Forskare spårar juftläder och skeppsbrott runt Nordeuropa

24.10.2018
Juftläder var en populär rysk produkt på 1700-talet. Dykningar och arkivutforskningar gjorda av marinhistoriker Mikko Huhtamies avslöjar hur lädret färdats från Sankt Petersburg och blivit en del av lyxprodukter i Västeuropa.

När ett skeppsvrak som innehöll rullar med läder hittades i södra Östersjön kontaktades historieforskare Mikko Huhtamies. Läderrullarna kom från Ryssland. Huhtamies undersöker skeppsbrott, räddningsverksamhet och vrak i Finska viken från 1700-talet, så Museiverket gissade att han kanske kunde veta något även om dessa läderrullar från havsbottnen.

– Jag blev förstås intresserad eftersom jag ofta har stött på läderrullar även i min egen forskning. Man ser ofta läder när man undersöker skeppsvrak och deras laster från 1700-talet .

Juftläder var populärt på 1700-talet

Rullarna som de utländska marinarkeologerna hittade är ryskt juftläder.

– Juftläder, ”Russian leather”, var högklassigt oxläder som tillverkades i Ryssland genom en hemlig process. Det var vattentätt och höll insekter borta, eftersom man använde fränt luktande björktjära under tillverkningsprocessen.

Lädret användes för att tillverka soldatstövlar, bokpärmar, cigarrlådor, bälten, väskor och i Italien till och med tapeter. Lädret fördes från Sankt Petersburg till Västeuropa med skepp.

Ur den ovannämnda kontakten föddes ett forskningsprojekt som beviljades finansiering av Helsingfors universitets framtidsfond.  Med hjälp av finansieringen har det bland annat ordnats en dykning till ett skeppsvrak som ligger på havsbottnen utanför Porkala och innehåller cirka 50 läderrullar. Två av dem togs upp.

– Rullarna finns nu i Museiverkets laboratorium. De är i ganska gott skick och har initialerna H.M., som eventuellt kan tillhöra en läderförmedlare i Sankt Petersburg. Jag reder ut det just nu.

Arkivarbete

Historieforskares källor finns ofta i arkiv. Forskningen om vrak och juftläder har fört Mikko Huhtamies till arkivdokument på olika håll kring Östersjön, utöver Helsingfors och Stockholm också till bland annat Tartu och Lübeck. Härnäst är han på väg till Amsterdam för att utreda vad arkiven där kan berätta om juftlädrets resa.

– Det finns bra arkiv i Holland. Numera använder jag sökmotorer för att på förhand se vilka dokument som finns tillgängliga. Jag beställer dem för påseende och fotograferar dem. Den egentliga analysen sker i ett arbetsrum i Helsingfors, berättar Huhtamies om sin forskningsprocess.

– Tidigare fotograferade jag allt jag hann, men nu slår jag bara till då och då. Jag har redan tillräckligt på datorn för att kunna forska resten av livet, skrattar Huhtamies.

Lågtyska, holländska, svenska och gamla handstilar

Gamla dokument är skrivna för hand, med varierande handstilar, men det hör till en historikers yrkesskicklighet att kunna läsa gamla handstilar och förstå de stundom komplicerade tankegångarna bakom dem. Däremot kan man stöta på språksvårigheter.

Huhtamies kan tyska och svenska bra, men ibland behöver han hjälp av sina kollegor.

 – Dokumenten i Lübecks arkiv är skrivna på lågtyska. Med dem har jag fått hjälp av Rogier Nieuweboer, som är lektor i holländska vid Helsingfors universitet och har översatt dem till engelska. Däremot berör dokument om vrak ofta samma ämnesområde, så ganska snabbt börjar jag urskilja vad de handlar om även om jag inte kan språket.

Repen på ett skeppsvrak kunde bekosta hus i Helsingfors

Skeppen som lämnade Sankt Petersburg lastade med juftläder hamnade ofta på Finska vikens botten.

– Finska viken var farlig på 1700-talet: På den finländska sidan fanns en klippig skärgårdslabyrint, medan den estniska sidan hade jämna sandstränder men få skyddade hamnar. Sjöfarten var i hög grad utelämnad åt vädret och årstiderna och därmed mycket riskfylld. År 1760 rasade till exempel en orkan över Östersjön och orsakade ett enormt antal skeppsbrott, berättar Huhtamies.

Skeppsvraken på bottnen av Östersjön är ofta relativt välbevarade, eftersom Östersjön inte har skeppsmaskar som gnager på trä. Ofta är vraken dock trasiga och tomma, eftersom Dykerikompaniet som verkade i Sverige på 1700-talet tog vara på lasten. När man bärgade lasten söndrade man skeppet, eftersom det ofta var bråttom.

Arkiven avslöjar att kustborna försökte dra nytta av skeppsvraken både i Finland och Estland. Historierna om att man med flit skulle ha tänt brasor för att lura skeppen på grund får däremot inte mycket stöd i dokumenten. 

I arkiven i Tartu finns dokument om stora rättegångar på 1700-talet som involverade gårdsherrar. Det var vanligt att gårdsherrarna beordrade sina underlydande att plundra skeppsvrak. 

– Gårdsherren von Ungern-Sternberg från Dagö bannlystes till Sibirien på grund av plundring.  Han misstänktes även för att ha manipulerat eldarna vid fyren i Kõpu, berättar Huhtamies.

I motsats till Estland hade den finländska sidan ett organiserat dykerikompani som övervakades av staten, Norra dykerikompaniet, som bärgade det som kunde säljas ur skeppen och sålde det på auktion. Till forskarens glädje är kompaniets verksamhet detaljerat dokumenterad både i Auktionskammarens arkiv, som finns i Helsingfors stadsarkiv, och i dykerikompaniets dykerirapporter, som förvaras i Stockholm och nästan systematiskt täcker den senare halvan av 1700-talet. 

– Av rapporterna från auktioner i mitten av 1700-talet framgår att det mest värdefulla som fanns på skeppen var repen. Man fick också bra betalt för segel och ankare, men lösöre som kompasser och kastruller var billigt. Också skeppets stomme var ganska värdelös. Repen fick man däremot så bra betalt för att man hade kunnat köpa en tomt och ett hus i Helsingfors centrum för priset av två högklassiga ankarrep.

 

Video från dykeriföretaget Subzone Oy:s depåfartyg Yolanda. I bakgrunden syns Juktenskobben, som har fått sitt namn efter juftläderlasten på ett skepp som förliste vid den. Namnet tyder på att man på 1700-talet hann ta tillvara en del av skeppets juftläderrullar innan de sjönk utom räckhåll. Vid foten av skeppets mast hittades ett ryskt mynt från 1767. Det betyder att skeppet kan dateras till det året eller tiden efter det. Utan myntet skulle dateringen vara godtycklig. Tidigare kallades kobben för Snöbådan. Vraket ligger direkt under bojen på cirka 30 meters djup. Bubblorna kommer från tre dykare. Video: Mikko Huhtamies.

 

Läs mera om Mikko Huhtamies forskning på finska eller på engelska i Yliopistolehti.