Hållbar utveckling har fått ett allt starkare fotfäste vid Helsingfors universitet. Hållbar utveckling är också en av de globala utmaningarna under universitetets strategiperiod 2017–2020. Som herr rektor i sitt tal redan lyfte fram, arbetar vi för hållbar utveckling på många fronter inom såväl undervisning som forskning. Det nya Institutet för hållbarhetsvetenskap (HELSUS) grundades den 26 januari i år, och jag tror att det kommer att fylla en viktig uppgift när det gäller att samordna, uppmuntra och stärka den hållbara utvecklingens roll i vår verksamhet.
Utan att närmare gå in på fakulteternas och sektorernas pågående projekt vill jag understryka att HELSUS är ett tvärvetenskapligt och lösningsinriktat initiativ. Institutet anställer tio nya professorer och sammanför 200 forskare från sex olika fakulteter. HELSUS anlitar också externa experter och samarbetspartner. Med universitetets mått handlar det om ett relativt stort projekt. Det är också ett projekt med hög ambitionsnivå. Arbetet handlar visserligen i första hand om att stärka och fördjupa vår egen kunskap, men samtidigt strävar vi efter att samarbeta med andra aktörer för att det nya hållbarhetsperspektivet ska kunna ta form.
Jag tror att det kommer att bära frukt. De senaste åren har visat oss hur viktigt det är med samarbete över vetenskapsgränserna. Många nya idéer har fötts just som ett resultat av denna insikt. Det kan till exempel handla om att tillämpa nya forskningsmetoder eller anlägga ett perspektiv från en annan vetenskapsgren. (Likaledes kan nya rön se dagens ljus om man vågar tillämpa sina egna metoder på ett nytt forskningsområde.)
Detta har redan underlättats, och man kan göra det ännu lättare genom att sänka eller rentav riva skiljemurarna mellan fakulteterna och mellan deras avdelningar. Administrativ gränsdragning får inte utgöra ett hinder för samarbete. Men det handlar också om vår egen attityd och hur pass beredda vi är att öppna oss för en annan människas perspektiv när det är ett helt annat än vårt eget.
Grunden till förändring kommer att finnas i vårt eget arbete och vid vårt eget universitet. Men det är inte nog. Ett land som Finland, med en befolkning som just nu uppgår till cirka fem och en halv miljon och som sannolikt inte kommer att öka så värst snabbt, är speciellt beroende av att kunna samarbeta både inom det egna landet och internationellt. Finskan hör till en liten språkfamilj, och därför är det viktigt med språkstudier ända från barndomen. Med språkstudier menar jag naturligtvis engelska och andra världsspråk. Vi får ändå inte underskatta betydelsen av våra egna nationalspråk, eftersom kunskaper i nationalspråken garanterar ett jämlikt och aktivt samhälle.
Om vi själva är öppna och mångsidiga löper samarbetet lättare, men andra måste också vara intresserade av oss. När jag säger ”VI” och ”OSS” menar jag både universitetet och hela vårt samhälle. Ett mångsidigt och intressant samhälle är ett tolerant samhälle. Det internationella intresset för att studera vid Helsingfors universitet har igen fått ett uppsving. Jag hoppas att vi inte ska fördriva begåvade, men ibland mindre bemedlade, unga människor från Finland genom att tillämpa en kortsynt avgiftspolitik.
Precis som rektor Kola anser jag att Helsingfors universitet under hela sin historia bidragit positivt till den finländska välfärden och uppkomsten av en nationell identitet. Enligt lagen har universiteten till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen och att meddela på forskning grundad högsta undervisning, men också att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten.
I det finländska samhället utbildas tjänstemannakåren i hög grad vid universiteten. Det är i hög grad rättsväsendet och en god förvaltning som ser till att demokratin och de mänskliga rättigheterna respekteras i praktiken. Riksdagen är hjärtat i demokratin, men det är uttryckligen regeringen och tjänstemannakåren som ser till att riksdagens beslut syns i människornas vardag. Enligt universitetslagen ska universiteten samverka med samhället. Den skyldigheten stärker också demokratin i och med att samverkan främjar forskningsrönens och den konstnärliga verksamhetens genomslag i samhället.
De senaste åren har de långa studietiderna upprepade gånger varit på tapeten. Det är bra att studierna görs effektivare, men vi ska också komma ihåg att varje student samtidigt växer till sig och mognar, och det måste ges utrymme också för det.
Det moderna samhället med sina snabba förändringar kräver livslångt lärande av oss. Kravet gäller hela samhället. Principen är redan allmänt accepterad, men i praktiken stöter genomförandet fortfarande på hinder. Arbetslivets förändrade krav bemöts långsamt – oftast erbjuds människor tillfälle att omskola sig först när de har blivit eller riskerar bli arbetslösa. Bäst för alla parter vore naturligtvis att visa framförhållning.
En lång utbildning garanterar inte längre livslång försörjning, inte ens när utbildningen är mycket högklassig. Redan en vilja att avancera inom den valda branschen kräver att man lär sig nya saker. Jag hoppas att vi under kommande år kan ta upp den här problematiken grundligare än tidigare.
Bästa publik,
Helsingfors universitets styrelse befinner sig i början av sin mandatperiod; precis som jag själv i mitt uppdrag som styrelsens ordförande. Rektorsvalet och andra regelmässiga uppgifter är ännu under arbete. Vi återkommer till dem under våren. Jag hoppas på fortsatt aktivt deltagande.
Jag hörde själv till 1960-talets studentgeneration som krävde att universitetens förvaltning skulle reformeras enligt principen ”en man, en röst”. Det lyckades inte då, men under årens lopp har vi ändå fått se åtskilliga reformer. Demokratin har stärkts och saker sköts effektivare. Jag tror jag talar för hela styrelsen när jag säger att vi strävar efter att uppnå en fungerande balans.
Universitetet har sin autonomi men är samtidigt en del av samhället. Nyligen upplevde Helsingfors universitet för första gången under sin historia en strejkdag som omfattade hela personalen. Nu har man fått till stånd ett kollektivavtal för vår bransch, och vi går nu vidare till tillämpningarna. Jag hoppas att man även på andra håll i samhället når enighet om kollektivavtalen så snart som möjligt.
Herr rektor tog i sitt tal upp betydelsen av tillräckliga ekonomiska resurser för universitetens verksamhet. Jag delar hans oro.
Universiteten kan inte sköta sina lagstadgade uppgifter utan tillräckliga ekonomiska resurser. Jag hoppas att riksdagens tämligen enhälliga ställningstaganden beträffande betydelsen av utbildning och livslångt lärande syns redan i nästa budget. För att den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen ska kunna tryggas är det av yttersta vikt att universiteten garanteras en tillräcklig basfinansiering.
Jag vill på inget sätt förringa den övriga, mer konkurrensbaserade finansieringens betydelse, men att förlita sig för mycket på den undergräver effekterna av en långsiktig vetenskapspolitik. Jag tror att många av oss upplever att den konkurrensbaserade finansieringen också kräver överraskande mycket tid, med den påföljden att det blir mindre tid över för annat arbete.
Ett universitet med en stabil ekonomi är också en trygghet för studenterna. Att utveckla lärandet och ge högkvalitativ undervisning är vår vägkost till nästa generation. Den finländska grundläggande utbildningen har för tillfället ett gott internationellt rykte och det är av största vikt att det ryktet bevaras, men vi har också en hel del som behöver utvecklas. Det är verkligen inte skäl att hemfalla till arrogant självbelåtenhet.
Bästa festpublik,
Vi har ett gott utgångsläge för fortsatt utveckling. Människan är av naturen nyfiken och villig att lära sig nytt. Det finns ingenting som kan stoppa utvecklingen, om vi bara kan hålla kvar eller återuppväcka ens en liten del av den passion som ett litet barn har när det föds hit till denna värld.
Jag tackar för allt samarbete och önskar er en trevlig jubileumsdag.