Orsaken är de stora internationella samarbetsprojekten. Experimenten är långvariga, stora och dyra och flera hundra eller över tusen forskare kan delta i ett forskningskonsortium.
Ofta kommer man överens om att alla medlemmar får underteckna alla publikationer som baserar sig på forskningsprojektet.
– Det tar ofta 20 år att planera och utforma försöken och sedan 20 år att genomföra dem. Alla deltar i projektet och därför är det bara rätt att alla också undertecknar fynden, konstaterar Paula Eerola, professor i experimentell elementarpartikelfysik och direktör för Forskningsinstitutet för fysik.
– Problemen börjar om citeringarna används för att bedöma och jämföra forskarna med varandra eller bedöma vad som är viktigast i en forskares arbete.
Eerola har under hela sin karriär deltagit i utvecklingen av CERNs utrustning och därför nämns också hennes namn i samband med upptäckten av den elektrosvaga Higgspartikeln 2012.
Eerola har dock i sin egen Higgs-forskning främst försökt påvisa förekomsten av en elektriskt laddad Higgspartikel – vilket ingen lyckats göra – och i samarbetet med CERN har hon främst forskat i B-kvarkar.
Enligt Eerola ger citeringarna inom partikelfysiken en missvisande bild av forskarens arbete, också därför att det efter att försöken har planerats ofta kommer en lång torrperiod utan publikationer.
När man äntligen kan starta försöket, kan man glädja sig över att nu blir jag en produktiv forskare.
– Men man är ju varken bättre eller sämre än för tio år sedan då försöket planerades.
I en motsvarande situation befinner sig Mika Juvela som är universitetslektor i observerande astronomi.
Mest har Juvela citerats för sin medverkan i europeiska rymdorganisationen ESAs berömda projekt med satelliten Planck, i synnerhet i samband med Planckteleskopets karta över den kosmiska bakgrundsstrålningen som publicerades 2013.
– När jag hade varit med i konsortiet tillräckligt länge fick jag status som Planck scientist, det vill säga att jag får vara med i alla publikationer som konsortiet ger ut.
– Jag har valt att inte vara med i alla, men nog i de flesta som behandlar kosmologi och andra områden som är nära mitt eget.
Juvelas specialområde är interstellärt stoft och hur interstellära moln bildar stjärnor. Hans favoritpublikation i Planck-projektet är mindre känd bland allmänheten, nämligen en förteckning över 13 000 kalla objekt som kan befinna sig i en förtätningsprocess som slutligen leder till att det bildas stjärnor.