Barzoo Eliassi har en doktorsexamen i socialt arbete sedan 2010 och arbetar för närvarande som docent i socialt arbete vid Linnéuniversitetet i Sverige. Barzoo utförde sin postdoktorala forskning vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet 2011-2014. År 2014 rekryterades Eliassi av International Migration Institute vid Oxford University för att arbeta inom forskningsprogrammet: Oxford Diasporas Program. Han är författare till den första boken om kurdisk diaspora i Sverige: Contesting Kurdish Identities in Sweden: Quest for Belonging among Middle Eastern Youth (Palgrave Macmillan, 2013). År 2021 publicerade han sin andra monografi med titeln: Narratives of Statelessness and Political Otherness: Kurdish and Palestinian Experiences (Palgrave Macmillan). Därutöver har Eliassi publicerat många artiklar om socialt arbete, rasism, mångkulturalism, identitetsbildning, statslöshet, mångfald, diaspora och integration.
Eliassi undervisar i socialt arbete på grundnivå, avancerad nivå och doktorandnivå inom området migration, internationellt socialt arbete, nationalstaten, medborgarskap och processer för inkludering och exkludering. Som kurdisk flykting växte han upp i ett flyktingläger i Irak där han bodde under 13 år innan han migrerade till Sverige 1993. I sin forskning och undervisning använder Eliassi ofta personliga berättelser och autoetnografiska redogörelser för att göra ingångar till större politiska, kulturella och ekonomiska sammanhang som producerar olika former av hierarkier och relationer av dominans och underordning.
Keynote 16.2. (språk: engelska)
I det här föredraget, som är inramat av ett större politiskt sammanhang av rasifiering i vardagen och akademin, kommer jag att använda autoetnografi för att beskriva och analysera mina personliga erfarenheter av annorlundahet som kurdisk flykting i Irak och som icke-vit migrant i Sverige. Jag kommer att visa att rasism inte är en avvikelse från den sociala ordningen i Sverige, utan en central del av vardagen och det institutionella engagemanget med medlemmar av grupper vars närvaro och perspektiviska legitimitet antingen ifrågasätts, förnekas eller görs till kulturellt främmande.
Dessutom kommer jag att ge exempel på det obehag som vardagliga möten med medlemmar av den dominerande gruppen och det rasifierade språket i den akademiska världen innebär när det gäller gränserna för tillhörighet och uteslutning i en vitcentrerad värld, och hur diskurserna om gästfrihet och fientlighet ofta är närvarande när det gäller att skapa en villkorad och ojämlik plats för den Andre.
För rasifierade akademiker som är engagerade i att ta itu med epistemiska hierarkier och rasistiska praktiker finns det ofta en överhängande risk att de blir isolerade och ses som en kraft som undergräver den sociala sammanhållningen i kollegialiteten på universitetet. Den diskurs om mångfald och glada ansikten som olika universitet använder sig av syftar därför inte i första hand till att decentrera vithet och upphäva rasistisk ordning, utan till att behålla vithetens privilegium som det ENDA som fastställer villkor och regler för tillhörighet och fördelning av resurser.
Markku Jokinen har varit verkställande direktör för Finlands Dövas Förbund sedan 2007. Dessförinnan var han involverad i rollen som projektkoordinator i skapandet av en internationellt unik teckenspråkig skollärarutbildning vid universitetet i Jyväskylä mellan 1998 och 2005. I sina internationella förtroendeuppdrag som ordförande för World Federation of the Deaf (2003-2011) och ordförande för European Union of the Deaf (2013-2022) har han främjat stärkandet av teckenspråkiga personers språkliga och kulturella rättigheter. Tillsammans med Liisa Kauppinen, organisationsrådgivare för hedersordföranden för World Federation of the Deaf, var han med om att införa teckenspråkigas rättigheter i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i fördragsförhandlingarna vid FN:s högkvarter i New York (2003-2006).
I sina olika uppgifter har Markku Jokinen bekantat sig med bl.a. teorier och praxis för tvåspråkig dövundervisning, definitioner av teckenspråkssamhället och dess kultur, språkpolitiken i fråga om teckenspråk och deras språkhandledning, erkännandet av teckenspråk i lagstiftningen i olika länder och även nationellt, FN:s konvention om funktionshindersfrågor i fråga om teckenspråk och rättigheterna för dem som använder det samt den omfattande övervakningen av teckenspråkigas rättigheter. Han har fått förfrågningar om föreläsningar och artiklar om dessa ämnen från olika delar av världen. Han har suttit i delegationen för mänskliga rättigheter 2012-2020 och är för närvarande expertmedlem i kommittén för mänskliga rättigheter för funktionsnedsatta personer. För sina förtjänster har han bland annat tilldelats hedersdoktorstitlar från världens enda universitet för döva, Gallaudet University (Washington DC, 2011), och Jyväskylä universitet (2013).
Keynote 16.2. (språk: finskt teckenspråk, tolkning till finska)
Bakgrunds- och förberedelsearbete om sannings- och försoningsprocessen för historiska orättvisor och rättighetskränkningar mot döva och teckenspråkiga har genomförts i Finland under några år. Detta är en internationellt sett unik process. Det japanska dövförbundet har tidigare främjat en liknande process i sitt eget land. Presentationen kommer att ge en kortfattad beskrivning av de orättvisor som döva och teckenspråkiga utsatts för och det bakgrundsarbete som gjorts för processen i Finland. Presentationen förbereder marken för en undersökning av avkolonisering, intersektionalitet och sociala kategorier (i den här presentationen funktionshinder, språk och kultur) utifrån teckenspråkstalares erfarenheter. Den kommer att besvara frågor som t.ex: Hur möts och uppfattas teckenspråkiga talare i olika situationer och roller? Vilka tolkningar och ramar kan betonas när teckenspråkiga talare möts i olika situationer? Vems tolkning och erfarenhet av jämlikhet, integration och mångfald kan eventuellt vara den dominerande? Vilka villkor bör uppfyllas för att upplevelsen av jämlik inkludering ska förverkligas? Analysen är inte begränsad till socialt arbete utan omfattar även andra områden som utbildning, sysselsättning, tillgång till tjänster och information samt socialt deltagande. Den beskriver också kortfattat erfarenheter av hur forskare möter medlemmar av den teckenspråkiga gemenskapen.
Satu Ranta-Tyrkkös akademiska karriär präglas av ett intresse för gränsöverskridande, globala och lokala relationer, postkolonial teori, gränssnitt och sammanlänkningar mellan socialt arbete och konst samt socialt arbete och miljöfrågor. Hennes prisbelönta avhandling (2010) handlade om den socialt engagerade teater som teatergruppen Natya Chetana (Theatre of Consciousness) verksam i Odisha, Indien. Sedan dess har hon som forskare och lärare särskilt fokuserat på frågor om social och ekologisk hållbarhet. I sin postdoc-forskning (Finlands Akademi 2014-2017) fokuserade forskningen på gruvdriftens effekter på lokalsamhällen och det sociala arbete som utförs med dem, samt mer allmänt på det sociala arbetets ansvar och roll i hanteringen av miljöfrågor. Sedan dess har hon strävat efter att främja tillämpningen av det ekosociala ramverket inom socialt arbete (t.ex. Ranta-Tyrkkö och Närhi 2021) och utvecklingen av det sociala arbetets krisberedskap och globala och framtida etik i förhållande till klimatförändringen och andra globala systemrisker. Utöver sitt arbete med forskning arbetar hon för närvarande på deltid som universitetslektor med ansvar för teman som rör social hållbarhet i projektet Polku 2.0, som samordnas av Jyväskylä universitet och som producerar fenomen- och lärarorienterade hållbarhetsstudier för olika utbildningsnivåer och arbetslivets behov i Finland.
Fördelad keynote 17.2. (språk: finska)
Professionellt socialt arbete och socialt arbete som disciplin utvecklades i en värld som präglades av imperialism och kolonialism. Även om kolonialism och imperialism som formell politisk kontroll och ekonomisk exploatering till stor del hör till det förflutna, lever dess mångsidiga arv starkt kvar i politik, ekonomi, kultur och kunskapsstrukturer. Detta gäller även i Finland, där kolonialismen och de ideologier och praktiker som är sammanflätade med den, såsom rasism och andrafiering av vissa grupper av människor, har diskuterats relativt lite och uppmärksammats- och erkänts - dåligt fram till i dag.
I det sociala arbetets makt- och kunskapsstrukturer och praktiker kan arvet från kolonialismen synas bland annat i vad och vems kunskaper och erfarenheter som ges utrymme och värde: vilken sorts global och nationell berättelse om fältets utveckling som tillerkänns, i vilken utsträckning det finns förmåga och vilja att ingripa i den diskriminering som olika rasifierade grupper upplever, hur de ekonomiska, politiska och välfärdsrelaterade skillnaderna mellan de så kallade utvecklingsländerna och de utvecklade länderna (om man överhuvudtaget diskuterar dem) diskuteras, och hur naturen och människans förhållande till den ser ut. Antaganden och maktstrukturer som ärvts från kolonialismens dagar kan inte avvecklas om de inte erkänns. Erkännandet undanröjer inte tidigare delaktighet i stödet för koloniala makt- och kunskapsstrukturer, men det skapar utrymme för att agera annorlunda nu och i framtiden.
Anni-Kristiina Juuso (Ánneristen Juuso på modersmålet nordsamiska) tillhör den renbetande samiska ursprungsbefolkningen, är skådespelerska, jurist, doktorand i juridik och bor i nordligaste Sverige och nordvästra Finland i Karesuandoområdet, i hjärtat av Sápmi. Förutom skådespeleri som hennes främsta karriär, koncentrerar hon sig som jurist på ursprungsbefolkning och mänskliga rättigheter. Hon har arbetat med frågor som rör sannings- och försoningskommissioner sedan 2017 både i Norge och Finland. Hennes doktorandforskning fokuserar på TRC som institution och huruvida sådana kommissioner verkligen bidrar, och i så fall hur, till förverkligandet av ursprungsbefolkningarnas jus cogens rätt till självbestämmande.
Baluin čuvgii – Ipmirdeamiin ja ovttas buohkaid boahtteáigái
Fördelad keynote 17.2. (språk: finska)
Urfolket samer är ett folk på circa 100 000 som bor i Sápmi, ett område i fyra länder; Norge, Sverige, Finland och Ryssland (Kolahalvön). Det finns nio olika samiska språk, vilka alla betraktas som utrotningshotade. Samer är ett heterogent folk, men alla har en stark koppling till sin familj, släkt och hemmatrakt. De som har tagit hand om samernas morgondag är Modern Jord och Fadern Sol samt Naturen och den starka gemenskapen med den. Att klara sig.
I samband med 1995 års reform av de medborgerliga fri-och rättigheterna i Finland, fastställdes samernas grundläggande rättigheter som urfolk i regeringsformen (regeringsformen 17.07.1919/94) Dessa rättigheter ingår också i den nuvarande grundlagen (grundlag 11.6.1999/731) som trädde i kraft år 2000. Enligt grundlagens 17 § 3 stycket har samer som urfolk rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Bestämmelser om samernas rätt att använda samiska hos myndigheterna utfärdas genom lag (samisk språklag 15.12.2003/1086). Enligt 121 § 4 stycket i grundlagen har samerna språklig och kulturell autonomi inom sitt hembygdsområde i enlighet vad som bestäms i lag (lag om sametinget 17.7.1995/974).
Samernas existens som urfolk har en grundlagskyddad rätt i Finland. Men förverkligas samernas grundläggande rättigheter på riktigt? Hur identifieras samernas behov och rättigheter till exempel inom socialarbete? Och hur kan man navigera i en strukturell pyramid där staten ligger på toppen, institutionerna på andra plan och individen på tredje plan? Är det överhuvudtaget möjligt att befria sig från rädslan av ovisshet och fördomar till en harmonisk samlevnad? Är det meningsfullt att prata om dekolonisering – ett sammanbrott av det vita herraväldet så att icke-makthavare skulle likvärdigt uppnå sina rättigheter? Är det ändå så att det är omöjligt att befria sig från de gamla, inlärda vanorna och attityderna samtidigt som de för vems skull man borde befria sig redan är borta?