En unik undersökning som har genomförts vid Helsingfors universitet visar att adoptionssystemet är orättvist mot fattiga mödrar som låter adoptera sina barn. De mödrar som vid tiden för adoptionen har det svårt ekonomiskt och skulle behöva tillfällig hjälp med att ta hand om barnet, erbjuds adoption som enda möjlighet. Rätten att bilda familj gäller inte barnens ”första” mödrar i internationella adoptioner i och med att de inte har möjlighet att välja.

Riitta Högbacka, som är docent i sociologi vid Helsingfors universitet, presenterar i sin bok en undersökning som behandlar den bortglömda parten i internationella adoptioner – de biologiska mödrarna som ger sina barn till adoption. Det är den första undersökningen som koncentrerar sig på adoptioner från Afrika till Europa och samtidigt behandlar ojämlikheten mellan det globala nord och det globala syd. Den beskriver internationella adoptioner och hur ojämlikhet och fattigdom påverkar möjligheterna att vara mor.

I adoptionssystemet betonas den västerländska kärnfamiljsmodellen som inte rymmer fler än två föräldrar och deras barn.

- De biologiska mödrarna och deras släkt ställs ofta helt utanför, och de har inga rättigheter att t.ex. få information om barnet efter adoptionen, berättar Högbacka.

De biologiska mödrarna har enligt undersökningen en annan familjeuppfattning, där barnet inte nödvändigtvis bor med sin mor utan den övriga släkten deltar mer aktivt.

- De flesta mödrarna hade velat få information om barnen, de tänker på sina barn långt borta och väntar att de någon gång ska återvända och söka upp sin släkt, berättar Högbacka.

 

Adoptivföräldrarnas taktiker

De biologiska mödrarnas perspektiv skilde sig i hög grad från adoptivföräldrarnas och socialarbetarnas. Adoptivföräldrarna köade i flera år och måste använda sig av olika taktiker när det gällde att välja land och förutspå köernas längd.

- Att man koncentrerar sig på länder där man kan få barn ”anonymt” och snabbare, leder också till att de biologiska mödrarnas situation förbises. Detsamma upprepas i socialarbetarnas arbete, där uppgiften att söka en familj för barnet numera betyder en adoptivfamilj, inte t.ex. att barnet kunde tas om hand inom den utvidgade familjen, konstaterar Högbacka.

 

Alternativ till adoption – hjälp till de biologiska mödrarna

För att fungera rättvist och också beakta barnens ursprungliga familjer borde det internationella adoptionssystemet förnyas, anser forskaren.

- De biologiska mödrarnas rättigheter måste stärkas. De borde först erbjudas konkret hjälp så att de kan behålla sitt barn. Det skulle garantera att man inte genast erbjuder en permanent placering av barnet som lösning på tillfälliga ekonomiska problem.

- Också efter det finns det barn som behöver adopteras, eftersom det alltid finns barn som inte kan bo i sin familj. För dem är adoption en möjlighet att få en familj, påpekar Högbacka.

 

Forskare och forskningsobjekt samtidigt

För undersökningen intervjuades 35 sydafrikanska mödrar från fyra olika områden som låtit adoptera sitt barn, 10 sydafrikanska socialarbetare som arbetar med adoptioner och 30 finländska adoptivföräldrar, av vilka hälften hade adopterat från Sydafrika. Forskaren själv är adoptivmor till ett barn från Sydafrika, och är därför både forskningsobjekt och forskare. En forskningsmetod som användes var också ”den omvända intervjun” där de biologiska mödrarna kunde ställa också personliga frågor till forskaren.

Boken: Riitta Högbacka: Global Families, Inequality and Transnational Adoption: The De-Kinning of First Mothers. London: Palgrave Macmillan. http://www.palgrave.com/gp/book/9781137524744#otherversion=9781137524768

 

Ytterligare information:

Riitta Högbacka
Tfn 050 5478252
riitta.högbacka@helsinki.fi