Krig och bränder har aldrig kuvat Helsingfors universitet – kriser kan också medföra något gott

380-åriga Helsingfors universitet har sett svåra tider under olika århundraden, då vetenskapssamhället har prövats av krig och bränder. Kriserna har krävt sitt pris, men de har också medfört något nytt.

Det nya coronaviruset har förändrat vardagen för studenter och medarbetare vid universitetet. Universitetets byggnader är stängda, evenemang har inhiberats och fjärranslutning används i allt högre grad. Många är oroliga, inte endast för coronaviruset, utan också för forskningens kontinuitet, tentamensarrangemang eller bristen på kontakt med andra vid universitetet.

Universitetet har dock alltid klarat sig genom kriser.

– Allmänt sett har kriser under universitets historia gjort det möjligt att lägga in en ny växel, vare sig det handlat om en statlig, politisk, ideologisk eller någon annan typ av brytningstid, säger Laura Kolbe, professor i europeisk historia.

– Universitetet är en gemenskap som alltid har varit bra på att lösa praktiska problem. Det europeiska universitetsväsendet är har funnits i tusen år och det har klarat sig genom alla möjliga kriser, såväl lokala som nationella och globala. Vi kommer att klara oss också genom denna kris och få en hel del nya forskningsupplägg.

Hur gick det på 1700-talet när professorerna vid Kungliga Akademien i Åbo flydde till Sverige? Eller när universitetet flyttades till Helsingfors efter Åbo brand? Hur fungerade distansstudierna på fronten under fortsättningskriget? Universitetsmuseets utställningschef Pia Vuorikoski berättar om universitetets krishistoria.

Generationsskifte utvecklade vetenskapen

Under stora ofreden, eller stora nordiska kriget (1700–1721) upphörde verksamheten vid Kungliga Akademien i Åbo i nästan tio års tid. När akademiens dörrar stängdes 1713 flydde professorerna till Sverige, och efter kriget återvände endast ett fåtal till sin tjänst. Akademins ekonomiska trångmål fortgick länge och man kunde inte betala professorerna överenskommen lön. Även studenterna led: det var svårt att hitta bostad och få tag på böcker, och stipendier utbetalades som mindre summor.

Harri Haaralan pilakuva professorien muutosta Tukholmaan

Kungliga Akademien i Åbo flyttar till Stockholm. Harri Haarala, 2016. Teckning som beställts för utställningen Tankens kraft.

 

Samtidigt skedde ett nästan fullständigt generationsskifte vid universitetet. Nya professorer tog med sig nya vetenskapliga tänkesätt, som exempelvis ifrågasatte Bibeln som en naturvetenskapligt beviskraftig källa.

Undervisningen och forskningen inom naturvetenskaperna fick friare former, så länge man inte presenterade idéer som gick stick i stäv med den evangelisk-lutherska kyrkans lära eller kritiserade samhället och lantdagen. I Åbo uppstod en vilja att själv utöka kunskaperna i naturvetenskaper, medan kunskapen traditionellt hade införlivats via de äldre europeiska universiteten.

Inom historieforskningen började man tillämpa ett nytt, mera kritiskt tänkesätt och ifrågasätta historieskrivningens dåvarande paradigm, enligt vilket det svenska riket härstammade från den bibliska tiden. Den nyare forskningen utgick dock fortfarande från att alla människor var avkomlingar till Noa. Man trodde alltså att historien började med syndafloden, den stora översvämningen ca år 2500 f.Kr.

”Den vansinniga flytten” från Åbos ruiner till Helsingfors

I slutet av Finska kriget 1809 bytte universitetet namn till Kejserliga Åbo Akademi. Åbo brand i september 1827 innebar ett dramatiskt stopp för akademins verksamhet. En stor del av universitetets huvudbyggnad samt biblioteket, apoteket och den botaniska trädgården skadades. Det kliniska institutet och observatoriet, som hyste universitetets ledning och förvaltning, förblev oskadda. Inte långt efter branden kom en kurir med en kejserlig order till universitetets ledning om att akademin skulle flyttas till Helsingfors.

Anna Salmbergin piirros Turun raunioista: taloja, ihmisiä ja hevosia.

Anna Salmbergs akvarell (1828) med en vy från Åbo stad under vintern i ruiner efter branden. Gustaf Welin, Åbo museicentral.

Professor C. R. Sahlberg skrev i ett brev om hur ordern mottogs på konsistoriets möte. Nyheten upprörde var och en av de närvarande, som knappt kunde tro sina öron.

Flytten ansågs vara fullständigt vanvettig och skadlig för den statliga institutionen, och man såg inga positiva aspekter med den.

Flytten var dock redan planerad tidigare, eftersom kejsaren Nikolai I ansåg att Åbo låg för nära Sveriges inflytelsesfär. Därmed flyttades alltså universitetet och hela dess egendom, personal och studenter till storfurstendömets nya administrativa centrum. I samband med flytten fick universitetet också ett nytt namn, Kejserliga Alexandersuniversitetet.

Verksamheten fortsatte i Statsrådsborgen

I Helsingfors lotsades omorganiseringen av universitetets verksamhet av den första rektorn som tillsattes för en treårsperiod, professorn i fysik Gustaf Gabriel Hällström.

– Han hade grundat fysikaliska kabinettet vid Akademihuset i Åbo som invigdes 1817. Kabinettets alla apparater förstördes i Åbo brand med undantag för utlånade exemplar. Dessa apparater finns till påseende i universitetsmuseets utställning Tankens kraft, som förhoppningsvis kan öppnas senast till höstterminen 2020. Hällström lät bygga ett hus till sig själv i hörnet av Universitetsgatan och Fabiansgatan. Där finns numera Porthanias studentrestaurang, berättar universitetsmuseets utställningschef Pia Vuorikoski.

Universitetets bibliotek flyttades till den östra flygeln i Senatshuset, nuvarande Statsrådsborgen, där det sedan några år tidigare fanns ett offentligt bibliotek för senatens tjänstemän och medborgarna. Universitetet fick i syfte att utöka bibliotekets samling motta donationer förutom från Ryssland också från de nordiska länderna och övriga Europa samt USA.

Läkarutbildningen prioriterades i krigstid

Följande kris i universitetets historia berodde på andra världskriget.  Före vinterkrigets bombräder började 30.11.1939 hade man redan hunnit inhibera undervisningen vid Helsingfors universitet för en tid. Alla män som var lämpliga för militärtjänst kallades in och universitetets samlingar evakuerades. Från och med januari 1940 ordnades förhör och några få disputationer. När freden kom fortsatte undervisningen, särskilt läkarutbildningen, undantagsvis på sommaren.

När fortsättningskriget bröt ut 1941 senarelades läsårets början. Under läsåret 1942–1943 ordades undervisningen i närapå normal ordning trots ställningskriget. Krigets inverkan märktes dock tydligt: andelen kvinnliga studenter steg till 70 procent och på grund av sparåtgärder tillsattes inga tjänster med undantag för tjänster inom läkarutbildningen.

Yliopiston juhlasali pommitusten jälkeen. Palaneita ja sortuneita seiniä ja kattoa.

Universitetets festsal efter bombningarna. Georg von Wendt, Helsingfors universitetsmuseum.

Universitetets huvudbyggnad träffades av brandbomber under flygbombningarna 1944 och då förstördes bland annat festsalens ursprungliga konstverk. Under fortsättningskriget strävade man efter att stöda studenterna i deras studier och till fronten skickades studiematerial och till och med gästföreläsare. Efter kriget var det trots allt en utmaning för många att återuppta studierna. Över 1 400 inskrivna studenter eller lärare hade stupat.

Vetenskapen stöder statens konkurrenskraft

Krigen stärkte bilden av de bildade klassernas samhälleliga uppgifter och nationella solidaritet. Universitetet deltog i statsmaktens strävan att bygga upp en stark och jämlik stat. Tanken var att man med hjälp av vetenskaplig kunskap skulle kunna säkerställa landets ekonomiska, politiska och kulturella konkurrenskraft. Detta förändrade vetenskapssamhällets förhållande till omvärlden: samhället började allt mera målmedvetet styra universitetets vetenskapliga verksamhet, och universitetet gav sitt stöd till statsmaktens idéer om forskningens natur och samhällsuppgift.

I samband med forskningens globalisering och nätverkens internationalisering fick Finland ta del av ny forskningskunskap och finländska forskningsrön spred sig utomlands. Det första s.k. big science-projektet som Finland och Helsingfors universitet deltog i var ett fredligt forskningsprojekt inom atomenergi och kärnfysik som startades i Finland 1955. Vetenskapen i Finland började så småningom nå internationell toppnivå.

Varför finns vi till?

Enligt Laura Kolbe har universitetsväsendet i Finland åtnjutit ett exceptionellt brett självstyre och sedan länge haft en oberoende ställning i förhållande till statsmakten. Universitetet har i långa tider varit en korporativ och ekonomiskt oberoende organisation, vilket har möjliggjort ett "självförsörjande", dvs. självstyrande förhållningssätt till kriser och hur man kan överleva dem.

– En gemensam nämnare för alla kriser är att de inte har hindrat universitetets akademiska grunduppgift: forskning och undervisning. Universitetets medarbetare och studenter har i alla tider producerat viktig samhällskunskap och bland forskarkåren har det alltid funnits experter som visat vägen in på nya spår, till och med för hela nationen. Det gäller otvivelaktigt också för den kris vi nu går till mötes 2020.

Under de senaste veckorna har hela universitetet varit tvunget att ta ett digitalt språng, men ännu viktigare, anser Kolbe, är att universitetets dygder och värderingar kristalliserats under krisen.

– Frågan "Varför finns vi till?" aktualiseras och fokuserar på universitetets kärna: Vad förenar oss, vad engagerar oss i vårt arbete och vad ger oss framtidstro? Forskningen är i sig en stark kraft som genererar optimism, eftersom den kontinuerligt kan korrigera sig själv, också som svar på kriser.  Vetenskapen, forskningen och undervisningen har en djup mening som styr vårt arbete: de skapar verktyg som hjälper oss att möta utmaningar och bygga en bättre framtid.

Se även rektor Jari Niemeläs och universitetets styrelses viceordförande Teija Tiilikainens festtal Helsingfors universitets 380-årsjubileum till ära på Youtube.

Denna artikel baserar sig också på följande källor: Veli-Matti Autios analys av Helsingfors universitets matrikel över stupade hjältar 1939–1945, Matti Klinges historik över Helsingfors universitet, Ivar A. Heikels verk Helsingin yliopisto 1640–1940, Uunio Saalas artikel ”Carl Reinhold Sahlberg. Luonnontutkija, yliopisto- ja maatalousmies 1779–1860”, samt verket Helsingin yliopiston alkuajoilta som redigerats av Gunnar Suolehti m.fl. och webbplatsen om Helsingfors universitets historia som redigerats av Pia Österman.