutbedömningen skrev han klart forskargrepp.
Skammens korp hade kommit in i livet i barndomen. Hellsten blev varken sedd eller hörd.
– Där som kärleken och kontakten försvinner är det skammen som vinner terräng. Mitt väsen blev ingjutet med en djup övertygelse om min egen otillräcklighet.
– Därför blev jag överraskad av dessa två erfarenheter vid fakulteten där jag upplevt utanförskap och otillräcklighet. De gav mod och skänkte tröst för kampen med korpen.
”Du är inte dålig, du är människa"
Hellstens huvudämne var nya testamentets exegetik. Det gav verktyg för karriären – speciellt för det egna tänkandet.
– Den viktigaste frågan är hur en kan lägga ord på att detta inte är allt, detta som vi ser, hör och kan beröra. Hur skulle vår blick kunna nå dit den inte kan nå?
Frågan skulle vara väsentlig för prästarbetet, som Hellsten också skulle ha haft möjlighet att ta sig an tack vare sin examen. Men även terapeuten tampas i grund och botten med samma fråga.
– Andligheten och psykologin har nämligen gemensamma rötter.
Hellstens första bok Virtahepo olohuoneessa kom ut år 1991, mitt i en ekonomisk depression och en samhällelig atmosfär där psykiska problem inte var något som talades om.
Sedan dess har världen förändrats snabbt. Nuförtiden pratar unga rätt öppet om psykisk hälsa.
Hellsten menar att människors frenesi att bygga upp en identitet endast genom yttre ting har avtagit under årens lopp.
– Nuförtiden är kulisser inte lika viktiga som de var för min generation. Människor förhåller sig mer öppet till sin egen nöd. Om till exempel mina böcker har bidragit till det, vackert så. Mina böcker har gjort det legitimt att du inte är dålig om du tampas med skam, utan du mår dåligt. Det är en stor skillnad.
Skam gör svaghet till oduglighet, vilket det inte är, säger Hellsten. Och det är öppenhet som eliminerar skammen.
– Därför har också media haft en inverkan, och det att kända personer talar offentligt om sina egna svårigheter, att de är sanna. Det skapar ett utrymme där också andra kan vara sanna.
– Men om ingen talar eller visar sin sårbarhet ökar skammen, eftersom skam leder till isolering som ökar den psykiska ohälsan.
Vetenskap och utbildning är byggstenar för vår välfärd. Det är en ödesfråga för framtiden hur vi satsar på dem. Läs mer om hur vetenskap och utbildning påverkar samhället och bekanta dig med våra mål för regeringsprogrammet 2023–2027. #Därförvetenskap