Susanna Petterssons tal på uni­ver­si­te­tets års­dags­fest 26.3.2019

Jag vill börja med att berätta för er om en pojke som hade en viktig fråga. Han satt på den sista bänkraden i salen, räckte upp handen och frågade: ”Har konsten en framtid?”

Det är nu flera år sedan denna offentliga tillställning ägde rum, så pojken har hunnit bli vuxen, kanske börjat studera, men hans fråga har fastnat i mitt minne.

Jag svarade honom ungefär så här: Låt oss föreställa oss en värld utan konst och kultur. Utan ord, bilder, musik, dans, teater eller till och med bebyggd miljö. En sådan värld skulle vara mycket tyst, tom och fantasilös. I en värld utan någon plats för uttryck, tänkande eller kreativitet skulle det inte heller uppstå någonting nytt. Jag sa att konsten har en framtid, eftersom människan aldrig slutar att skapa.

Konstens och kulturens röst är människans röst.

Denna röst har dessutom djupa rötter.

*

I sin nyligen utkomna bok The First Artists. In Search of the World's Oldest Art (2017) påminner Michel Lorblanchet och Paul Bahn om att människan ända från början av sin existens bearbetat sin miljö. Endast omständigheterna har varierat. Under paleolitikum målade våra förfäder bisonfigurer på väggarna i grottan i Altamira. Idag ser vi hur väggarna på utdömda byggnader och till exempel det övergivna köpcentret i Degerö blir täckta av graffiti. Båda exemplen visar hur konst och kultur för människor samman. Det handlar om ett sätt att kommunicera och visa upp sin särart.

Det intressanta är hur kultur bygger identitet oavsett tid, plats och socioekonomisk bakgrund. För att skapa en relation till det vi ser och upplever behövs inga platinumkort eller doktorsexamina, utan tid och nyfikenhet. Hos vissa individer väcks lusten att inte bara titta, utan även samla och äga. Vad det är man samlar på sig spelar ingen roll i sig. En samling kan bestå av ilandsspolade stenar, kulspetspennor eller värdefulla förstaupplagor. Vad man än väljer är det fråga om att tänka och strukturera sina tankar.

*

Renässansen med sin minnesteater är ett utmärkt exempel på detta. Under renässansen började man strukturera upp världen i kuriosakabinetter. Man skaffade specimen från sten-, växt- och djurriket, instrument för att mäta tid och avstånd samt mästerliga prestationer av människan. Konst tillhörde den sistnämnda kategorin. Samlingarna var ett sätt att hantera kunskapen om världen. De färdvägar som öppnade sig till nya världen kom till uttryck i exotiska föremål, till exempel kokosnötter och strutsägg, som ansågs så värdefulla att man brukade smycka dem med ädelmetaller.

Samlingarna blev dessutom eftertraktade plundringsbyten, det vill säga instrument för politisk makt. Att äga värdefulla verk och föremål med ett stort symbolvärde fick därmed i sig ett värde och blev ett sätt att bedöma en regents makt. Tänk bara på Kristina, drottningen av Sveriges plundringståg till Prag under trettioåriga kriget eller Katarina den stora som förstod konstens politiska innebörd och lät bygga Eremitaget för sin växande samling. En stat av betydelse skulle ju ha en samling och ett kulturliv att räkna med.

*

I takt med att upplysningstänkandet spred sig blev konst och kultur till en spegel för en nations bildning. Brist på bildning upplevdes däremot som närmast genant. I sin artikel i Helsingfors Tidningar i september 1844 beklagade sig Zacharias Topelius över en ”stagnation i konst” och att ”nu senast har en dansande markatta representerat de sköna konsterna här i Finlands hufvudstad”.

I det autonoma storfurstendömet insåg man att landet behövde böcker, teaterföreställningar, musik, konstundervisning, utställningar och en konstsamling som man kunde utöka likt förebilderna ute i Europa. Det fanns inget hov som hade kunnat ge draghjälp, utan i Finland var det medborgarsamhället som byggde allt detta av egen kraft. Finska litteratursällskapet (1831), Finska Konstföreningen (1846), Konstflitföreningen i Finland (1875) och Finska fornminnesföreningen (1870) grundades, för att nämna några exempel. Samtidigt ville man göra kulturen tillgänglig för alla eftersom den ansågs förena landet och dess folk. Folkskolenätet blev en av de viktigaste kanalerna för att bygga en kulturell identitet.

En av de centrala målningarna för sin tid är Robert Wilhelm Ekmans verk Pentti Lyytinen reciterar dikter i en stuga i Savolax (1848). Den skildrar ett idealsamhälle där generationerna möts vid en text som läses högt. Männen röker pipa, kvinnorna fortsätter med sina vardagsbestyr och barnen har stannat för att lyssna. Lyytinen själv symboliserar vikten av att kunna läsa och skriva: vetande och kunskap som öppnade möjligheterna till att få erkännande och avancera i samhället. År 1836 bjöds Lyytinen nämligen in i Finska litteratursällskapet som den första representanten för det vanliga folket.

*

Ekmans verk eftersträvade idyll och harmoni. Den andra ytterligheten representeras i verk som ville visa mänsklighetens mörka sida: människans ondska, den förstörelse som kriget sprider omkring sig eller politiska missförhållanden. Typiska exempel på detta är Francisco de Goyas serie Krigets fasor (1810–1820), Théodore Géricaults Medusas flotte (1818–1819), Eduard Manets Kejsar Maximilians arkebusering (1867–1869) och Pablo Picassos Guernica (1937). Även i Finland målade man redan på 1800-talet krig och familjer som under hungeråren lämnat sina hem för att tigga. Konsten behövs för att visa och sätta ord på outhärdliga händelser och fenomen för att vi ska kunna börja prata om dem.

Samhällen tål dock inte alltid kritik från konstnärerna. Nazisterna brände böcker på bål och förbjöd ”degenererad” konst. Och om vi tror att skammen efter händelserna under andra världskriget fick censuren att upphöra så tar vi fel. Ännu idag blir samhällskritiska konstnärer dömda till fängelse. Den kinesiska konstnären Ai Weiwei och det ryska anarkistbandet Pussy Riot är bra exempel på detta.

*

Vilken roll spelar konst och kultur i denna tid? På 1800-talet behövdes kultur för att höja Finland till de civiliserade ländernas skara och för att skapa en historia åt landet och folket. Idag är kultur en av byggstenarna i vår individuella och kollektiva identitet. På en nationell skala förstår vi att det vi ser inte är en enhetlig historia, utan flera parallella, överlappande, till och med sinsemellan motstridiga berättelser, som samtliga ändå berikar vår omgivning.

Kultur är ett sätt att stå ut från mängden, strukturera världen och behandla även smärtsamma frågor. Kultur är möten, upplevelser och tankar. Den är kunskap och förståelse om fenomen runtomkring oss. Kultur är fortfarande också politik. Det är ingen slump att de flesta museer idag byggs i länder som Arabemiraten och Kina. Men likaså bör kultur förstås som en socioekonomisk motor där erfarenheter och bildning möter ekonomi.

Kultur påverkar, med andra ord. Att förstå kulturens sociala betydelse borde därmed vara någonting självklart. Trots detta kan kultur glömmas bort även i andra sammanhang än valkompassernas frågebatterier. Det beror på att konst och kultur inom det politiska fältet lätt blir placerade i samma kategori som souvenirer. I själva verket är kultur dock ingen prydnad, utan ett system precis som vägnätet, något som man måste investera i.

Kultur skapar fler nya arbetstillfällen än de traditionella industrigrenarna, och den har en direkt effekt på hälsan och välbefinnandet. Trots detta lyser kulturen med sin frånvaro exempelvis i tankesmedjornas visioner om framtidens välfärdssamhälle. Så borde det dock inte vara. Redan nu håller vi på att lära oss att omfördela tiden. Vårt sätt att arbeta, ta oss fram och använda tid förändras. Människan behöver allt fler meningsfulla sätt att sysselsätta sig på.

I detta avseende skulle vårt samhälle kunna dra lärdom av hur det var för ett par hundra år sedan – i en tidsålder då människorna inte var främmande för långsamma former av sysslor, upplevelser och lärande. Till exempel när Johan Vilhelm Snellman gjorde sin turné till Europa i början av 1840-talet bad han sina läsare om ursäkt för att han så ytligt hade satt sig in i samlingarna på Pinakothek i München. Han hade nämligen bekantat sig med museet i endast fyra veckor innan han skrev sin artikel.

Exemplet är viktigt för mig som en påminnelse om att tänkande tar tid. Det finns inga genvägar. Dessutom är exemplet viktigt eftersom det visar att kultur vid den tiden var en förutsättning för hela landets framgång.

*

Avslutningsvis plockar jag ut några nyckelord ur mitt anförande för att bilda en slags kedja.

Vilja

Skapa

Tänka

Äga

Titta

Uppleva

Lära sig

Bygga

Påverka

Samtliga dessa ord har en stark koppling till konst och kultur – och vår identitet. Den bygger vi varenda dag.

*

Sammanfattningsvis:

  • Konsten har en framtid, eftersom människan aldrig slutar att skapa.
  • Kultur bygger identitet oavsett tid, plats och socioekonomisk bakgrund.
  • Konst och kultur tolkar vår tid och belyser inte bara ideal utan också smärtpunkter. Saker som vi inte vill utsättas för.
  • Ett starkt samhälle inser att kultur har betydelse för identiteten – såväl ur individers och gruppers som hela nationers perspektiv.
  • Att tro på kulturen är att tro på människan.

Jag vill avsluta mitt anförande genom att citera Carl August Ehrensvärd som i sin bok De fria konsters philosophi (1786) ställde frågan ”Hur verkar skönhet?” och besvarade den så här:

”När ögat får se det sköna,

råkar det en ordning i naturen,

som sätter saken för sinnet i ett outsägligt begrepp;

man känner och man begriper allt.”

Om människan skulle känna och begripa – kanske inte allt – men en smula mer varje dag, skulle det göra en stor skillnad.

Att känna och begripa leder i sin tur människan till nya tankar.

Det är det som kreativitet handlar om. Därför har konst och kultur en framtid.

Det är vi som är kulturen.

Konstens och kulturens röst är människans röst.

Susanna Pettersson, docent, överintendent, Sveriges Nationalmuseum, Stockholm