Innovationsoptimismen skapar ångest i äldreomsorgen

26.6.2019
När ny teknik utvecklas och tas i bruk i äldreomsorgen förbises nästan utan undantag de som ska använda de nya verktygen, det vill säga vårdarna, säger Beata Segercrantz, universitetslektor i socialpsykologi.

Innovation och ny teknologi ses ofta som framtidens lösning för problemen i äldrevården. Men när teknologin tas i bruk i vårdenheterna går det lätt så att de optimistiska förväntningarna på den nya tekniken och vardagsverkligheten krockar, säger Beata Segercrantz vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Segercrantz har forskat i hur vårdare ställer sig till ny teknologi som implementeras på deras arbetsplats. Mer specifikt har hon analyserat hur de talar och tänker om innovationer i förhållande till sig själva, till andra och till sitt jobb.

– Vårdarna talar om innovationerna på ett lite paradoxalt sätt. De omfattar innovationerna och säger ”jo, de behövs”, för det är ju det de förväntas säga. Men när de börjar tala om det som de konkret gör i sitt arbete framkommer ofta problemen med teknologin, säger Beata Segercrantz.

”Det är viktigt att vara modern”

Segercrantz har i sin forskning med Maria Forss kunnat konstatera att vårdarna omfattat tanken om att teknologin kommer att spela en allt större roll i deras arbete i framtiden och de är positiva till utvecklingen. Å andra sidan upplever de teknologin som problematisk och svårhanterlig då den ska införas i det vardagliga arbetet. Det här innebär att vårdarna kommer i kläm: de förväntas välkomna ny teknik och utnyttja den i sitt arbete, samtidigt som tekniken inte på ett smidigt och problemfritt sätt passar in i vårdrutinerna.

Segercrantz observerade att vårdarna lätt identifierar sig med organisationens synvinkel när de diskuterar kring innovation. De kunde till exempel säga att ”det är viktigt att vara modern” eller ”det gäller att hoppa på innovationståget”.

Segercrantz tar upp ett konkret fall där en fysioterapeut fick i uppgift att aktivera de äldre genom att få dem att spela motionsspel på en spelkonsol.

– Hon sade att det är viktigt att vara modern och ge ett gott intryck av vårdorganisationen utåt, till exempel när anhöriga kommer på besök och bekantar sig med verksamheten.

– Men samtidigt sade hon att hon egentligen hellre skulle svettas och göra saker med de äldre, till exempel gå ut i naturen med dem. Det skulle vara effektivare. Men den här attityden kunde hon inte visa för de äldre: ”för om jag inte tror på det här, så kommer de absolut inte att tro på det”.

Blir interaktionen lidande?

Många vårdare som Segercrantz intervjuat är rädda för att framtida teknologier skapar en omsorg som ökar ensamheten bland de äldre eller försämrar vården. Andra hoppas å sin sida på teknologier som kan underlätta det tunga vårdarbetet och frigöra mera tid för att kommunicera och vara i direkt interaktion med de äldre.

– Alla tankar som vårdarna har kring teknologin, såväl positiva som negativa, kopplas till interaktionen. En allmän åsikt bland vårdarna är att god vård kännetecknas av ett bra bemötande och en bra interaktion, säger Segercrantz.

– En del oroar sig för att interaktion ersätts med fjärrkontakt eller robotar. Andra tänker att robotar kan ge mer tid för att läsa för eller prata med den äldre. Så de prioriterar lika, men vissa är oroade medan andra är optimister. De hemska exemplen på vanvård vi sett i vården nyligen verkar ju ha handlat om brist på tid, brist på att vara tillsammans med äldre.

Från vårdare till implementerare?

Teknologin påverkar inte bara interaktionen mellan vårdare och de äldre, den påverkar också vårdarnas yrkesidentitet. Det finns forskning som vittnar om utmattning och vantrivsel inom branschen, och en följd av det i sin tur är att många väljer att byta bransch. Hurdana konsekvenser kan det leda till om vårdarna känner att teknologin omdefinierar deras identitet?

– Tänk dig att du varit en person som rör och är i nära kontakt med de äldre och plötsligt blir du en implementerare av teknik. Då kapas banden till kärnan i den tidigare yrkesrollen.

­Beata Segercrantz är kritisk till innovationsoptimismen som inte bara råder i äldreomsorgen, utan i samhället överlag. I innovationsansträngningarna kan fokus ibland ligga så starkt i framtiden att det finns en risk för att såväl nutiden som tidigare erfarenheter om god vårdpraxis hamnar i skymundan. Då blir kontinuiteten lätt lidande.

– Det är viktigt att de som driver utvecklingsarbetet beaktar de spänningar som kan uppstå mellan en önskad framtid och vårdarnas kunskaper och erfarenheter av god vård. Om man ändrar för mycket på vårdarnas arbete kanske de inte längre trivs med sitt jobb.

Konstruktiva sätt att innovera

Naturligtvis finns det också exempel där den nya teknologin tagits i bruk på sätt som både personalen och de äldre gillat. Segercrantz berättar om en vårdenhet som gett personalen surfplattor och själva låtit dem bestämma om de vill använda dem och hur de vill använda dem.

– I den organisationen betonade de att det bara är om vårdarna vill. Det fanns inget tvång. En vårdare berättade att han satte ner sig i soffan med surfplattan och började leka med den. Då blev de äldre nyfikna och kom fram för att titta och sedan började de göra saker på plattan tillsammans. Så han lyckades skapa ett nytt sätt att möta de äldre.

Men enligt Segercrantz är det betydligt mer allmänt att vårdarna helt står utanför processen när ny teknologi tas i bruk. Vårdarna är inte med om att utveckla teknologin och deras åsikter hörs inte under processens lopp.

– Vårdarna kan inte ta upp problemen, eftersom de inte erbjuds något annat än en roll som implementerare och motiverare. De ges inte alternativet att vara ifrågasättare och säga att det här inte fungerar.

Kritiska ståndpunkter passar i största allmänhet inte så väl in i den innovationsdebatt vi har och rollen som den innovationskritiska är inte den lättaste att ta sig an. I stället för att stämpla de kritiska som bakåtsträvare, hoppas Segercrantz att kritiken skulle ses som ett utvecklingsverktyg.

– Inom organisationer behöver man inte vara rädd för spänningar eller problem, men det man ska vara rädd för är att man osynliggör dem. Problemen måste kunna synliggöras och användas som utvecklingsresurs.

Ett enkelt recept för bättre innovation är dialog – en dialog som involverar såväl utvecklare som användare, såväl ledning som personal.

– Goda resultat uppstår bara när många olika människor är involverade. Det går inte om ledningen gör det ensam, eller om de som säljer teknologin gör det ensamma. Vårdarna och brukarna måste involveras.

För att en dialog av det här slaget ska vara möjlig måste organisationsstrukturerna kanske ses om och vårdarnas handlingsutrymme utökas.

– Vi måste se på hurdana maktrelationer vi har i vårdsektorn. Vems röster hörs, vems tystas ner? Det är en viktig fråga att ställa.

Läs också: Beröring ökar välbefinnandet på vårdhem