Det blir allt mer populärt att mäta sig själv och olika kroppsfunktioner, och det går enkelt via olika appar.
– Självobservation och självmätning påverkar vår vardag på ett grundläggande sätt och just nu är vi mitt i ett förändringsskede, säger Venla Oikkonen, som är universitetsforskare vid Helsingfors universitets Forskarkollegium.
Idén om självobservation är inte ny. Den har inskrivits under historiens gång särskilt i kvinnokroppen, som man har ansett bära ansvaret för reproduktion och barnavård. Självmätning som fenomen kan betraktas utifrån ett foucaultskt perspektiv: Ett internaliserat krav att observera sig själv formar makten och maktförhållandena.
– I och med den nyliberalistiska tankevärlden har självobservation och självmätning intensifierats och blivit en del av vardagen. Tack vare den tekniska utvecklingen på 2000-talet har det också skett en förändring vad gäller kvaliteten: Vi kan nu observera interna processer i kroppen som tidigare förblev osynliga, t.ex. ovulationen.
Vi kan nu observera interna processer i kroppen som tidigare förblev osynliga, t.ex. ovulationen.
Symposiet Monitoring the Self som ordnas i samarbete mellan nätverket Nordic Network Gender Body Health och Helsingfors universitets Forskarkollegium fokuserar på aktuella biotekniska fenomen från ett genus-, klass- och rasperspektiv.
Vem observerar den som mäter sig?
Den nya tekniken är inte problemfri ur ett etiskt perspektiv.
– När det produceras mycket hälsodata om oss, så sparas uppgifterna också någonstans. De hanteras inte inom den offentliga hälso- och sjukvården, utan av storföretag. Vad händer om man i framtiden inte längre vill dela sina hälsodata?
Företagens uppgift är att marknadsföra tekniken och få den att låta intressant, men det finns risker.
Den nya tekniken är inte problemfri ur ett etiskt perspektiv.
– När man t.ex. undersöker y-kromosomen med gentest ser man endast en liten del av arvsanlaget. Förmedlas informationen och avgränsningen tillräckligt bra till konsumenterna? Vad är tjänsteleverantörens ansvar? Våra rötter är mycket mer än bara gener.
Tekniken för självmätning kommer inte att försvinna i framtiden, tvärtom kommer metoderna att öka och bli förmånligare och därmed en del av vår vardag. Därmed blir frågan om ansvar också högaktuell.
På vems ansvar?
– Ansvaret för människors hälsa håller på att förflyttas från samhället till individen, säger Venla Oikkonen.
Frågorna om ansvar är emellertid aldrig entydiga.
– Hur påverkar frågan om vems ansvaret är risktagning och maktförhållanden? Och påverkas människornas ställning av socio-ekonomiska förhållanden, frågar Oikkonen.
I Finland kan arbetsgivarna erbjuda sina anställda motionssedlar, men i den angloamerikanska världen finns ännu direktare incitament till en hälsosam livsstil. Den bakomliggande tanken handlar om kravet på effektivitet: Den som har kontroll över sig själv och sin tidsanvändning är mera produktiv.
Vem bär då ansvaret för ojämlikheten? Och är det rättvist?
Alla har inte råd att skaffa hälsoteknologi, köpa hälsosam mat, månadskort till gymmet eller betala för barnens hobbyn. Den moderna tekniken är inte heller meningsfull i alla lokala och globala kontexter. Vem bär då ansvaret för ojämlikheten? Och är det rättvist? Oikkonen efterlyser en aktivare etisk diskussion om dessa frågor.
Skuldbeläggning av kvinnokroppen
Ofta vill vi nå ett visst resultat med hjälp av mätningarna: gå ner i vikt, bli gravid eller få bättre kondition. Men alltid lyckas det inte, och då kan vi ha skuldkänslor.
– Om en viss teknik är könsbunden, t.ex. appar som mäter när ovulationen infaller, hur ser vi då på misslyckanden? Leder den här typen av teknik till risker som drabbar främst dem som läses som kvinnor?
Vård som begrepp är också könsbundet. Kvinnor förväntas ofta vara vårdgivare. När vårdansvaret i allt högre grad förskjuts från den offentliga hälso- och sjukvården till individen, hopas ansvaret på de närstående och ofta just på kvinnor.
– I slutändan kommer den hälsopolitiska frågan om vårdansvar att breddas och begreppet vård kommer också att innefatta förebyggande vård, påpekar Oikkonen.
Tekniken är varken god eller ond
Oikkonen fick Catharine Stimpson-priset 2015 för sin artikel om genetik och ”Mitokondrie-Eva”. Hennes nyaste bok Population Genetics and Belonging behandlar olika sätt att skapa samband och skillnader med hjälp av genetiken. Social gemenskap är en av självmätningens styrkor: Till exempel kan personer som vill gå ner i vikt eller lider av barnlöshet få kamratstöd av andra i samma situation. Gemenskap handlar ändå alltid också om att sätta upp gränser: vem får komma med och vem lämnas utanför?
– För afroamerikaner kan ett gentest vara ett sätt att hitta sina rötter bortom slaveriets historia då man inte har tillgång till skriftliga källor. Å andra sidan har högerextremister använt gentest för att bevisa sitt vita ursprung.
"Tekniken får många slags följder."
Den här typen av ambivalens är enligt Oikkonen vanlig för metoderna för självmätning. Testerna svarar på många olika behov utöver det personliga intresset. De kan användas till att göra politik, framhäva skillnader eller skapa nya initiativ.
– Tekniken får många slags följder. Den kan både frigöra och skapa ojämlikhet, påminner Oikkonen.