Bokmässor är ordfestivaler där vi firar yttrandefriheten

31.10.2019
Så länge det finns så mänga människor som läser, tänker och kämpär, finn det hopp, begrundar Ebba Witt-Brattström.

Jag befinner mig mellan två bokmässor — den som just tog slut i Göteborg och den kommande i Helsingfors. Det ger tid för tankar. En bokmässa kan vara utmattande: fullt med folk, högljutt prat från olika scener där de olika arrangörerna försöker att överrösta grannarnas mikrofoner. Efter Bokmässan i Göteborg, med över 86 000 besökare och 3 100 medverkande, kände jag mig nog utpumpad. Men efter en dag var jag återställd, glad och stimulerad över allt jag hört och gjort där.

"Vi har en tredje uppgift som är att redovisa vår forskning för vanliga, intresserade människor."

Men vad har väl akademiker där att göra? Mitt i kommersen? Kanske någon undrar. Får vi ökad synlighet för den forskning vi utför i vardagen på universiteten? Ja, vill jag hävda! Vi har en tredje uppgift som är att redovisa vår forskning för vanliga, intresserade människor. Vi påminns om att de finns där, utanför universiteten, och att de faktiskt bryr sig om var vi tänker, skriver, talar om. Att det har en mening, och kan leda till att demokratiska värden upprätthålls i en turbulent tid. Det om något är uppiggande! Ingen vill väl sitta i ett elfenbenstorn och se ner på mänskligheten? Det gamla idealet finns väl inte mer?

Om vi inte kan vinna en kvalificerad, bildad publiks intresse för våra forskningsfrågor och forskningsresultat — vad är de då värda? Det är bra att få pröva sina krafter på en bokmässa, känna utsattheten i att stå ensam framför en mikrofon på en scen, kramandes sina anteckningar och stolpar i sin svettiga hand, och tala så det ryker. Om då ingen enda i publiken reser sig upp och går sin väg — ja då har man segrat!

Häromåret var jag inbjuden till bokmässan i Krakow, och där stod sannerligen yttrandefriheten i högsätet. Det märktes i luften, i hur människor gick och stod. Likadant på bokmässan i Warzawa, året innan. Hela familjer kom, med mormor och farfar, med barn i sittvagnar eller springandes bredvid. Det var en folkfest! Boken var fortfarande något viktigt, något man bläddrade och läste i noga innan man slog till och köpte. Polen må vara ett land i kris, men så länge det finns så många människor som läser, tänker och kämpar, finns det hopp.  

Ödmjukhet, mer av ödmjukhet, önskar jag mig av universitetsakademiker. Bokmässor är ordfestivaler, där vi firar yttrandefriheten. Om värdet av den måste vi ständigt påminna. Och utan det fria ordet, skulle vår verksamhet inte ha någon framtid. Därför ser jag fram emot bokmässan i Helsingfors!

Kolumnen har utkommit i tidningen Yliopisto Y/08/19.