En gång i tiden trodde jag att jag aldrig skulle börja studera vid ett universitet. Universitetsvärlden kändes avlägsen och främmande. Dessutom såg jag mig själv som en praktiskt inriktad person. Ursprungligen kom jag in på att studera utrikeshandel och marknadsföring vid en yrkeshögskola, och jobbade deltid under hela studietiden. Jag fick fast anställning innan jag var utexaminerad. Det var högkonjunktur och gott om arbete tack vare Nokias framgångar, som tryggade en stark samhällsekonomi.
Jag gillade mitt jobb och fortbildade mig ständigt, men kände att jag inte riktigt var i rätt bransch. Vändpunkten kom när jag bestämde mig för att försöka läsa en av psykologikurserna vid Helsingfors universitets öppna universitet. Starten var kämpig, då familjelivet med en baby krävde sitt. Några av föreläsningarna försvann i en hjärndimma på grund av sömnbrist. Trots det gick min tentamen bra och jag fick ett gott vitsord.
Efter att ha återvänt till arbetslivet läste jag fler kurser, och slutligen hade jag slutfört mina grund- och ämnesstudier i psykologi samt några kurser i socialpsykologi. Socialpsykologi började till och med intressera mig mer än psykologi, eftersom kursernas teman rörde många av de fenomen som jag stött på i arbetslivet. Jag såg hur stor inverkan samspelet mellan människor har på välbefinnandet och innovationsförmågan – särskilt under de sociala mediernas framväxt. De negativa sidorna hos sociala medier och förändringarna i mitt arbete fick mig att bli intresserad av de här fenomenen på ett djupare plan.
Lopulta tein ison päätöksen ja hain yliopistoon tutkinto-opiskelijaksi. Sosiaalipsykologia tuntui oikealta valinnalta, ja samalla päätin haastaa itseäni valitsemalla ruotsinkielisen opinto-ohjelman.
Mina lyckade studier vid öppna universitetet räckte för att bli antagen via öppna universitetsleden.
Slutligen fattade jag det stora beslutet och sökte till universitetet för examensstudier. Socialpsykologi kändes som rätt inriktning. Samtidigt bestämde jag mig för att utmana mig själv genom att välja ett svenskspråkigt studieprogram.
Svenskan var bekant för mig sedan tidigare via mitt internationella jobb och mina tidigare studier, men ändå tog det ett tag att vänja sig vid texterna och tentamensfrågorna på universitetsnivå. De första kurserna kändes rätt utmanande till en början: den akademiska vokabulären var ny och det tog tid att skriva essäer på svenska. Gradvis började jag ändå komma ihåg ord och begrepp, och språkkunskaperna utvecklades snabbt.
Även termer och fenomen inom socialpsykologin började kännas bekanta. Snart märkte jag att jag fick allt mer ut av kurserna och tentamina. Hittills har kurserna gått bra, och jag är verkligen glad att jag vågade ge mig in på språkbadet – det har varit en oersättlig erfarenhet och har gett mig mod också med tanke på fortsättningen.
Mina tidigare erfarenheter från arbetslivet har varit till stor hjälp i universitetsstudierna, även om området är ett annat. Det har varit lättare för mig att tillämpa mina kunskaper, och de situationer som beskrivs i undersökningarna känns bekanta. Det svåraste har varit att lära sig nya termer och teorier utantill. Som äldre kommer vissa saker från ryggraden i och med längre erfarenhet. När jag lär mig något nytt är jag van vid att söka information och göra snabba kontroller, men under en tentamen har man naturligtvis inte tillgång till källor. Dem får jag försöka komma ihåg utantill, vilket varit aningen svårt. Det här ändå blivit lättare allt eftersom studierna gått framåt.
Trots åldersskillnaden har jag tagits väl emot av de yngre studenterna och grupparbetena har inte varit ett problem. Mitt intresse för sociala medier och digital teknik har också minskat åldersklyftan, eftersom de är fenomen som förenar studenter i olika åldrar.