Hur får man beröra varandra i skolan? Beröring ökar förtroendet i klassen, säger en undersökning

Får läraren ta elever i handen? Vad menar eleverna, när de knackar varandra på axeln? Forskare lyfter fram beröringens positiva inverkan i skolan.

Eleverna löser uppgifter i matematik och läraren går runt i klassen och hjälper. En elev kommer på svaret på en svår fråga och läraren klappar eleven på axeln och säger: ”Bra jobbat!”

Får man göra så?

När man talar om beröring är det första många kommer att tänka på metoo-kampanjen kring sexuella trakasserier eller konflikter som hamnat på tidningarnas insändarsidor där en lärare anklagas för att ha tagit till hårdhandskarna när hen avlägsnat en elev ur klassen.

Forskarna i projektet Koskettava koulu (ungefär Beröring i skolan) som startade i somras vill lyfta fram beröringens positiva sidor.

– Tidigare forskning visar att om läraren rör vid en elev på ett sätt som uppfattas som vänligt uppmuntrande, tröstande och positivt, blir eleven antagligen lugnare, deltar mer aktivt i undervisningen och kan t.o.m. klara sig bättre i skolan, säger projektets forskningsledare Liisa Tainio, professor i modersmålets och litteraturens didaktik vid Helsingfors universitet.

–  Vårt forskningsmaterial innehåller nedtecknade minnen där många har positiva minnesbilder av lärare som hade förmågan att trösta i rätt stund t.ex. bara genom att lägga handen på elevens axel eller ge en klapp på ryggen.

Videor, minnen och intervjuer

Till en början hade forskarna i projektet Koskettava koulu ett videomaterial på 100 timmar inspelat i klassrum i lågstadie- och högstadieskolor. Forskarna märkte snabbt att många hade flera personliga minnen av beröring i skolan. Därför startade de på hösten en insamling av minnen på nätet.

Doktoranderna Pilvi Heinonen och Ulla Karvonen har samlat in material i Finska Litteratursällskapet SKS arkiv för skolminnen, och Vilma Vanhanen intervjuade lärare och elever om deras erfarenheter av beröring för sin pro gradu-avhandling.

Vårt forskningsmaterial innehåller nedtecknade minnen där många har positiva minnesbilder av lärare som hade förmågan att trösta i rätt stund t.ex. bara genom att lägga handen på elevens axel eller ge en klapp på ryggen.

Beröring hör ihop med känselsinnet och forskarna konstaterade att de inte kunde få fram centrala aspekter av beröring med traditionella metoder för språkforskning och interaktionsforskning. Därför bjöd man in konstnärer och experter på konstbaserade forskningsmetoder i projektet.

Jaana Erkkilä-Hill undersökte i sin doktorsavhandling i bildkonst hur läraren som konstnär interagerar med sina elever. Simo Routarinne är magister i teatervetenskap och har fördjupat sig i improvisation. Han är också interaktionsutbildare. Tillsammans ordnar de workshoppar för forskarna där de får bekanta sig med konstbaserade forskningsmetoder genom erfarenhetsbaserat lärande. Workshopparna och dokumentationen från dem tjänar som forskningsmaterial i projektet.

Retar och underhåller

Forskarna upptäckte att vissa typer av beröring i klassrummet alltid tycktes få samma tolkning. Forskarnas första uppgift blev att utreda betydelserna för den här typen av konventionaliserad beröring elever emellan i klassrummet. Exempel på konventionaliserad beröring är att ge en skolkamrat en knackning på axeln eller en klapp på handen.  Det är en form av inbjudan till interaktion som eleverna använder sinsemellan, ibland också för att starta en lek.

Fysiska aktiviteter medför en annan nivå till interaktionen i skolan vid sidan av den verbala. Eleverna kan inrikta sig på samma aktivitet både med sin fysiska och verbala kommunikation, men interaktionsformerna kan också ha olika intention. Eleverna kan t.ex. reta varandra med sin fysiska aktivitet, även om de verbalt är inriktade på lärarens aktivitet. De här interaktionsnivåerna existerar parallellt i klassrummet.

Fysiska aktiviteter medför en annan nivå till interaktionen i skolan vid sidan av den verbala.

Liisa Tainio berättar ett exempel om en grupp på tre elever som arbetade med en uppgift i grammatik. Två elever retades genom att knuffa varandra med armbågen. Samtidigt som dessa två knuffades, började den ena av dem redan tala om vilken ordklass ordet som de höll på att analysera hör till. Den fysiska interaktionen var fortfarande inbegripen i retandet, medan eleven genom sin verbala kommunikation ville visa att hen vill gå över till att arbeta med uppgiften.

Beröring som används för att reta andra t.ex. med ett föremål verkar ofta hänga ihop med frustration i klassen.

– Eleverna roar sig t.ex. med att peta på en kamrat med en penna eller kasta en hopknycklad papperslapp på en kompis. De är sätt att göra livet roligare med kompisen bredvid när skolarbetet känns tråkigt, säger Tainio.

Kramar med en arm

Beröring förekommer oftare i lågstadiet jämfört med högstadiet, och mera spontant. Vilma Vanhanens avhandling pro gradu visar att många lågstadielärare uppfattar beröring som något vardagligt.  Till exempel uppfattas handledande beröring på gymnastiktimmarna som naturligt, till och med nödvändigt.

Regler i samband med beröring kan också verbaliseras. Man kan till exempel komma överens i klassen att om en elev behöver lugna ner sig så lägger läraren handen på barnets axel. Vissa lärare skapar rutiner för beröring, till exempel vanan att skaka hand varje dag när man kommer till skolan.

Vissa lärare, särskilt manliga, kan också ha rädslor i fråga om beröring: de är rädda att bli anklagade för trakasserier. I lågstadiet händer det ofta att barnen kommer och kramar sin lärare och vissa lärare känner sig obekväma med det. För den här typen av situationer hade lärarna som Vilma Vanhanen intervjuat sina egna strategier: Vissa väljer t.ex. att krama med bara ena armen – så att de inte avvisar eleven, men samtidigt medvetet tar lite avstånd.

Många hade också tänkt ut överlevnadsstrategier för besvärliga situationer i skolan. Om man t.ex. måste avlägsna en elev ur klassen, kallar man dit en annan lärare som vid behov kan vara vittne, ifall ärendet tas upp till behandling senare.

Den finländska kulturen är positivt inställd till beröring

Det finns en allmän stereotyp om finländare som skyr beröring som fortfarande lever kvar. Liisa Tainio har dock fått en annan uppfattning efter att ha diskuterat med internationella kolleger.

– Jag har fått det intrycket att vi i Finland har färre rädslor jämfört med många andra länder.

I USA och Storbritannien finns det skolor som t.o.m. har en no touch-policy: Lärarna får inte röra vid eleverna annat än i nödfall.

Enligt Tainios uppskattning har vår beröringskultur utvecklats i en mer tillåtande riktning under årens lopp: ungdomar kramar varandra och man kramas oftare också inom familjen.

– Det skulle kännas ledsamt om den här typen av naturlig beröring som en del av interaktionen i skolan skulle förbjudas. Beröring har i många fall en positiv inverkan på atmosfären och förtroendet människor emellan, säger Liisa Tainio.

Undervisningssektorns etiska råd är inne på samma linje i sina riktlinjer från 2015. Rådet säger i sitt ställningstagande att skolan inte ska vara en steril och formal miljö där beröring är helt förbjudet.

Läs mer om: Utbildning