Minskar stränga straff brottsligheten? Forskning bidrar till att skapa klarhet

Vilka verkningar har kriminalpolitiska val haft tidigare och vad kan man lära sig av dem i dag? Miikka Vuorela, doktorand i historisk kriminologi, klarlägger brottens och straffens historia i Finland.

På 1900-talet var Finland ett land med en sträng kriminalpolitik. Det var lättare att hamna i fängelse här än vad det var i grannländerna i väst.

– I Finland fanns det klart fler fångar än i de övriga nordiska länderna, säger Miikka Vuorela, som är doktorand vid Helsingfors universitet och forskar i historisk kriminologi.

Orsaken var oroligheterna i samhället och tyglandet av dem. Med revolutions- och storstrejksåret 1905 inleddes en tid av politiska, sociala och ekonomiska kriser i Finland som sträckte sig över andra världskriget.

– Finland kämpade med kriserna i 40 år. De satte samhället på prov, och brottsligheten ökade. Finlands lösning var strängare straff, säger Vuorela.

Först så sent som 1990 sjönk antalet fångar i Finland till samma nivå som i de övriga nordiska länderna.

Människor begår fortfarande brott i hög grad av samma orsaker som på 1800-talet

Hurdana har brotten varit, hur har de bestraffats och hur har man i samhället förhållit sig till straffen?

Historisk kriminologi undersöker brottslighetens och straffens historia. Forskningsobjekten kan sträcka sig från bestraffningspraxis i Mesopotamien till analys av konsekvenserna av den alkoholpolitiska omläggningen för ett par år sedan. Eller exempelvis till hur lönskaläge, alltså sex mellan ogifta, var ett brott i Finland på 1800-talet men inte längre ens existerar som brott.

– Lönskaläge var det tredje vanligaste brottet för vilket man dömdes till straff i Finland på 1840-talet, säger Vuorela.

Vuorelas egen forskning handlar om hurdan kriminalpolitik man har fört i Finland och de övriga nordiska länderna under de senaste par hundra åren. Han har samlat och analyserat statistik från Finlands autonoma tid 1809–1917 till 2017.

Vuorela är inne i slutskedet med sin doktorsavhandling, och i materialet har han upptäckt till exempel att när det gäller brottslighet och straff upprepas likadana problem genom historien.

– Orsakerna till brottslighet skiftar mycket långsamt. Människor begår fortfarande brott i hög grad av samma orsaker som på 1800-talet.

I bakgrunden finns enligt Vuorela bland annat ekonomiska orsaker och en uppväxtmiljö som exponerar för brottslighet.

– Exempelvis vår inställning till ekonomisk utsatthet påverkar den mängd brott vi har.

Inställningen syns i det att även om de bakomliggande orsakerna till brottslighet inte har förändrats så har lösningsmetoderna gjort det.

I 1800-talets Finland sattes lösdrivare, det vill säga de som tillhörde den arbetslösa och jordlösa befolkningen, i fängelse eller deporterades till Sibirien för att de inte skulle bli brottslingar, säger Vuorela.

– Än i denna dag förhåller det sig så att socioekonomisk utsatthet kan öka individens brottsbenägenhet, men lösningen är att vi försöker förebygga brottslighet till exempel genom att jämna ut inkomstskillnaderna och välfärden.

I ljuset av historien minskar hårda straff inte brottsligheten

Genom att undersöka brottslighetens och straffens historia kan man få veta vilka konsekvenser de kriminalpolitiska valen har haft. På så sätt kan vi förstå vad som ökar och vad som minskar brottsligheten.

Vuorelas material har visat att brottsligheten ökar under kristider. Så har det gått i Finland till exempel under inbördeskriget och andra världskriget. Orsakerna är ekonomiska trångmål, osäkra framtidsutsikter och i samband med krig även ett förändrat förhållande till våld. 

I Finland har man vanligen reagerat med skärpta straff vid samhälleliga kriser och på brottsvågorna i deras kölvatten. Men i ljuset av forskningen har den metoden inte haft önskade, brottsminskande effekter.

Under nästan hela 1900-talet var antalet fångar högre i Finland än i Sverige, men brottslighetens volym förändrades på samma sätt i båda länderna. I både Finland och Sverige ökade den statistikförda brottsligheten kraftigt från 1950-talet till början av 1990-talet.

– En sträng kriminalpolitik och antalet brott korrelerar inte med varandra.

Brottslighet som orsakas av kriser minskar när kristidernas konsekvenser för människornas liv upphör, säger Vuorela. Sådant kan man inte påverka genom kriminalpolitik.

– Tänk på till exempel hungersnöd eller pandemier; deras konsekvenser upphör inte genom skärpta straff. I den meningen har det inte varit till någon nytta att skärpa straffen.

Genom att undersöka historien kan man förbättra kriminalpolitiken

Den historiska kriminologins forskningsresultat används till exempel i samband med olika expertutfrågningar. Forskarens roll går ut på att både samla och analysera material. Men det går inte att dra några slutledningar enbart utifrån historisk statistik.

– Det behövs en experttolk för att förmedla centrala forskningsiakttagelser och slutsatser som kan dras av dem.

Det är också ofta forskningens förtjänst att statistiska uppgifter överlag finns att tillgå. Året 1809 blev startpunkt för Vuorelas egen undersökning, eftersom det inte finns någon äldre rättsstatistik. De statistiska uppgifterna för undersökningen har han samlat från olika arkivkällor och myndighetsmaterial samt från till exempel Nationalarkivets längder över fångar.

– Sådana uppgifter finns inte vid Statistikcentralen, säger Vuorela.

– Överlag började statlig statistik samlas in i början av 1800-talet. Vi har enstaka forskare som med sitt arbete har samlat ännu äldre statistik som sträcker sig till mitten av 1700-talet. Det är forskningens förtjänst att till exempel statistiken över brott mot liv i Finland börjar från 1754.

Nyttan av forskningen inom historisk kriminologi stannar inte bara i historieböckerna, utan den ligger till grund även för planeringen av den framtida kriminalpolitiken.

– Med hjälp av historiens lärdomar kan dagens kriminalpolitik bli bättre, säger Vuorela.

– Kriminalpolitik är alltid en balansgång mellan förebyggande, situationell prevention och bestraffning. Man måste känna till den historiska utvecklingen för att kunna fatta nya beslut och bedöma följderna av dem.