Ny arbetslivsprofessor ger ett regionalt perspektiv på läkarutbildningen

Centralsjukhusen sköter en stor del av utbildningen av läkare under specialistutbildning och fortbildningen av läkare. Därför har Helsingfors universitet nu en arbetslivsprofessor som utgör en länk mellan centralsjukhusens vardag och universitetsvärlden.

– Det finns sexton centralsjukhus i Finland, och jag tycker att de alla borde ha en arbetslivsprofessor, konstaterar Pasi Pöllänen, som har utsetts till arbetslivsprofessor i medicinsk utbildning vid Helsingfors universitet.

Han är forsknings- och utbildningsdirektör och överläkare vid Kymsote som samlar social- och hälsovårdstjänsterna från primärvård till specialiserad sjukvård i Kymmenedalen och fungerar som en viktig utbildare av läkare i södra Finland.

– Trots att vår huvudsakliga uppgift är det kliniska arbetet, är centralsjukhusen också viktiga som utbildningsplatser. Jag anser att strukturen på den utbildning som tillhandahålls vid centralsjukhusen borde utvecklas och utbildningssamarbetet mellan centralsjukhusen ökas, säger Pöllänen.

Inom många medicinska specialiteter utgör arbetet vid ett centralsjukhus nästan hälften av den sex år långa specialiseringsperioden. Dessutom omfattar den lagstadgade fortbildningen för läkare tio utbildningsdagar om året. Bland annat dessa har Pöllänen haft ansvar för att arrangera i sitt arbete sedan 2005.

– Jag har föreslagit att det ska bildas en helhet för medicinsk utbildning som inbegriper hela södra Finland. En ny utbildningsmodell för specialistläkare skulle även göra det möjligt att söka utbildningsplats samtidigt som man blir antagen till utbildningen.

En arbetslivsprofessor kan fältet

I enkätundersökningar som Yngre Läkares förening genomfört har centralsjukhusen fått goda omdömen som utbildningsplatser. Pöllänen tror att det kan bero på att enheter som är mindre än universitetssjukhus kanske har möjlighet att ge läkare under utbildning mer tid och uppmärksamhet.

– Läkare under specialistutbildning är dessutom avgörande för verksamheten på centralsjukhusen och utgör en avsevärd del av vår personal, säger Pöllänen.

Själv har han arbetat med praktisk utbildning fram till början av förra året och varit med och utvecklat webbaserade kurser för specialiseringsskedet sedan ett årtionde tillbaka. Genom sin utbildning vid centralsjukhusen skaffar sig läkare under specialistutbildning de färdigheter som behövs i utbildningens nästa skede vid universitetssjukhusen.

– Jag hoppas att denna arbetslivsprofessur ger ökad uppmärksamhet åt det utbildningsarbete som centralsjukhusen utför, säger Pöllänen.

Dekanus vid Medicinska fakulteten Risto Renkonen håller med.

– Detta är en positiv utveckling som knyter oss allt närmare samhället. En av våra viktigaste uppdrag är att ge de kommande generationerna utbildning av god kvalitet, och där är starka band till centralsjukhusen till hjälp. Pasi Pöllänen deltar i detta vårt stora uppdrag som i slutändan har patientens bästa som mål.

Arbetslivsprofessorerna har sin plats i den akademiska världen

Pöllänen vill också ta ställning till diskussionen om arbetslivsprofessorernas roll i den akademiska världen. Enligt honom är situationen analog med Finlands armé.

– Ingen som har gjort lumpen tycker ju att en brigadgeneral kan likställas med en general, säger Pöllänen och tillägger att universiteten även annars har professorer på flera nivåer – akademiprofessorer, professorer och biträdande professorer.

– Alla de, inklusive arbetslivsprofessorerna, ger på forskning grundad högsta undervisning och fostrar de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten, som det står i universitetslagens andra paragraf, första moment.

Enligt Pöllänen har arbetslivsprofessorerna per definition ett mer praktiskt förhållningssätt till uppgiften. Han har tidigare varit professor vid Tammerfors universitet och berättar att det nya uppdraget fått honom att reflektera över professuren som en helhet som rymmer mer än bara vetenskaplig kompetens.

– Man kan vara vetenskapligt kompetent redan tidigt i karriären, men en professur handlar också om ansvar och mognad. Kanske är det så att en människa är mogen att bli professor när utnämningen inte längre känns så märkvärdig, utan utgör en del av ens identitet sedan tidigare, säger Pöllänen.