Tero Halonens bok om promotionens långa historia (Promootio. Elävän yliopistoperinteen historiaa. Otava 2023) samlar all kunskap inom samma pärmar enligt en kronologisk infallsvinkel. I mindre faktarutor lyfts speciella drag eller fenomen eller händelser fram, vilket ger trevliga avbrott i den annars tämligen täta prosan. Halonens källor är främst litterära (såsom hänvisningar till exempelvis universitetshistoriens grand old man Matti Klinge), men också en del originalkällor har utnyttjats och presenterats i verket. Källorna, såsom flera sekel gramla promotionsskrifter och citat ur tidningspressen, ger på ett unikt vis sin egen prägel åt de olika epokerna som presenteras.
Promotionstraditionens långa rötter i medeltiden inleder boken. Vi får veta att man under medeltiden småningom började utföra olika ceremonier och utdela olika symboler i samband med utexamineringarna av nyblivna magistrar, som på så vis fick rätt att själva verka som universitetslärare. Utdelningen av symboliska ringar, hattar och senare svärd var som en sorts akademisk motsvarighet till att dubba världsliga riddare. Men man talar inte om att “dubba” doktorer med svärd numera, utan att “promovera”.
I andra kapitlet rör vi oss närmare Finland, men Halonen ger även en diger bakgrund om hur promotionstraditionen förankrades i det Svenska riket överlag på 1600-talet - och sedermera i Finland, som var en del av detta rike. Den första promotionen vid den Kungliga Akademin i Åbo (föregångaren till Helsingfors universitet) skedde år 1643. Det var ändå ganska dyrt att delta i promotionen och betala för alla dräkter etc. som tillkom, skriver Halonen. Det finns en del likhetstecken här med deltagande i promotionen än idag: avgiften för deltagandet, dräkter och ringar, hattar och svärd kan enligt många fortfarande kännas betyngande. Under 1700-talet kunde man få stipendier för att finansiera deltagandet - kanske det borde införas återigen idag?
Sedan 1600-talet har processionen efter akten till kyrkan och en form av promotionsmiddag funnits med i promotionsritualerna. I början vigdes endast ett dussin magistrar samtidigt (ett symboliskt tal - som antalet Jesu lärjungar?), men senare började allt flera promovender delta. Balen som en del av promotionsprogrammet kommer med i bilden under andra halvan av 1700-talet, skriver Halonen.
Historiemedvetenheten ökade i början av 1800-talet och 1819 vigdes faktiskt de första jubelmagistrarna i Åbo, dvs. de som promoverats 50 år tidigare. Idag är det fortfarande viktigt att i promotionssymboliken lyfta fram den 50-åriga cykeln i jubelpromovender, jubelkransbindare, i minnen och retoriken. Traditionen att promovera jubelmagistrar hade inletts i början av 1800-talet i Uppsala och även i Lund. Den sista promotionen som hölls i Åbo skedde våren 1827. Efter Åbo brand flyttade universitetet till Helsingfors. Enligt de nya statuterna från år 1828 fick universitetet nu rätt att även promovera doktorer, vilket även skedde vid den teologiska fakulteten år 1831. Detta var också den första promotionen som hölls i Helsingfors.
Från och med 1800-talet syns promotionen allt mer i personliga minnen och i pressen, vilket är ett källmaterial som även utnyttjas rikligt av Halonen. Promotionsminnen och skriverier i tidningarna varvar härmed också Halonens text mer allmänt från och med det tredje kapitlet framåt. I detta kapitel beskrivs även hur olika traditioner, som sedermera blivit en del av firande, tillkommer, såsom valet av en allmän kransbinderska och “frieriet” till denna på Floradagen. Vid promotionen 1882 vigdes även den första kvinnliga magisterpromovenden, Emma Irene Åström.
I kapitel 4 har vi kommit fram till 1900-talet och det moderna promotionsfirandet vid Helsingfors universitet. Den första promotionen efter Finlands självständighet firades 1919 (Filosofiska fakultetens promotion) trots en rådande ekonomisk recession, och vid denna vigdes mången berömd hedersdoktor, däribland riksföreståndaren Gustaf Mannerheim. Hans dotter Sophie valdes till allmän kransbinderska, vilket var ett rent politiskt ställningstagande. Dylikt kom att ske även senare under 1900-talet, till exempel 1977 då Urho Kekkonens barnbarn fick denna hedersbetygelse. Under 1900-talet tillkom även nya fester såsom de olika middagarna och momenten som berör doktorspromovenderna.
I slutet av boken använder Halonen rikligt av de litterära källor som utgörs av olika tryckta promotionspublikationer, för att återge stämningarna i slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet: citat och minnen varvar igen texten på ett välkommet vis. Överlag är den här skriften en god introduktion fylld av baskunskap om en unik, akademisk tradition som lever och mår bra i Finland. Boken kanske mest tilltalar alla gamla vänner av promotionen som har personliga minnen från tillställningarna, men den kunde även rekommenderas till alla som har ett intresse av finländsk universitetshistoria eller intellektuell historia mer allmänt. Det enda jag kan påstå mig sakna är kommentarer från allmänheten, vilka till exempel kunde hittas i brev och insändare (receptionen av promotionen i samtiden). Å andra sidan är de arbetsdryga att finna och kanske inte behöver ingå i ett så här digert överskådsverk som den föreliggande skriften utgör.
Eva Ahl-Waris, FD