Patriotism fyller ideologiskt tomrum i Ryssland

22.11.2017
I Ryssland tar man till många metoder för att styra samhällsutvecklingen. Medborgarfostran med förankring i en stark nationalkänsla upplever renässans i landet.

I Ryssland har patriotisk fostran sina rötter i det sovjetiska skolsystemet.

– På den tiden lade den kommunistiska ideologin upp tydliga gränser. I dagens läge är den officiella ideologin oenhetlig, hävdar biträdande professor Anna Sanina vid National Research University Higher School of Economics i S:t Petersburg.

Sanina gästade Helsingfors universitet i slutet av oktober för att presentera sina resultat på Alexanderkonferensen. Hennes nyaste bok Patriotic Education in Contemporary Russia granskar patriotisk fostran ur ett sociologiskt perspektiv.

– Den som betraktar patriotisk fostran som inget annat än den ryska förvaltningens projekt för att stärka sin status generaliserar för mycket, konstaterar Sanina.

– I det ryska samhället finns det ett socialt behov och efterfrågan av politiska strukturer som fyller tomrummet i den officiella ideologin. Den patriotiska fostrans återkomst är ett exempel på detta, fortsätter hon.

Lärarna i nyckelposition – självcensur skapar gränser

Lärarna, skolcheferna och de lokala myndigheterna är nyckelfigurer i patriotisk fostran. Delvis vill man öka uppskattningen för yrkena och skapa innehållsmässiga riktlinjer för underbetalt arbete med bristfälliga resurser.

Man fostrar rätt fritt, men med Ryssland i fokus. Man talar inte just alls om andra länder.

– Lärarna väljer ut sådana okontroversiella händelser från det förflutna som uppfyller kriterierna för nationellt hjältemod. Huvudteman är vanligen stora fosterländska kriget och Sovjetunionens roll i andra världskriget. Skolmuseer som påminner om kriget fungerar ofta som huvudscen, beskriver Sanina.

Vad läraren tar upp i undervisningen och hur informationen presenteras beror långt på läraren själv – hans eller hennes ålder, politiska förhållningssätt och informationskällor.

I dag är de offentliga skolorna mycket beroende av centralförvaltningen och man vill inte föra fram alltför liberala synpunkter.

– Det här betyder ändå inte att lärarna skulle förhålla sig odelat positivt till förvaltningen i Kreml, påpekar Sanina.

Nationella minnesdagar och minnesmärken har inte förlorat sin betydelse

Inom fostran är ungdomsorganisationerna den viktigaste efterlämningen från sovjettiden. Nytt är att man lär ut patriotism redan i förskolan och på daghem och samarbetar nära med den ortodoxa kyrkan i Ryssland.

– En särskilt viktig dag är Segerdagen den 9 maj. Andra viktiga fester är Rysslands dag den 12 juni och Nationella enighetsdagen den 4 november, konstaterar Sanina.

Festligheterna präglas av traditionella ryska bilder och folksånger, folkdräkter och folkdanser. Sovjetsymbolerna påminner å sin sida om ett gemensamt arv och ”brödrafolkens” enighet.

– På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall, kunde man inte ens föreställa sig att den här typen av patriotism en dag skulle återvända. Men nu är den igen mycket synlig, berättar Sanina.

Bekant och tryggt?

Den kända forskaren i rysk nationell identitet erbjuder ett rappt svar som förklaring på den senaste tidens utveckling.

– Under kristider verkar folk vara mer benägna att förespråka bekanta värden än nya och obekanta tankesätt.

Sanina hävdar att många nya och färska tankesätt är självklara för den liberala intelligentian, men att man inte lyckas förmedla dessa till de övriga samhällsgrupperna.

– Det finns problem i kommunikationen mellan olika interna grupper i Ryssland. De tankar som förs fram av liberala medier och forskarna når inte den ryska medelklassen, inklusive lärarna, säger Sanina som avslutning.

Läs mer om: Samhälle & ekonomi