Finländarnas sätt att sörja har förändrats: vid sidan av lutherdom blir det allt vanligare att visa känslorna och individualisera sorgeritualer

14.8.2019
Dödsstädning, att tala om gemensamma viktiga platser och tanken om att livet eller den emotionella bindningen fortsätter är exempel på olika sätt att sörja. Finländarnas sorgeprocess har förändrats, säger professor Auli Vähäkangas.

Sorgen framskrider inte lineärt och består inte av bestämda faser. Var och en sörjer på sitt sätt. Det finns inget rätt och fel. Detta är budskapet som dagens experter upprepar, och inom humanistisk sorgeforskning tänker man lika. Men uppfattningen är rätt ny.

– Finländarnas sätt att sörja har förändrats på bara några årtionden, säger Auli Vähäkangas, professor i pastoralteologi vid Helsingfors universitets teologiska fakultet.

Vähäkangas leder forskningsprojektet Meaningful Relations - Patient and family carer encountering death at home. Projektet går ut på att intervjua patienter som vårdas hemma i livets slutskede samt deras närståendevårdare. Största delen av de intervjuade är sörjande anhöriga, varav en del är närståendevårdare. Utöver makar, änkor och änklingar intervjuas fullvuxna barn, vänner och syskon som är eller har varit närståendevårdare. Även patienter i livets slutskede intervjuas.

Intervjuerna tyder på att det har blivit mer acceptabelt än tidigare att visa känslor inom finländsk kultur, t.ex. i samband med en sorgeprocess. I dag talar man också om att det inte är bra att i för hög grad behandla sorg med mediciner.

– Skillnaden är stor jämfört med situationen för 10–20 år sedan. När jag då arbetade som församlingspräst träffade jag ofta änkor och änklingar som var rädda för att bryta ihop under begravningen. Många berättade att de hade tagit lugnande mediciner för att undvika tårar och till exempel rinnande smink. Nu nämnde ingen som deltog i undersökningen att det skulle vara dåligt att gråta på en begravning. En del har å sin sida konstaterat att gråten inte alls ingår i deras sätt att sörja.

Ritualer där man minns den bortgångna hjälper en att ta steget vidare

Det finns många sätt att sörja, visar de intervjuer som Vähäkangas forskningsgrupp gjort. Det är ofta först i efterhand som man stannar upp för att tänka på sorgen – efter att många praktiska arrangemang som begravningen eller bouppteckningen är över.

– Det kan hända att det helt enkelt inte finns tid, vilja eller förmåga att sörja när en närstående person går bort. Att gråta mera senare på en inte så närstående persons begravning berättar om att man har gett sig själv tillstånd att sörja, säger Vähäkangas.

Vissa som har förlorat en närstående försöker på olika sätt undvika sorgen.

– De kan till exempel fortsätta med sina egna hobbyer eller sitt eget liv i en ny lägenhet och medvetet göra sitt bästa för att undvika att tänka på sorgen.

För somliga är det viktigt att minnas det gångna genom olika ritualer – religiösa eller icke-religiösa.

Enligt sorgeforskarna erbjuder ritualerna ett sätt att upprätthålla relationen till den bortgångna närstående personen. Alla ritualer där man minns den bortgångna syftar ändå inte till att upprätthålla förhållandet till den närstående, en del är till för att hjälpa den efterlevande vidare. Ett typiskt exempel är dödsstädning.

– Det är fråga om att man städar undan föremål som alltför smärtsamt påminner om den bortgångna familjemedlemmen, med undantag för vissa utvalda fotografier eller andra föremål, förklarar Vähäkangas.

I forskningsgruppens material har dödsstädning lyfts fram särskilt av dem som varit änkor eller änklingar en längre tid. Men alla vill inte utföra en sådan städning.

– En av de änkor jag intervjuade beklagade innerligen att den bortgångne makens stövlar fortfarande stod i hemmets tambur. Det hade gått ett helt år sedan hans död, men änkan hade inte velat slänga skodonen. ”De tillhörde ju honom” suckade änkan, berättar Vähäkangas.

Relationerna inom ombildade familjer kan göra sorgeprocessen mera komplicerad

En av de faktorer som påverkar sorgen mest tycks vara om änkan eller änklingen har barn eller andra närstående kvar omkring sig. Också relationerna till de närstående spelar in.

Att få praktiskt och mentalt stöd från de egna barnen underlättar sorgen, medan inflammerade relationer inom den närmaste kretsen gör sorgen svårare att hantera. Vanligen orsakas problemen av gräl under arvsskiftet eller av komplicerade och laddade relationer inom ombildade familjer.

– Det kan hända att själva parförhållandet egentligen inte har präglats av gräl, medan relationerna till den övriga ombildade familjen har gjort det. En efterlevande berättade att hen inte kunde gå till sin makes grav för att sörja, eftersom makens barn hade gjort det klart för hen att graven tillhör deras far och mor.

Även svåra händelser under den mänskliga relationen lämnar sina spår.

– En änka gick under intervjun bittert igenom hur hennes make hade haft många otrohetsaffärer i medelåldern. Änkan hade varit närståendevårdare i flera år och berättade att hon under tuffa perioder hade förbannat sig över var alla de där andra kvinnorna befann sig då. Undertryckta känslor av att ha blivit sviken steg till ytan genom sorgen, säger Vähäkangas.

Man talar om sorg på många olika sätt – eller inte alls

Det finns stora individuella skillnader i hur man talar om sorg. En del av de intervjuade talar överraskande öppet om sorgen, som om dagens nyheter eller bastubad. Andra har i sin tur berättat för intervjuarna att de inte vill tala om sorgen ens med de närmaste, det känns för tungt.

– Män talar mindre om sorg än kvinnor. Eller så talar de inte direkt om själva sorgen, men kan tangera den rätt ofta efter att en nära person gått bort och det orsakat konkreta förändringar i livet.

Änkornas och änklingarnas sorg påverkas mycket av om de har skuldkänslor över hur livets slutskede varit för den bortgångna, på grund av dålig vård eller smärtor. Sorgen tycks bli svårare och mer smärtsam om man tiger om den.

– I en del fall har döden kommit så plötsligt att den där uppskjutna stunden för att diskutera och gå igenom händelserna aldrig har kommit. Detta har man sedan inte kunnat få ur tankarna.

Den finländska sorgen är fortfarande luthersk, även om ritualerna individualiseras

Enligt Vähäkangas har sorgen i Finland fortfarande väldigt lutherska ramar. Vårt särdrag i jämförelse med andra protestantiska nordiska länder är att vi besöker gravarna flitigt: hav av ljus på de finländska begravningsplatserna är en bekant syn på självständighetsdagen och julen. Traditionen uppstod då man började besöka hjältegravarna efter andra världskriget.

En stigande trend är dock icke-religiösa begravningar. Dessutom blir sorgeritualerna allt mer individuella. Efter döden funderar man på vad som skulle passa den avlidna.

– Stajlade begravningar är ett fenomen som man forskat i i flera länder bland annat i samarbete med begravningsbyråer. Fenomenet är ännu på antågande till Finland. Tidigare har vi tänkt att begravningar sköts enligt det bekanta mönstret. Men nu har många av de änkor och änklingar som vi intervjuat berättat att de till exempel har tänkt mycket på i hurdana kläder de velat att den bortgångna ska ligga i kistan. En make som trivdes bäst hemma i träningsbyxor har till exempel lagts till sin sista vila i sina favoritkläder.

Också viktiga gemensamma ställen kopplas ihop med sorgeritualerna.

– Till exempel har änkan till en entusiastisk fritidsseglare velat strö askan på ett kärt havsområde utan någon som helst minnesplakett, berättar Vähäkangas.

Sommarstugor kommer anmärkningsvärt frekvent på tal när man diskuterar sorgen.

– För dem som måste avstå från sommarstället känns det ofta vemodigt, särskilt om de egna krafterna inte längre räcker till för att sköta stället ensam. På sätt och vis blir det som ytterligare en förlust, utöver att man förlorat sin make.

Och efter döden?

Under intervjuerna har direkta diskussioner om religion, Gud eller någon högre kraft förekommit i mindre utsträckning än Vähäkangas och forskarkollegorna hade förväntat sig.

Största delen av de intervjuade patienterna som fick vård under livets slutskede och deras närstående hörde till lutherska församlingar, men också några som inte tillhört någon församling har deltagit i intervjuerna.

– Detta är i stort sett i linje med de resultat som forskning om finländsk religiositet har gett på sistone. En viss underton av religiositet eller tankar om livets mening framkommer under diskussionerna, men största delen av de intervjuade talar aldrig direkt om religion. De talar mera om sorgen och känslorna än om religion.

Religiositet och spiritualitet tar sig ändå till uttryck när döden närmar sig, i form av olika omskrivningar. Tankar om att livet fortsätter kommer enligt Vähäkangas till uttryck till exempel genom att man talar om naturens betydelse eller genom att man hänvisar till generationskedjan och de gångna generationernas värderingar.

– Dessutom ser religiösa ritualer ut att vara viktiga erfarenheter även för många icke-religiösa sörjande. När man frågar patienterna direkt vad de tror att händer efter livet, har även ateisterna en stark uppfattning om att livet fortsätter. Det är inte så mycket fråga om den kristna tron på evigt liv, utan snarare om tanken om återfödelse. Tanken ser ut att ge krafter inför döden och sorgen, säger Vähäkangas.

Läs mer om ämnet i den finskspråkiga forskarbloggen Elämää kuoleman äärellä: Kirjoituksia elämän loppuvaiheen kysymyksistä

Lue lisääSuomalainen suru on salattua ja sanatontaLue lisääUskonnolla myönteisiä vaikutuksia elämän päätösjakson kokemuksiinLue lisääKokemukset kuolleen läsnäolosta ilmentävät tunnesiteiden jatkumista surussa

Auli Vähäkangas.

Auli Vähäkangas

professor i pastoralteologi