Alexander Beijar: Det kändes så underligt att komma upp till redaktionen på Soc&kom idag för det var helt tomt! Alltså inte bara i skolan utan framför allt uppe i övningsredaktionen, för där har det ju om någonstans varit liv de senaste veckorna när Smocka har tagit plats. Det är temat för dagen Vi i StudOrg.
[Jingel]
Alexander Beijar: Alexander Beijar heter jag och har studerat fyra år nu då journalistik vid Soc&kom vid Helsingfors universitet och också gjort fyra Smocka:n. Vi ska gå in lite mer på Smocka, vad det betyder och vad det egentligen är så håll ut ifall det känns som ett underligt begrepp, byt inte podd helt ännu. Men jag står inte ensam här i studion så vi gör en kort runda här runt bordet. Vi börjar till min vänster.
Amanda Mylläri: Hej alla. Jag heter Amanda Mylläri och jag studerar journalistik för tredje året, ska bli färdig kandidat, eller har lämnat in min kandidat och ska väl bli färdig nu, -
Alexander Beijar: Grattis, grattis.
Amanda Mylläri: Tack så mycket! Och här på Smocka, som vi inte ännu förklarat vad är, så det här året har jag gått en kurs som heter ”arbetsledning och konceptplanering” så jag har alltså fungerat som producent för Smocka i år och jag har också layoutat tidningen, som var en annan kurs jag tog som hör ihop med Smocka.
Alexander Beijar: Kul, kul. Sen?
Lina Nystrand: Jag heter Lina Nystrand och jag är första årets studerande på Soc&kom så jag har nu i vår faktiskt valt journalistik som huvudämne, så jag är första året. Jag gick en sån här kurs som heter journalistik i multimedial miljö eller något sånt liknande och det är då den här reporterkursen så jag har varit en reporter på årets Smocka.
Alexander Beijar: Och sist men inte minst:
Natalie Koskinen: Yes. Hej alla, jag heter Natalie Koskinen och jag studerar för andra året. I år på Smocka så har jag gått radio- och tvjournalistik, och det innebär att vi har gjort podcasts på Smocka och jobbat lite med kort video och sånt. Men det har nog mest varit fokus just på radio och podd.
Amanda Mylläri: Men Alexander, du har ju också haft en roll i Smocka.
Alexander Beijar: Jo, tackar som frågar.
*skratt*
Alexander Beijar: Jag studerar alltså fjärde året, så första året på magistern i journalistik, vilket betyder att jag har lämnat in min kandidat och jag borde ha kommit längre på min gradu i det här skedet men jag har gjort Smocka i stället. I år har jag varit chefredaktör och ansvarig utgivare för Smocka vilket betyder att jag har haft liksom ett mer övergripande, eller försökt ha ett mer övergripande, ledarskap och lite mera så där kontroll och sett till att allting som går ut är ok. Lina du sa att du var reporter. Vill du öppna lite, vad betyder det?
Lina Nystrand: Ja, det är egentligen vi som arbetar på webben och för tidningen. Vi hade lite olika arbetsuppgifter men det betyder att man kan få ett ämne av sin producent och det kan vara i princip vad som helst och så ska man då skriva någonting om det här eller göra inlägg på sociala medier, eller någonting. och då skriver man helt enkelt och kanske bokar någon intervju och gör lite research och funderar på bilder och sånt.
Alexander Beijar: Och som producent Amanda har du ju då lett reportrarnas arbete men som producent borde du också veta vad Smocka är, så nu får du den här lätta frågan; vad är Smocka? Vad är det vi talar om?
Amanda Mylläri: Yes, så Smocka är då alltså en övningsredaktion. Eller det är nog en helt riktig redaktion, om man är journalist så lär man sig inte ifall man inte gör det på riktigt. Vi går ju en massa teorikurser och lär oss om etik och så där, vilket är jätteviktigt men den nästan.. eller i alla fall den lika viktiga delen är att få göra det här journalistiska arbetet i praktiken. Så Smocka är alltså ett skolprojekt i princip där vi övar oss på det här att vad det innebär att vara journalist och vi får öva oss på lite olika roller. Som lina då som är första året så hon har fått öva sig på det här riktigt grundliga som alla journalister ska kunna, alltså att intervjua och skriva notiser och skriva ”juttur” och så där komma in i det här journalistiska arbetet. Så i sin korthet är det så att vi övar oss på att vara journalister och sen speciellt för första årets- och andra årets studerande som kanske ska gå på någon praktik som hör till våra studier så är det jättebra att vi har fått lära oss lite och vet hur man liksom skriver nyheter helt enkelt.
Alexander Beijar: Och det är ju faktiskt, alltså det är ju fart på från morgon till kväll. 9-17 jobbar reportrarna och 8-17 jobbar producenter och chefer, så det är ju som vilken som helst nyhetsredaktion i princip.
Amanda Mylläri: Absolut, och vi publicerar ju ändå på riktigt, alla kan se det, vi får inte göra några ”måkan”, vi måste följa lagen så det är helt på riktigt nog. Det är ju inte på det sättet övning.
Alexander Beijar: Du Nathalie, du är ju kanske den som är mest bekant med den här studion vi står i just nu eftersom du fick göra,- fick eller måste-
*skratt*
Alexander Beijar: du gjorde en podcast. Berätta lite, radio och tv-journalistik, öppna upp lite.
Nathalie Koskinen: Ja, det är ju alltså en kurs då. Vi ska alltså producera en podcast under Smocka men för övningens skull så gör vi redan en podcast före Smocka i kursen vilket han var jättelärorikt och jättebra. Det var jättebra att vi gjorde det före Smocka, så att det inte blir som Amanda sa, att man ”måkar”-
*skratt*
Nathalie Koskinen: på Smocka, då blir det inte så bra. Men helt enkelt är det bara det att man ska göra en podcast liksom från scratch, man har helt fria händer att välja ämne och så här. Man måste förstås tänka på målgruppen för Smocka 15 till 25 år och så, men annars så jobbar man i team. Vi jobba i team av fyra, det varierar lite varje år hur många man är. Men vi jobbade i team av fyra, bestående av två programvärdar, en producent och sen en teknikansvarig. Så ja, man får pröva lite på olika roller eftersom att man gör två poddar under hela kursen. Jag var till exempel producent i den första podden vi gjorde och sen under Smocka så var jag programvärd i det poddprojekten som jag var med i.
Alexander Beijar: Hur skiljde det sig?
Nathalie Koskinen: Rollerna då, eller? Alltså det är nog ganska stor skillnad. Producent är ju kanske…alltså man vill gärna säga att alla roller har lika mycket ansvar, men producentrollen är ju nog den som bär mest ansvar och det är den som ska se till att allt blir gjort. Så att jag skulle säga att producentrollen var mycket mer krävande, men den var jättelärorik och man lärde sig jättemycket. Sen programvärd så då är man ju den som kommer att prata i podden, men du är ju med i hela processen då den skapas tillsammans med producenten och den andra programvärden. Jag själv trivdes bättre i den rollen men det beror på vad man tycker om att göra. Jag skulle säga att producent är mer krävande så där och att programvärd enligt mig är roligare.
*skratt*
Alexander Beijar: Amanda du har ju erfarenhet av tre Smocka:n och nu var du producent. Var det mer kvävande?
Amanda Mylläri: Jag har funderat på det där efter varje år och alltså man får ju en helt ny roll varje år och man vet inte vad det innebär, man har ingen tidigare erfarenhet så man tror ju att det man gör just då är typ det svårare och så där. Men nog måste jag säga att man måste nog jobba mest kanske det här året av allt jag har gjort tidigare för att man är den som just har det där ansvaret som Nathalie sa också. Podden hade ju också sin egen producent. Så nog kräver det ganska mycket men å andra sidan så är det ju jättecoolt att till exempel jag som var tidningsproducent andra veckan så jag fick ju, eller under konceptkursen så hade vi ju funderat på vad vårt koncept är och vad vi vill ha för tema för tidningen och så där så det är ju helt otroligt coolt att få se den slutliga produkten. Samtidigt som det är ganska jobbigt och ganska svårt så är det också jätte givande och lärorikt som Nathalie också sa. Så att ja, nog var det kanske det svåraste men också det roligaste på ett sätt.
Alexander Beijar: Mmh, du börjar ju helt från noll.
Amanda Mylläri: Jo.
Alexander Beijar: Du började ju från exakt ingenting och på fredag fanns det en tidning, hur kändes det?
Amanda Mylläri: Ja, jag vet inte. Man måste nog lita på sina liksom reportrar som man hade där i sin grupp, det skulle inte ha fungerat annars. Alltså Smocka är ju ett samarbete så det funkar inte bara med en utan alla jobbar tillsammans och alla har sin egen roll. Det är just det som är så coolt på något sätt att det bara fungerar. Det är lite som med teater, man känner alltid att man inte har tillräckligt med tid men det blir alltid färdigt. Så det känns lite likadant med Smocka att man är helt så där hur kan det här bli någonting? Men nog blir det sen för att det känns som att alla har ett ganska så här stort ”drive” för att få det gjort, så det syns nog.
Alexander Beijar: Lina, du var ju med nu första året med på Smocka som reporter. Hur var det att komma in i någonting som, jag känner ju mig gammal som gatan här för jag har varit med i fyra år i streck varav två har varit varje pandemi år och så har vi poddare som har varit med ett år tidigare och producenter som har varit med två gånger tidigare. Hur kändes det att komma in i det här som alla bara utgår från att alla ska veta vad Smocka är. Alla bara talar om Smocka.
Lina Nystrand: Jo, alltså det kändes nog lite så att alla bara pratar om Smocka men alltså jag hade ingen aning om egentligen vad det var annat än det man hade fått höra och inte var det så jättemycket information vi fick. Jag hade inte heller följt med Smocka alls andra år så jag var nog helt så där att okej, vi får nu se bara vad det här är. men det var jättespännande i början och det var nog på ett sätt väldigt annorlunda från vad jag hade förväntat mig. Dels kanske jag inte hade tänkt att det skulle ta så mycket tid och vara så intensivt, men sen förväntade jag mig kanske att det skulle vara lite svårare, för jag tänkte att det skulle var lite mer ansvar på en själv för jag tycker sen ändå att vårt samarbete funkade jättebra mellan alla på redaktionen. Man blev inte själv någonsin utan man kände att man fick jättebra stöd från alla och på det viset kändes det ändå så där att okej, jag klarar nog det här. Så ja, det var jättespännande och roligt att vara med första året.
Alexander Beijar: Vad skulle du säga, om du skulle fläta ihop Smocka liksom i ett ord. Hur skulle du beskriva Smocka som gulis? Det här fick du ju inte alls förbereda dig på utan den här frågan kom då röda lampan lyser.
*skratt*
Lina Nystrand: Ett ord? Oj, nu skulle man ju vilja komma på något sånt här jättebeskrivande men alltså givande. Det är nog typ det enda jag kan säga. Givande på så himla många sätt, jag tror jag har lärt mig liksom mer under de här senaste tre veckorna än jag har gjort på typ ett år känns det som. Man har liksom… ja men lärt sig jättemycket på kort tid, många olika grejer både liksom så här journalistiskt, hur det funkar i branschen, men också samarbete och många färdigheter, som att prata live i radio har jag inte gjort förr. Vi fick göra en sådan här, för vi sänder också live radio tre gånger om dagen och då har man som reporter som uppgift för den dagen att sköta om de här live radiosändningarna. Då skriver man sådana här korta nyheter som man sedan presenterar i radion och det var ju något jättenytt att liksom förbereda det och fundera på hur man smidigt berättar en nyhet kort och sen läsa upp det live och så där. Så att såna grejer som man inte har gjort förr så har man ju lärt sig och fått testa på, så jätte givande och lärorikt.
Alexander Beijar: Ja, ett givande svar helt klart.
*skratt*
Alexander Beijar: Vi kommer kanske inte ifrån att det fortfarande behöver talas lite om pandemin trots att det känns som att det börjar vara lite bakom oss men sen ändå inte. Vi är ju tre stycken som har testat på att göra Smocka under pandemi och därmed också på distans. Nu fick vi ju vara tillbaka i redaktionen på tredje våningen och Soc&kom och i alla fall jag känner att det gav så otroligt mycket mera att se folk och att få prata med folk och att bara vara på plats. Man kunde inte jobba i pyjamasbyxor, vilket jag gjorde en hel del som producent förra året och också som poddare två år tidigare.
Amanda Mylläri: Man skulle ju nog ha kunnat.
Alexander Beijar: I och för sig, inte ska man ju begränsa sig heller.
*skratt*
Nathalie Koskinen: Allt är acceptabelt i redaktionen.
Alexander Beijar: Förvisso. Redaktioner blir kanske lite sin egen värld här på tredje våningen jämfört med allting annat. I något skede kändes det som att jag har ju varit i skolan varje dag men jag har ju inte varit i skolan en endaste dag.
Amanda Mylläri: Ja, det kändes tomt när det tog slut.
Alexander Beijar: Eller hur?
Lina Nystrand: Man har varit så i sin egen bubbla här och blivit bekväm i det.
Alexander Beijar: Jo. Hur skulle ni Nathalie och Amanda säga att det skilde sig nu att få vara på plats och göra Smocka, trots att det inte riktigt går att jämföra eftersom ni hade olika arbetsuppgifter det förra året och året innan dess. Men hur skulle ni säga, skilde det sig på något sätt?
Amanda Mylläri: Alltså att jag har gjort mina båda..pandemin började, eller de här restriktionerna kom i kraft typ några veckor före Smocka började då när jag var gulis. Så jag har ju haft två pandemi-Smockan. Det här var min första då vi faktiskt fick vara på redaktionen och det var nog så kul. Jag blev glad av att reportrarna det här året, alltså de som är första året, genast får komma in i redaktionen och så där dricka från de äckliga kaffemuggarna.
*skratt*
Alexander Beijar: De är inte äckliga om man diskar dem!
Amanda Mylläri: Ja, de är ju lite speciella. Men nog skulle jag säga att det var så mycket roligare att vara på plats och jag hoppas att det inte kommer några distans-Smockan i framtiden eller att det inte ska behövas. Å andra sidan så måste jag nog säga att man lärde sig att man kan göra vad som helst på distans. Det känns som att speciellt, kanske det är vi journalister som är så kreativa, men alltså om man är kreativ så funkar ju vad som helst. Men nog är det lättare att ha den där kontakter som du Lina pratade om tidigare, att man fick hjälp på riktigt. För det är ju jättemycket lättare att svara på en fråga då man är fysiskt nära än ifall man måste skriva frågan i en chatt. Så nog är det u roligare absolut, vad tycker du Nathalie?
Nathalie Koskinen: Ja, jag var ju då reporter förra året då det var… Smocka-pandemi?
*skratt*
Alexander Beijar: Åt andra hållet.
Nathalie Koskinen: Pandemi-Smocka. Men jag tycker det funkade jättebra. Det var väldigt smidigt gjort mede det här att man hade ett chattforum och sen hade vi Zoom så man hoppade bara in i med producenten, och de fanns tillgängliga som om de skulle sitta i rummet bredvid. Men det är ju absolut roligare att vara tillsammans på samma plats fysiskt.
Alexander Beijar: På tal om kreativitet så skulle jag vilja hävda att vi sände ju faktiskt liveradio så att reportern, den som läste i radio var på Zoom hemma och läste via Zoom radionyheterna, hit till studion och sedan ut till världen. Så det går att göra.
Nathalie Koskinen: Ja. Allting fungerade ju jättebra.
Amanda Mylläri: Men Alexander får jag fråga en fråga av dig?
Alexander Beijar: Absolut.
Amanda Mylläri: För du har ju varit med på Smocka på riktigt, före pandemin, före vi ens visste om corona. Sen har det varit pandemi-Smocka och nu har du varit med igen, på riktigt. Känner du någon skillnad på ”pre-Covid Smocka” och ”post-covid Smocka”? Finns det någon skillnad eller är vi nu tillbaka till samma gamla vanliga?
*skratt*
Alexander Beijar: Framför allt så måste ju nämnas att den här stället vi står i just nu, alltså studion på Soc&kom ser ju helt annorlunda ut. Alltså det här går ju inte riktigt att jämföra. Först det att studion och kontrollrummet var på varandras sidor och varandras platser, det här som vi står just nu i var då ett kontrollrum och där som teknikern sitter just nu var studion. Så redan i grunden var allting väldigt annorlunda. Jag kommer låta jättegammal när jag säger det här nu, men någonting som jag reagerade på var att det var jättefå människor som använde skolans datorer i år, alla hade med sig sin egen dator. När jag gjorde Smocka, och det blir ju då alltså på våren 2019, alltså långt innan det fanns någonting som hette Coronapandemi, då använde alla skolans datorer och det kändes liksom som en självklarhet. Aldrig i livet skulle jag ha burit med mig en dator till skolan, det finns ju här!
Nathalie Koskinen: De finns ju här i redaktionen. För de som inte vet hur det ser ut så det finns ju massa datorer här, det ser ut som en redaktion eller ett kontor.
Alexander Beijar: Exakt.
Nathalie Koskinen: Så egentligen vet jag inte varför folk tar med sina egna datorer.
Amanda Mylläri: Kanske det är något som blivit kvar från Corona? Eller vad tänkte du?
Lina Nystrand: Jag tänkte just att jag tror att alla har blivit så bekväma med sina egna datorer för man har spenderat så mycket tid på dem och det har varit ens viktigaste verktyg för studier. Åtminstone jag jobbade jättemycket på min egen dator för då kunde man liksom bära med sig den och kanske gå och sitta bredvid någon annan och be dem korrekturläsa eller visa till sin kollega eller till och med gå till något annat rum i skolan och skriva i tystnad.
Amanda Mylläri: Kanske vi nästa år måste säga att man inte får ta med sin egen dator så att vi får det här härliga klickandet på tangenterna. För det är såna där gamla old-school tangentbord, vet ni.
*Skratt*
Lina Nystrand: Men det är så svårt att skriva på dem tycker jag.
Amanda Mylläri: Jag tycker också, men det där klickandet är något som hör till en redaktionsmiljö.
Alexander Beijar: Så här för att gå tillbaka din fråga om hur det skiljer sig, så jättesvårt att säga för jag var ju också reporter när vi var här på plats senast och nu var jag mitt i allt chefredaktör och skulle vara någon slags chef och ha makt att bestämma någonting, vilket jag definitivt inte hade första året. Skämt åsido, men nog kändes det ganska snabbt som att man landade i vad det en gång var och med det som jag och många äldre studerande förknippar med hur Smocka ska vara. Förra året var jag var producent och det betyder att jag satt hemma på min köksbordsstol…heter det köksbordsstol? Köksstol?
Nathalie Koskninen: En stol.
*skratt*
Alexander Beijar: Det är inte ens ett kök, jag bor i en etta. *skratt*. Jag satt på en stol hemma framför Zoom 08-17:30 och sen hoppade det då in, som Nathalie berättade, reportrar som ville tala med oss producenter och nu fick jag i stället komma på plats hit och sitta. Och det gav jättemycket mer energi, det kan hända att det bara är jag som människa som får energi av det men jag har inga problem med att ha en ordentlig dygnsrytm och en vettig rutin, stiga upp 06:30 varje morgon, fara i väg till skolan, ta samma spårvagn varje dag till skolan, komma hit, sitta här, se på lite ”stora älgvandringen” som vi av något skäl tittade på under hela Smocka ungefär.
Nathalie Koskinen: Det är mysigt med rutin när det är på det där sättet. Och just när du nämnde den där ”stora älgvandringen” så jag tänkte på det att vi skapade en sån stämning i redaktionen som inte kan skapas om man inte är med varandra. Man kunde ju gå runt och småprata med människor, hur går det för dig, bla bla. Det kunde man ju inte göra då det var på distans för du satt ju själv. Isåfall blev du tvungen att anstränga dig jättemycket för att ta kontakt med någon. Medan nu lyssnade man lite på vad andra pratade om och kunde hoppa in i någon diskussion sen om man hade lite paus och så där.
Amanda Mylläri: Och det som också är ganska unikt med Smocka, speciellt för dem som är första året, är att ni får testa på många olika saker. Vi har ju producenter för liksom olika saker, som en webbproducent och sen en tidningsproducent och så där. Så ni som är reportrar ni var ju först kanske i tidningen och sen på webben, så man blir ju faktiskt bekant med alla och man får på riktigt vänner. Man är med sådana människor som man inte annars kanske skulle prata med bara för att det är uppbyggt på det sättet att man ska gå runt lite och få testa på allt.
Lina Nystrand: Det var jätteroligt att man jobbade med lite olika personer hela tiden, så man lärde verkligen känner många och jag känner nog att jag är mycket närmare mina studiekompisar nu än jag var innan.
Alexander Beijar: Jag skulle just fråga dig, du har ju ändå börjat studera förra hösten vilket betyder att du började också under pandemitider och nu har du fått göra Smocka på plats. Känns det som att ni första årets journalistikstuderande blev liksom en enhet?
Lina Nystrand: Jo, absolut för att jag har nog märkt att det har varit svårt att tala om Smocka med sådana som inte är med. Så då har man dragit sig ganska mycket till varandra för att man är så inne i det där under de här tre veckorna att man har behov av att prata om det ganska mycket, och då är det ju lättare att prata om det med någon som förstår och någon som vet vad det innebär. Så den där kontakten man fick var nog liksom, ja vi fick bättre kontakt. Och just det här med att man hjälpte mycket varandra och alla var i samma position, alla lite ”lost” och så där, hade mycket sådana här funderingar, så man fick hjälpa varann och det förde nog oss närmare skulle jag säga.
Alexander Beijar: Du gick ju Lina den här första årets kurs för att få, du får rätta mig om jag har fel, för att få räkna sen praktik för det man gör sommaren mellan andra och tredje studieåret oftast så måste man ha gått den kursen, men Nathalie och Amanda era kurser är ju obligatoriska..nej, det är de ju definitivt inte. *skratt*. De är ju frivilliga, det var ju det jag skulle komma till. Hur kommer det sig Nathalie att du kommer tillbaka till Smocka?
Nathalie Koskinen: Det finns nog så många olika orsaker. Alltså det är ju det mest praktiska man kan göra i vår utbildning, det är ju så konkret vad man ska göra och det är ju så roligt. Nu har det ju ändå varit fram och tillbaka det här året mellan distansundervisning och närundervisning men då man fick veta att det skulle bli närundervisning och att man kommer samarbeta tätt med sina klasskompisar och så där så för mig var det helt självklart. Och jättekul att få testa på att producera något så konkret som en podcast, liksom ett helt paket så där multimedialt som man får göra, och jag hade aldrig gjort någonting liknande förut så jag ville absolut testa på.
Alexander Beijar: Innan vi låter Amanda svara på den frågan, berätta lite om er podd!
Nathalie Koskinen: Vilken?
Alexander Beijar: Den som gick under Smocka. Alltså kärleksbrev till 2010-talet.
Nathalie Koskinen: Den som gick under Smocka. Jepp. Under andra veckan i Smocka gjorde jag och tre andra en podd som hette ”Kärleksbrev till 2010-talet” och det var en idé som vi hade planerat lite på förhand. Vi ville prata om nostalgi, men då tänkte vi att vi ska liksom skala av det lite så att det blir mer konkret och då valde vi 2010-talet eftersom det också är det årtiondet som passar målgruppen och liksom vad man har nostalgi över. Så då var det jag och Wessu, eller Mikael, som var programvärdar och vi pratade om 2010-talet och vad vi känner oss nostalgiska över. Vi fick äran…äran? Vi fick ha med musik i vår podd! *skratt* Och det visste vi inte att vi fick göra, men vi fick ha med massa… jättedåliga låtar var det ju vi hade valt ut till vår podd. Men den möjligheten att använda musik fanns också, så kreativiteten får verkligen flöda med det här.
Alexander Beijar: Här kommer en kort reklampaus också, även det här innehållet finns ju kvar på Smocka.fi tillsammans med alla webbartiklar, alla tidningar, alla poddar, alla radiosändningar, alla videor vi har gjort så att allting finns ju kvar på Smocka.fi.
Nathalie Koskinen: In och lyssna!
Amanda Mylläri: Det är så svårt att förklara så man får också en bättre bild när man ser den där själva produkten.
Nathalie Koskinen: Absolut.
Alexander Beijar: Eller hur. Du kom tillbaka först för att podda förra året och nu är du tillbaka som producent. Tidningsproducent var du i år-
Amanda Mylläri: Jo.
Alexander Beijar: så du producerade tidningen vecka två som, om jag nu som chefredaktör borde minnas rätt, handlade om kärlek. *skratt* Kan ju nämnas här att Amanda signalera ett hjärta med händerna, men jag vill hävda att jag mindes, jag måste bara gå igenom i vilken ordning de kommer. *skratt* Berätta lite om jobbet med en tidning.
Amanda Mylläri: Att jobba med en tidning?
Alexander Beijar: Ja, dels så fick du ju producera en tidning och bestämma vad det blev av den, men dels så var du ju också med och gjorde layouten i tredje veckans tidning vill jag hävda.
Amanda Mylläri: Ja.
Alexander Beijar: Vilket betyder att du fick ju liksom jobba med tidningen två veckor i rad men på hemskt olika sätt.
Amanda Mylläri: Jepp. Att jobba med tidning är något som jag inte hade så hemskt mycket erfarenhet av från förut, jag gjorde inte min praktik på någon tidning och när jag var gulis så fick jag aldrig skriva för tidningen av någon orsak, vilket var jättetragiskt. Så jag ville testa på det nu bara för att jag ville få den där chansen. Jag svarade inte på frågan varför jag kom tillbaka, men alltså det var en av orsakerna. Jag ville ju testa på allt man kunde testa på, allt som Smocka hade att erbjuda. Jag tycker att det var en så bra chans att man måste ta den chansen. Men hur det var att jobba med en tidning, alltså det är skrämmande.
*skratt*
Först har man absolut ingenting, man har kanske ett tema och sen är man så där okej, hitta på allt till den här tidningen. Hur många sidor ska den vara, hur långa ska texterna vara, vem ska ens vara i min grupp, vem är de här människorna? Vi har ju inte haft så jättemycket kontakt med första årsstuderande före Smocka så jag hade ju ingen aning om vem de här typerna ens är. Så jag var lite rädd före det började men sen måndagen när vi kom och jag hade en plan, jag hade funderat på vilka grejer jag vill ha med i tidningen och kanske vem man skulle kunna intervjua och så där, så sen när jag kom på måndag och såg alla de här människorna som skulle skriva tidningen så sen blev det ett sånt här lugn att oj, jag behöver ju inte göra det här själv utan det är ju de här som ska skriva och jag ska bara leda dem. Så det var ju jätteroligt och den där själva processen tyckte jag att var jätterolig och givande och jag hade jättekul hela tiden. Sen när den blev färdig och jag fick ha den i mina händer helt fysiskt så det är ju jättecoolt. Inte är det jättemånga som får producera en tidning från början till slut så det kändes unikt att få göra det.
Nathalie Koskinen: Ja, vilken möjlighet!
Amanda Mylläri: Ja och sen från layoutens sida så där så har vi ju inte så mycket att göra med innehållet utan vi bestämmer hur den ska se ut, hur den ska layoutas helt enkelt. Så då får man ju se på ett annat sätt det man gör, man får ju se exakt hur den kommer att se ut. Så det var nog också jättecoolt och något som jag aldrig hade tänkt att jag skulle tycka om, men nu märkte jag att det är ganska roligt faktiskt och man får vara jättekreativ. Det är jätte krävande men det är kul och det är inte jättemånga som får chansen, ifall man inte studerar grafisk design eller något. Så det är nog coolt att vi kan har sådana kurser här och får göra det inom ramen av Smocka.
Lina Nystrand: Hur är det Amanda, vi kollade på varandra lite hela tiden för att du var ju min tidningsproducent så jag var en av de här rapporterna som du inte visste sedan innan, men jag måste bara intyga att man märkte att det hade varit ganska krävande, eller att det är en stor uppgift att göra en hel tidning, men du skötte det helt superbra! Jag är så imponerad över att du kunde hålla i alla trådar och liksom hjälpa till där var det behövdes och så där. Men därför tänkte jag rikta en fråga till dig Alexander, hur var det som chefredaktör att du skulle vara närvarande på alla plan? Det var inte bara som en producent som har ansvar över en grej, hur var det?
Alexander Beijar: Det var så skönt att få vara på plats. Jag kunde sväva runt som en liten hemul.
*skratt*
Det var bara att sticka näsan i blöt och liksom fråga hur går det här då, vad jobbar du med just nu och behöver du hjälp med radionyheterna, får jag se på hur det går med Somen just nu. Det tycker jag är jätteroligt, samtidigt som man kommer tillbaka alltid, eller de här två senaste åren i alla fall när jag har varit producent och chefredaktör så kommer man ur det och har så sjukt mycket större respekt för folk som jobbar som chefer och förmän för man inser först då hur mycket det verkligen kräver. Man kommer hem helt slut och undrar vad man har gjort? Jo, man har bara tänkt hela dagen. Men har haft åtta olika tankar konstant i huvudet och läst först en text här och lyssnat på en podd där, kollat det där ena videomanuset där. Samtidigt så är jag en sådan människa som är hemskt mycket på många platser samtidigt, eller överallt samtidigt, så det blev väldigt naturligt ändå känner jag att kunna röra mig runt. Nog saknar jag ju absolut att själv få producera någonting, det kliade i fingrarna konstant. Jag jobbade hemskt mycket med att hjälpa till med radionyheterna de två första veckorna, någonting som jag också gör som jobb vid sidan av studierna och det kliade så i fingrarna att jag själv inte skulle gå och peta allt för mycket utan också kunna hjälpa till. Det tycker jag är så fantastiskt med Smocka att du ju inte bara inom citationstecken ”jobbar”, utan du också lär dig saker och lär ut saker samtidigt. Jag har konstaterat det många gånger att det är en omöjlig uppgift att starta upp en redaktion från noll varje år och dessutom ha folk att byta arbetsuppgifter så gott som varje dag.
Nathalie Koskinen: Alltså imponerande och jag tyckte det var jätte imponerande hur ni chefredaktörer alltid hade tid! Man kom fram och frågade hej, kan ni komma? Och ni sa ja, absolut kan vi lyssna på er halvtimmes podd och ge jättelång feedback på det. Och jag var så där, hur hinner ni med det här?
*skratt*
Det var så skönt att man alltid kunde fråga hjälp. Och om det inte gick så då var det så där ”Jag kommer om fem minuter”. Det var aldrig så att ingen kunde hjälpa eller att alla hade för mycket just då och ingen kunde komma och hjälpa.
Alexander Beijar: Här måste jag passa på att ”shoutouta” mina två chefredaktörskollegor Charlotte Lindberg och Laura Törnroos, som också var med mig och drog det här lasset, så jag var ingalunda ensam där. Det är oss tre ni talar om när ni talar om ”oss”. Tiden går snabbt när man har roligt, lite som Smocka tog slut. Trots att det var tre redaktionsveckor och en liten påsk där emellan så det blev liksom en månad, så kändes det som att det tog slut väldigt snabbt och i alla fall jag reagerade senast i morse på att det ju inte var någon Smocka idag. Vi spelar in det här nu måndagen efter att Smocka tagit slut, så det blev väldigt så där… jaha, det var där då. Vad ska ni göra nu då Smocka är slut, hur kändes det när Smocka tog slut och vad händer härnäst?
Amanda Mylläri: Jag tänkte just säga att hade ni också en sån där känsla idag att man det har stått tomt… eller alltså, det här lät jättedeprimerande men sådär att man vaknar på morgonen och sen så ska man inte gå och koka kaffe i redaktionen och det känns nog konstigt måste jag säga!
Lina Nystrand: Jag håller med.
Amanda Mylläri: Det tar nog kanske en tid att bli van vid det här. Men ja, vad jag ska göra? Jag ska sommarjobba och få gjort mina sista kursarbeten för mina kurser och sånt där tråkigt. Men sen ska jag säkert gå in på Smocka och läsa svåra grejer igen och kanske läsa tidningsartiklarna igen när man har fått lite avstånd från det och bara kan njuta av de där produkterna som vi har fått tillstånd.
Lina Nystrand: Mhm, det var en bra idé. Jag ska också ta tag i lite studier som har skjutits fram lite nu och sen ha lite ledigt innan jag börjar sommarjobba. Det ska bli skönt.
Nathalie Koskinen: Jag har ganska långt samma. I den här vår kurs så ska man också skriva en hemtentamen och det är nu den som kanske är det sista på agendan som vi ska göra i radio- och tvjournalistik så den har jag ännu kvar. Sen efter det så har jag sommarlov i två veckor innan jag börjar jobba, så då ska jag åka till Italien och lite sånt.
Alexander Beijar: Skönt.
Nathalie Koskinen: Spontant bara.
Amanda Mylläri: Är det tentan du skjuter upp nu när du är här?
Nathalie Koskinen: Ja.
*skratt*
Alexander Beijar: Förståeligt, och tack för att du gjorde det såklart. Det värsta är ju att jag inte har möjlighet att komma tillbaka, nu har jag gjort allt. Chefredaktörskursen är den sista man kan göra i Smocka som magister så nu är det liksom slut-Smockat
Amanda Mylläri: Du måste komma tillbaka som en mentor.
Alexander Beijar: Absolut, hemskt gärna. Ni får tipsa någon.
*skratt och mummel*
Alla gånger. Vi hänvisar det här till den administrativa personalen vid Svenska social- och kommunalhögskolan.
*skratt*
Amanda Mylläri: Men vad ska du göra?
Alexander Beijar: Jag har väl börjat sommarjobba egentligen, redan så här från från dag ett. Den där essän ska jag också skriva som hör till min kurs så klart. Men sen börjar skolgrejerna vara undan för det här året. Sen borde den där gradun skrivas, den skriver definitivt inte sig själv. Jag ska inte resa längre än till Strömsö, men jag ska få fara till Strömsö!
Alla: Jeee.
Nathalie Koskinen: Det är kul.
Alexander Beijar: Sen är vi ju tillbaka till hösten och får studera igen. Tack så mycket Amanda, Lina och Nathalie. Själv heter jag Alexander och det här var Vi i StudOrg-podden om Smocka. Allting du behöver och vill veta om Smocka hittar du såklart få Smocka.fi, nu fick jag in lite sista reklam här. Tack så mycket och glad sommar!
Alla: Tack så mycket. Hej!
[Jingel]