Vägen till författarskapet kan gå via universitetet

Laura Lindstedt hittade sin egen författarröst vid Helsingfors universitet.

Konstnären Shlomith är en av romanfigurerna i Laura Lindstedts roman Oneiron som vann Finlandiapriset i skönlitteratur 2015. Med sin egen anorexi som verktyg skapar Shlomith en skakande performans som kritiserar den judiska kulturen. Folk reagerar på henne med hat och kärlek. Shlomiths budskap är: ”Konsten gör samhället friskare.”

– Shlomith står mig rätt nära, säger Laura Lindstedt.

– Hon är en extrem försvarare av konstens nödvändighet, men jag skulle inte själv heller kunna skriva mina böcker utifrån antagandet att de bara är underhållning för trötta människor. För mig betyder konstnärskap att man djärvt undersöker det som stör och påverkar livet. Till denna livsstil hör också ett samhällsengagemang.

Lindstedt har alltid velat bli författare. Under grundstudierna i litteratur hade hon ännu inte hittat sitt eget sätt att skriva.

– Jag kände att jag inte var en berättare, och jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå.

På universitetet mötte hon i slutet av 1990-talet sin livskamrat, forskaren Martti-Tapio Kuuskoski, och den vägen upptäckte hon den franska nya romanen och Nathalie Sarraute.

– Det var revolutionerande att upptäcka ett litterärt modersmål som kändes så nära mig. Sarraute, Duras och Beckett utgår inte ifrån en berättelse. I deras litterära universum dyker man in i en känsla eller ett ögonblick och utvidgar den med poetiska medel tills den blir enorm.

När Lindstedt insåg att det inte var nödvändigt att ha en berättelse kom hon igång.

– Jag kan utforska min fiktiva värld medan jag skriver, lära känna mina figurer och den vägen hitta berättelserna.

Lindstedt färdigställer som bäst sin doktorsavhandling om kommunikationen i Nathalie Sarrautes romaner.

– Mina handledare säger att avhandlingen ännu är en aning slingrande och i ett kubistiskt skede, ler hon.

– Universitetet har gett mig mycket. Där hittade jag min livskamrat och min författarröst. Jag har också lärt mig att den akademiska forskningsgenren är aningen snäv för mig. Det faller sig naturligast för mig att utforska saker inom den bredare ram som skönlitteraturen utgör.