*Introjingel*
Jenna Liljelund: Hej och välkomna till Vi i StudOrg-podcasten! Jag heter Jenna och jag är här idag med-
Anna Louhisto: Anna,
Ottilia Främling: Ottilia
Ben Jokinen: Och Ben.
Jenna Liljelund: Och idag ska vi diskutera lite om hurudant det har varit att börja på Soc&kom i år, och det jag tänker på först är att nå, hur känns det att ha börjat här på Soc&kom?
Anna Louhisto: Alltså nog känns det ju bra! Eller alltså för mig så, jag hade ju liksom 3 år… vad heter det, gap year?
Jenna Liljelund: Mellanår!
Anna Louhisto: Mellanår! Exakt, tack… mellan gymnasiet och högskolestudierna och det känns ju nog jätteunderligt att vara tillbaka och studera, helt utan tvekan. Men det känns ändå som att jag äntligen har hittat det som jag vill göra, och Soc&kom var liksom just det. Så att för mig känns det jättebra, en stor sån här förändring men ändå.
Ottilia Främling: Jag har lite samma historia som Anna, jag hade också två mellanår och det har nog varit liksom över alla mina förväntningar. Bara positivt skulle jag säga, det här var liksom också mitt andra val och jag har nog stormtrivts på Soc&kom. Så att bara positivt.
Jenna Liljelund: Jag håller nog helt med. Jag hade ju också ett mellanår då jag jobbade bara. Jag hade inte ens… jag var helt borttappad vart jag skulle söka, vad jag skulle göra. Jag var helt så här Let’s go medi, jag blir en läkare, jag hade läst alla långa naturvetenskaper. Sen hade jag någon sån här upplysning i mitten av mitt mellanår när jag var så där nä, det här är definitivt inte vad jag vill göra och sen började jag titta på vad som skulle kunna vara intressant och sen hittade jag Soc&kom och jag har nog inte ångrat det en enda dag när jag har nu varit här.
Ben Jokinen: Jag har också tyckt jättemycket om de här studierna hittills, men jag hade alltid en jättetydlig plan. Sedan gymnasiet visste jag att samhällslära är mitt favoritämne och därför vill jag läsa statsvetenskap, sen var det naturligt att söka någonstans där man kan tala svenska i sin utbildning och sen efter att ha tvingats att vara med i armén i ett år så var det jättetrevligt att börja studera igen
Jenna Liljelund: Jo, jag känner nog att det var jättelätt att börja, eller ända sedan gulisveckan så var det jättelätt att få kontakt, och det gjordes jätteenkelt för en själv och man behövde aldrig vara så här Oh no, nu kommer jag till ett evenemang, kommer jag måste vara ensam? Jag har åtminstone inte känt så, men det kan också ha någonting att göra med att man håller på och babblar som en…
Anna Louhisto: Samtidigt så känner jag att det här året så har man ju känt sig lite så där extra ”blessed” när man har lyssnat på dem som var gulisar förra året eller till och med året före det som inte har haft möjlighet att träffa alla andra gulisar face-to-face på samma sätt som vi har. Så man blev ju mycket mer motiverad att vara med på de här evenemangen och träffa människor och tala med människor och det märktes ju nog sen med att man jättesnabbt fick olika vänner från olika håll och att den här tröskeln att gå med i saker eller tröskeln att tala med människor i något breakout room i Zoom och sånt här blev mycket mindre just i och med det.
Jenna Liljelund: Jo, jag tänkte just att när de talar så mycket om att de hade alla evenemang förra året på distans så det är på något sätt så roligt för när vi hade vår första distanssitz här för några veckor sen så vi var lite så här åh, spännande att vi får uppleva det för vi har hört att det är lite roligt, att det är lite annorlunda. Men sen när man tänker att alla andra förra året hade haft typ femton stycken distanssitzer, så det är så annorlunda. Där kommer den där kontrasten till hur mycket det har ändrats bara på ett år och hur den här situationen ännu bara lever.
Ottilia Främling: Jo, jag tycker att vi hade ganska mycket evenemang på hösten och att till exempel de som började 2018 eller 2019 hade ju mycket mer evenemang men jag tycker det har ändå känts som att vi har haft mycket att göra. Som Anna sa, det har känts mycket välkomnande. Jag är inte kanske den mest sociala personen naturligt men alla har ändå gemensamma intressen och det har inte känts stressigt eller som att man inte skulle våga komma på evenemang på grund av det.
Ben Jokinen: Jo, sen tror jag också att under pandemin, före gulisarna började sina studier så har det varit ganska mycket så att man inte har sett människor. Så det var både det att vi hade möjlighet till det och att vi hade brist på det från de senaste två åren, så jag tror att det också var en av de största orsakerna till att vi fick en jättebra gemenskap direkt med gulisarna, för att alla var så där nu ska vi göra någonting, vi måste göra någonting.
Jenna Liljelund: Jo, jag skulle inte säga att det har varit brist på evenemang, fast det inte skulle ha varit någonting automatiskt ordnat så åtminstone vår gulisgrupp och ganska många andra så har nog hittat på någonting att göra. Att det var nog…vi hade åtminstone så att första veckorna om det inte var någonting planerat så satt vi i vår gulischatt så där att hej, vad ska vi hitta på, ska vi nu göra någonting, och jag tror inte att man en enda gång fick ett sånt svar att ingen skulle vara med på att fara ut eller fara och hitta på någonting.
Ottilia Främling: Vi har också gjort samma och sen har vi ju också haft lite mellan gulisgrupperna också, att om man har känt någon i någon annan gulisgrupp har man frågat dem om de vill vara med och göra någonting.
Jenna Liljelund: Vad är liksom det ni har känt att är ert favorit- eller som har stått ut mest, eller någonting ni skulle vilja uppleva på nytt?
Ottlilia Främling: På introveckan eller allmänt?
Jenna Liljelund: Allmänt bara. Evenemang också, det behöver ju inte vara ett gulisevenemang.
Anna Louhisto: Oj, det var bra fråga. *skratt*
Ottilia Främling: Jag kan säga fast genast att mitt favoritevenemang på introveckan var definitivt gulisolympiaden och jag tycker det var jättenajs. Sen alla efterfester på Tjärholmen har nog varit en speciell upplevelse *skratt*. Men ja, gulisolympiaden definitivt. Men inte har det varit några dåliga evenemang, absolut inte, alla har varit super!
Anna Louhisto: Jag har kanske ett lite ovanligt svar för min del men en av mina favoritevenemang från gulisveckan var faktiskt det helt första, var det after school eller någonting sånt, när man träffades någonstans i kaisaniemiparken och bara liksom satt där, för det var det första gången som jag fick den här känslan av att okej, jag diggar den här gruppen, vitsi vad det här är roligt och här är jättetrevliga människor och jag kommer bra överens med många. Då fick jag så där okej, det är inte så skrämmande att hänga med de här sen heller.
Ottilia Främling: Man fick ett första intryck av alla genast, jag minns nog stunden när jag såg er tre för första gången. *skratt*
Ben Jokinen: Jag har kanske inte ett speciellt favoritevenemang, jag har alltid tyckt om att träffa nya människor och liksom kunna småprata, så evenemang var man kan tala och bekanta sig och skapa kontakter och sånt så har kanske varit min favorit.
Jenna Liljelund: Jo, jag skulle säga att jag är lite så här kluven mellan några grejer men jag måste nog säga att jag tyckte gulismoj var helt jätteroligt, det var så roligt. Det var så annorlunda och det var så fokuserat och så centrerat i den där gruppen som var där. Det skulle jag nog säga, att det skulle jag nog jättegärna uppleva på nytt. Men sen har jag nog en kärlek för tjärholmen och speciellt efter.. var det gulisssitzen när jag bestämde mig för att gå och simma i havet? Så det har nog liksom blivit kvar i minnet, att det var nog..
Anna Louhisto: Alltså jag har nog en sån hat-kärleksrelation med tjärholmen vid det här laget. Det är liksom.. ja, det där stället har en speciell plats i mitt hjärta, men på samma tid så aldrig igen.
Ottilia Främling: Ja nej, jag hatar och älskar det och älskar och hatar det.
Jenna Liljelund: Exakt. Älskar att hata det.
Anna Louhisto: Exakt.
Ottilia Främling: Hatar att älska det. *skratt*
Jenna Liljelund: Ja, jag har lite så här att jag vill på ett sätt att nästa årets gulisar ska uppleva tjärholmen men de kommer inte kunna uppleva det på samma sätt som vi. Vi kan inte få en likadan relation för de måste inte vara där, eller hoppeligen måste de inte vara där.
Anna Louhisto: Knack i trä. *Knackar i bordet*
Jenna Liljelund: Ja men exakt. Så jag tror nog det är någonting speciellt bara för vår gulisgrupp och jag tror det som är så fint är just det att vi har sådana grejer som inte har hänt förut, saker som inte har gjorts förut och därför tror jag vi är en ganska sammanhållande grupp, vi är ändå liksom 110-120 människor?
Ottilia Främling: Jag vill säga också att gulismoj var liksom jättespeciellt för det var vårt första inomhusevenemang, vi hade ju bara Back to Nyppe före det. Men gulismoj var den första inomhussitzen och det var liksom inomhus under tak, så det var speciellt.
Ben Jokinen: Jag var inte där tyvärr. *skratt* Om vi talar lite om studierna istället för… evenemang är jätteviktiga men nu när vi talar om hur gulishösten började, så jag börjar liksom bara tänka på hur jag förhållde mig till studierna då. Jag kommer ihåg att jag var jättetaggad för att lära mig, för jag kände att jag inte hade använt all min klokhet jag kunde i armén så jag tänkte att nu ska jag börja studera och nu kan jag satsa. Sedan började studierna och det börjar ganska långsamt, men nu i retrospekt så tänker jag att det var jättebra för vi hade helt supermycket evenemang.
Jenna Liljelund: Jo, alltså jag kan säga att jag kände den där första perioden- angående studierna så var jag lite så där att hmm, vad ska det här bli. KSV-101 hade nog sin effekt på min motivation, när det inte var just det som man ville göra, jag har tänkt studera journalistik och kanske socialpsykologi på sidan så då är det lite så där att här sitter jag och läser om statskunskap och rättsvetenskap, är det riktigt det jag vill göra? Men som alla sa, man gör den och sen går man vidare och sen behöver man inte göra den på nytt. Men i början var det lite just att vad ska det här bli, kommer alla kurser ser ut så här, kommer allting vara byggt just på samma sätt?
Anna Louhisto: Jag tror att för mig så var ju nog det svåraste det att jag på riktigt inte hade studerat någonting på tre år. Jag hade bara jobbat och rest och hållit på med allt sånt, jag hade liksom inte tittat på en lärobok, än mindre en akademisk text, på tre år så det var grymt svårt för mig att komma in i det här att hur jag ska studera för att det ska funka för mig och hur jag lär mig bäst och det syntes ju nog i mina studier i de här första perioderna. Jag hade jättesvårt att komma in i det, men vet ni man tar sig genom elden och nu börjar det kännas som att jag börjat hitta den där rytmen och så vidare. Det är ju därför man är här antar jag.
Ottilia Främling: Jag hade också haft en jättelång studiepaus som Anna, jag hade haft två år då jag inte hade läst någonting så kanske hälften av första perioden var det ganska svårt för mig att komma in i rytmen och lära sig att liksom lära sig, lära sig att ta in saker och processera dem och på riktigt komma ihåg det och lära sig det ordentligt. Så det var svårt för mig, men sen märkte jag att oj, det här är jätteintressant och det här är det jag vill jobba med. Jag tycker det är bra att vi har KSV-101 och KSV-102 som visar brett studieutbudet för att det är ju det som är bra med Soc&kom, att man kan studera rättsvetenskap men sedan gå till andra sidan byggnaden och vara i en redaktion. Jag tyckte det var jättebra liksom.
Anna Louhisto: Ja, jag tror att en stor del av varför det var så jättesvårt också att komma in i de här studierna var just att det var via zoom, som jag och Ottilia har ju inte upplevt det förut överhuvudtaget, jag vet inte hur det var med er?
Jenna Liljelund: Nä inte hade vi heller, vi blev färdiga just… vår penkkis var det sista vi hade, penkkis hade en vecka före allting stängde och sen var det färdigt.
Anna Louhisto: Jo, så det var ju liksom ett helt nytt koncept för oss alla, och att försöka efter de här evenemangen vakna klockan kvart före tio på morgonen och sätta sig vid en zoomföreläsning och försöka snappa upp vad som sägs där, det är grymt svårt att vänja sig vid när man också måste vänja sig vid själva studerandet som ett koncept redan. Så jag tror att det är en stor del av varför det var så jättesvårt åtminstone för mig att komma in i det igen.
Ottilia Främling: Jag hade också det när jag gick gymnasiet så vi började ha saker på internet och nätböcker först i slutet av min gymnasietid, så det var också jätteovant för mig. Så alla moodle och såna tog också en viss tid att anpassa sig till.
Jenna Liljelund: Ja, jag känner att vi alla har fått kämpa för vår egen del med SISU. Jag minns i början, skulle det ha varit just första eller andra veckan när vi skulle anmäla oss till första kurserna, vi hade ju ett gruppmöte på zoom med bara vår gulisgrupp där vi alla bara hur ska vi anmäla oss till SISU och hur ska vi anmäla oss till den här kursen? Jag känner att fast man har börjat lära sig det lite så inte är det nära på klart hur det fungerar.
Ottilia Främling: Jag trodde jag hade förstått SISU tills vi skulle fylla i de här utbytesstudieplanerna och SISU började skrika att det går emot reglerna och…nä. *skratt*
Ben Jokinen: Något som jag vill poängtera ifall det är någon lyssnare som vill söka nästa år till Soc&kom eller till uni i allmänt så allt ordnar sig. Fast det först var jättesvårt att förstå, man gjorde allt fel men det har ordnat sig.
Jenna Liljelund: Ja, det är ju inte så skrämmande som man får det att låta. Det är nu alltid så där att KSV-101 är inte nu det värsta som finns men vi har också en tendens att vilja överdramatisera saker.
Anna Louhisto: Alltså vad gäller SISU särskilt så man får alltid hjälp, det finns alltid hjälp att få och det är inte som att om man gör någonting fel så är det världens ände..
Jenna Liljelund: The end of the world.
Anna Louhisto: Exakt, utan då testar man klicka lite på nytt bara. Man klickar runt ungefär tills det ser ut som att det fungerar och annars mejlar man kursansvariga och frågar om det funkar nu. Om inte så hjälper de en, om det funkar, perfekt!
Ottilia Främling: Jag vill ge mitt största tips som jag nu lärt mig under hösten är att fast föreläsaren säger att det bandas in och läggs på Moodle, man kommer aldrig att se på den där inbandningen. Liksom tro inte att du kan skippa föreläsningen och se på den inbandade versionen, du kommer inte att göra det. Så ta tid och var på den där föreläsningarna fast de bandas in. ”Half of success is showing up”. *skratt*
Anna Louhisto: Det är helt sant. Okej, om någon som… tog vi inte upp det här redan? Om någon som har tänkt söka till Soc&kom lyssnar på den här podden vad skulle vi säga till dem? Det tog vi upp redan
Ben Jokinen: Så där -ish, ja.
Anna Louhisto: -ish men inte riktigt.
Ottilia Främling: Jag kan säga att fast ni kanske söker, jag sökte hit med socialpsykologi liksom i huvudtanken, men var öppna och liksom lyssna på de andra kurserna för man vet aldrig. Du måste ändå ha en studiehelhet eller biämne och det går lätt att kombinera olika ämnen så det har hjälpt mig att vara jätteöppen och liksom se alla möjligheter som finns.
Jenna Liljelund: Jo. Jag tycker att sök bara! Om det är någonting som lite intresserar en eller någonting som ens lite får en att tänka att det där skulle vara kiva, eller om man är mellan valtsikka och Soc&kom så kom hit! Det är ju inte bara studierna, de är jättebra studierna, de är superbra och därför ska man ju söka då det är någonting som intresserar en. Men, det som kommer att få dig att stanna och det är varför vi har gamyler som ännu är här efter vem vet hur många år är på grund av att den gemenskapen och den känslan man har av att vara med och människorna man lärt känna är helt otroliga! Jag tycker att det är någonting, om man ens är lite intresserad så ska man nog komma och försöka.
Anna Louhisto: Plus att vi har så jättemycket man kan studera utanför de här så att säga huvudämnena. Vi har till exempel de här tematiska helheterna, vad finns det nu etniska relationer och..nu kommer jag inte på någon annan.. genusvetenskap.
Ottilia Främling: Och så kan man göra dem själv också, man kan liksom helt fritt välja typ vad man gör för helhet och man kan ju ta kurser på valtsikka också.
Jenna Liljelund: Ja och man kan gå på öppna uni och förbereda sig på det sättet också lite till sina studier om man vill och titta på hurdant det skulle vara att vara med. Man kan gå via öppna uni och titta om man skulle tycka om det och prova på.
Ottilia Främling: Och vid Helsingfors uni kan man läsa kurser fast på humanistiska eller filosofisidan eller historiasidan så man ska inte tro att man bara binder sig till Soc&kom.
Ben Jokinen: Jag tycker sen just jättemycket om att det är ganska liten skola för det ger oss liksom det möjligheten att ha vårt egna ekosystem. Vi kan tala svenska men vi får ändå alla förmåner som alla andra har på uni så det är win-win situation för oss.
Anna Louhisto: Jo, alltså jag har märkt det när jag pratar med andra människor som studerar på uni eller som studerar något annat på uni fast de studerar på svenska till exempel så de är alltid lite konfunderade över liksom gemenskapen som Soc&kom har eller det att när jag pratar om Soc&kom till dem så låter det som att vi är vår helt egna lilla skola, att vi alla liksom går hand i hand ungefär. Men det är ju lite så att jo, vi är en del av Helsingfors universitet och du får alla fördelar som kommer med det men vi har ju ändå som Ben sa vårt helt vårt egna ekosystem så att säga. Det är jättekiva.
Jenna Liljelund: Ja det är ju också så att om du frågar någon så det är inte så att de är på Helsingfors universitet, utan de är på Soc&kom. De studerar på Soc&kom. Och det tycker jag är en rikhet som vi har här som jag inte tror värst många andra har möjlighet till. Och jag känner att vi är också en väldigt ”sekalainen sakki ” som man säger på finska, så det kommer…
Anna Louhisto: Ett blandat schack.
Jenna Liljelund: Blandat schack, tack. Så det kommer folk från jättemånga olika ställen. Här har vi nu redan Vanda, Esbo, Borgå och Åbo, eller är det Pargas?
Ben Jokinen: Lite båda.
Jenna Liljelund: Och ändå känner jag att det är så mycket människor man aldrig förr skulle ha haft en möjlighet att träffa och man får lära sig känna så många olika människor och det binder en samman den här ena saken.
Ottilia Färmling Men var inte rädda för att ni ska känna någon när ni söker till Soc&kom, man har alltid något gemensamt, alltid.
Ben Jokinen: Det är den här ankdammen-effekten.
Anna Louhisto: Det är helt galet, det känns som att alla jag har träffat här känner någon som känner någon som jag känner. liksom både på gott och ont, men för det mesta på gott.
Ottilia Färmling: Så ni kommer aldrig vara helt isolerade från ankdammen.
Anna Louhisto: En hurudan arbetsplats har ni tänkt er att ni ska vara på i framtiden?
Jenna Liljelund: Jag tror nog jag vill… det är lite öppet ännu, men i något skede vill jag nog jobba på en redaktion. Jag vill se hurudant det är, men jag har jättemycket tänkt på frilanstypiskt arbete och jag skulle vilja gärna utomlands och göra jobb därifrån. Kanske till Finland eller bara för någon annan utomlands. Det är kanske min så här…
Anna Louhisto: Vad är alltså ditt huvudämne?
Jenna Liljelund: Mitt huvudämne är alltså journalistik och kommunikation.
Ottilia Främling: Jag skulle just säga det att man borde kanske nämna vad man har tänkt studera.
Ben Jokinen: Jag har tänkt statsvetenskap med förvaltning som huvudämne och före jag började på Soc&kom var jag ganska säker på att jag ville bli politiker men nu har jag trivts jättebra i en sådan här akademisk miljö och jag tänker att jag kanske vill göra något annat före det. Så där finns till exempel att jag skulle bli hit på uni och doktorera, sen finns det diplomati eller någon allmän tjänsteman. Men jag tänker ändå att jag är första årsstuderande, jag är 20 år gammal så jag har inte så hemskt bråttom heller. Jag tar det helt lugnt och kollar vad som känns bra efter att man är färdig.
Ottilia Främling: Jag hade tänkt ta socialpsykologi som huvudämne med en hel del etniska relationer och sociologi på sidan om. Då skulle planen vara att antingen också doktorera eller fokusera på forskning i etniska relationer och gruppbeteende och till exempel inom FN, Unicef och såna organisationer. Men det är öppet ännu.
Anna Louhisto: Jag har alltså tänkt studera journalistik och jag har nog säkert ganska samma framtidsplaner som Jenna tror jag, att jag skulle vilja jobba på en redaktion vid något skede samtidigt så drömmer jag om det här frilansjobb och den här fria aspekterna som kommer med det och att kunna vara utomlands och så vidare. Men så där mer konkret så känner jag att jag skulle jättegärna jobba med miljöjournalistik till exempel. Jag är jätteintresserad av etniska relationer och sådant, jag hade tänkt ta det som biämne.
Ottilia Främling: Jenna, vad hade du tänkt för så här specifik journalistik, eller har du något?
Jenna Liljelund: Jag är jätteintresserad av människorättsfrågor och jag har läst mycket om hurudana journalister till exempel Amnesty vill ha. Och det att sån här krisjournalistik är en ganska stor del av mitt intresseområde och nu speciellt i världssituationen som vi är nu i så märker man att det behövs och just att det är rätt typ av journalistik så att det är inte är sån där att vi skrämmer alla och alla ska vara så rädda och det är panik, utan på riktigt bara ta fram det som händer men inte överdramatisera det.
Ottilia Färmling: Ge korrekt information om en situation.
Jenna Liljelund: Ja, det är ganska långt det.
Anna Louhisto: Okej, ska vi köra en sån här liten poll, liten undersökning. Vem smörar mest för föreläsaren?
Jenna Liljelund: Ben.
Ottilia Främling: Jenna.
Jenna Liljelund: Vilken föreläsare?
Ottilia Främling: KSV-101
Jenna Liljelund: Jag skulle nog säga..jag har en motivering till det här..
Ben Jokinen: Låt höra.
Jenna Liljelund: För varje föreläsning jag har haft med Ben så Ben är alltid ja, det där är nog en jättentressant poäng du tar fram att det är så där..
Ben Jokinen: När har jag sagt så där?
Ottilia Främling: Jag tycker samma om dig.
Anna Louhisto: Jag måste hålla med Ottilia om att det nog är Jenna som är den här smöraren här i gänget.
Ottilia Främling: Nu när vi hörde här i Studde på journalistikföreläsningen så var det nog Anna som var mycket i farten.
Anna Louhisto: Det var jag nog.
Jenna Liljelund: Inget förnekande. Men jag tror också det har en poäng att när man är intresserad av det man läser och det man hör så vill man medverka i diskussionen på kanske ett annat sätt.
Ottilia Främling: Men det är jättebra, alltså man ska alltid diskutera.
Ben Jokinen: Jo.
Anna Louhisto: Ja absolut, jag kan helt hålla med om att jag är lite av en smörare.
Jenna Liljelund: Jo, jag förnekar inte det. Nästa fråga! *skratt*
Anna Louhisto: *Skratt*. Nästa fråga. Okej, vem av oss alla är liksom mest sannolik att dra ut resten på fest? 3...2…1
Alla samtidigt: Jenna! *skratt*
Ottilia Främling: Är någon shockerad?
Anna Louhisto: Nä. Jenna är alltså hela gulisgruppens partypingla 100%.
Ottilia Främling: Första intrycket, alltså första gången någonsin jag såg Jenna var på det här första träffen i Kaisaniemi mitt på dansgolvet och då var jag genast så här ”that’s the one”! Det här är liksom..
Jenna Liljelund: Ja.. jag kanske bara är tyst och håller med.
Anna Louhisto: Le och vinka, le och vinka. Okej, vem utav oss alla blir helst hemma och läser på tent istället för att gå på fest?
Ottilia Främling: 1…2…Ben?
Ben Jokinen: Jag. Jo, jag tror jag.
Jenna Liljelund: Jag skulle också vinkla mig mot Ben.
Anna Louhisto: Jag är inte så säker på det men jag vet inte.
Ben Jokinen: Det beror på.
Jenna Liljelund: Det beror på.
Anna Louhisto: Kanske mest utav oss alla men jag tycker nog inte att du i allmänhet..
Jenna Liljelund: Nej, men vi har nog också en liten sån här partypringles porukka kasassa...
Anna Louhisto: Vad sa du, pringles? *skratt*
Jenna Liljelund: *Skratt* Jo, det var helt..
Anna Louhisto: Helt meningen. Jo, det måste nog vara det.
*Alla instämmer*
Ben Jokinen: Jo jag brukar nog.. eller, min tidsanvändning är inte den bästa så jag brukar ändå börja läsa först så där ordentligt en vecka före tenten. Som är så där relativt säkert ändå helt okej…
Jenna Liljelund: Det låter ganska mycket.
Ottilia Främling: Jag är sån person som bara typ kan studera på morgonen, av någon orsak går det inte att studera på kvällen. Så jag är alltid typ i bibban 6 på morgonen, så därför läser jag inte på en tenta i stället för att festa för att jag har redan gjort det.
Anna Louhisto: Men jag har fattat det där också, jag vet inte.. jag tror att det var min gamla rumskamrat som sa till mig att Anna, det lönar sig att som det första du gör på morgonen när du vaknar börja läsa. För att då är liksom din hjärna pigg och du har inte tagit in någon annan information den dagen så det lönar sig. Jag har testat det och det funkar MEN jag kommer ändå inte vakna tidigt på morgonen för att läsa, jag har inte tillräckligt med..
Jenna Liljelund: Självkontroll.
Anna Louhisto: …självkontroll för det. Jag måste nog jobba mycket på det, men det är helt sant att det funkar.
Jenna Liljelund: Alltså det funkar då när man gör det. Jag har själv problem med att vakna på morgonen, min säng är väldigt skön, hellre ligger jag nog där en far ut i slaskväder och går till Kaisabibban. Men sen när man gör det så har man en liten sån här ”god complex” på gång.
Ottilia Främling: Jo. Tror att jag är bättre än alla andra.
Jenna Liljelund: Ja exakt.
Ottilia Främling: Sen har man liksom eftermiddagen ledig tekniskt sett.
Anna Louhisto: Det är ju någonting lite estetiskt ändå, lite så här att man romantiserar sitt liv.
Ottilia Främling: Man går där med sig kaffe där kaisaniemigatan och kommer in och Kaisa är tomt och man får välja sittplats vid fönstret.
Anna Louhisto: Åh, lyx. Eller man far till typ Oodi som annars också ser jätteestetiskt ut..
Ottilia Främling: Usch.
Anna Louhisto: *skratt*, usch?
Ottilia Främling: Ja, jag kan inte koncentrera mig i Oodi av någon orsak.
Anna Louhisto: Jag har faktiskt aldrig studerat i Oodi så jag borde kanske inte vara den som..
Ottilia Främling: Jag har försökt. Det går bra om du har ett tyst rum men sen är det alltid någon med högtalare och festar sönder.
Jenna Liljelund: Oj då.
Anna Louhisto: På ett bibliotek?
Ottilia Främling: Jo!
Jenna Liljelund: Men på tal om bibliotek och studieställen så jag vill veta att vad är en go-to plats att gå studera?
Ottilia Främling: Kaisabibban, vid fönstret.
Anna Louhisto: Min go-to om det är grupparbete så är det att hyra ett rum på Kaisabibban. Om jag far ensam så letar jag efter ett café där jag tror att jag inte kommer att springa in i någon av mina studiekamrater för att jag får inte annars någonting gjort.
Ben Jokinen: Jag har så där min soffa hemma eller Kaisa.
Jenna Liljelund: Ja brukar, jag hittade tiedekulmas källare här någon gång på hösten och efter det har jag nog inte gått någon annanstans. Jag kan inte sitta i helt tystnad..
Anna Louhisto: Nä jag har samma, det är därför jag tycker om att gå på caféer för där hör man liksom det där..
Ottilia Främling: Tiedekulma är jättebra om man är med några och studerar så att man kan lite tala. Men Soc&koms läsesal är jättebra om man vill vara helt i tystnad.
Jenna Liljelund: Jag tycker om tiedekulma också därför, för jag får en sån här liten social press på att jag måste göra någonting för alla andra där studerar också. Så om jag bara sitter där och inte gör någonting så känner jag att alla fokuserar på att jag inte gör någonting och sen…
Anna Louhisto: Det är jättemotiverande att vara runt andra människor om man ska studera för att om man tar fram sin telefon vid något skede så det känns, fast man vet att ingen bryr sig alls om du studerar eller inte, men man känner ju sig som att nu tittar alla på mig och är så där att wow, nog är hon oproduktiv! Liksom på riktigt.
Jenna Liljelund: Exakt. alltså det är lite så här… man får sin egen sociala press när man går någonstans där andra människor studerar, så det är kanske min sån här ”vinkki vitonen”.
Anna Louhisto: Samma här.
Ottilia Främling: Har vi någon till poll-fråga om vi ska fara vidare?
Anna Louhisto: Det tog slut här nu. Vår poll tog slut.
Ottilia Främling: Tog den slut?
Anna Louhisto: Men att om ni känner er kreativa så kör hårt! *skratt*
Ottilia Främling: Vad har varit er favoritkurs hittills?
Jenna Liljelund: Jag kan börja. Jag tror det måste vara den här visuella journalistikkursen vi går just nu. Jag och Anna har jobbat ganska tätt tillsammans i den och gjort videon och gjort nyhetsrapporter och nu håller vi på med fotografering. Det är nog.. jag måste nog säga att det är min favoritkurs hittills.
Anna Louhisto: Jag har exakt samma svar. Det är så kreativt jämfört med de andra, inte för att det inte är kreativt annars, men liksom den är på något sätt så…på ett praktiskt sätt kreativ den där kursen. Det är jätteroligt fast det är super tidskrävande. Det är lite som att ha ett heltidsjobb känns det som, i alla fall när vi har de här uppgifterna. Men jag har nog tyckt massor om det den här första perioden.
Ben Jokinen: Jag har första periodens KSV-101 och sen har jag introkursen i statsvetenskap.
Ottilia Främling: Jag måste säga en kurs som jag går just nu, studiecirklar i sociologi, för att vi har haft typ bara individuellt arbete och grupparbete. Jag har fått liksom fördjupa mig i etnicitet och diskriminering baserad på etnicitet, vilket då är etniska relationer alltså just det jag vill jobba med i framtiden. Så det kanske..jo,just den.
Anna Louhisto: Okej, vad har varit det bästa-, respektive sämsta med att gå på Soc&kom i allmänhet?
Jenna Liljelund: Det bästa måste jag kanske säga att är människorna jag har träffat här. Jag känner redan nu att jag har träffat människor som jag kommer att ha i mitt liv väldigt länge och jag känner att jag har hittat människor som är på samma våglängd som jag på något sätt. Det bara funkar. Sen kanske det sämsta går nu kanske lite hand i hand med ens eget beteende och människorna man är här med, på grund av att jag inte sover tillräckligt. Jag får inte den vila jag kanske skulle behöva för att jag håller på med allt annat, men jag skulle nog säga att det är mina två.
Ottilia Främling: Jag kan säga det sämsta är alla frågor man får av folk som inte går på Soc&kom att vad blir du konkret när du blir klar *skratt*, om du inte studerar journalistik eller socialt arbete så vad blir du? Och man har inte egentligen något egentligt svar.
Jenna Liljelund: Du blir politices kandidat.
Ottilia Främling: Jag blir kandidat i samhällsvetenskaper, men det är kanske det att man är själv lite osäker på vad man ska hålla på med, men det är det enda. Pessimism!
Anna Louhisto: Anyway.. Ben?
Ben Jokinen: Jag vet inte, jag har inte direkt något som jag tycker att ha varit sämst. Jag tycker jättemycket om liksom gemenskapen och människorna här, själva studierna, lärare, jag har liksom bara tyckt om helheten jättemycket. Kanske något som har varit liksom lite svårt att anpassa mig till är bara att bo ensam i en ny stad. Jag flyttade hit från Åbo och jag bor helt ensam, men det är också något jag blir bättre på varje dag. Jag blir bättre men tidsanvändningen och bättre på att veta när det är dags att städa och diska och vad som helst. Men det var liksom svårt där i början att börja studera själv, fixa allt i hushållet samtidigt, samtidigt som man är jättesocial. Det var svårt att balansera det plus liksom ett hälsosamt liv fysiskt.
Ottilia Främling: Är det någonting som har förvånat dig med att bo ensam som du inte skulle ha kunnat tänka dig tidigare?
Ben Jokinen: Att det far jättemycket tid till liksom att laga mat och diska. För det är hela processen, man måste liksom fara till butiken, komma tillbaka, förbereda, laga, äta, diska, sätta undan..
Anna Louhisto: Det är en hel dags uppdrag där redan
Ben Jokinen: Nästan, ja.
Ottilia Främling: Det är ju det, man vill äta men så kommer man ihåg att man måste diska sen efteråt *skratt* så det..
Anna Louhisto: Jag tror att jag har lite samma som du faktiskt, fast jag inte har flyttat till Helsingfors nyligen så det jobbigaste med att gå på Soc&kom eller att studera i allmänhet är det att jag jobbar vid sidan om också, så det är jättesvårt för mig att hitta tid för att gå på föreläsning, och jobba, och göra uppgifterna utanför skolan, och laga mat, och städa, och hinna sova tillräckligt och så här. Men jag tror att det är det enda negativa jag kommer på. Annars så är det just det att jag tycker om människorna här, jag tycker massor om studierna, jag är jätteintresserad av det jag studerar, det är liksom bara plus i kanten för min del nästan.
Jenna Liljelund: Ja jag måste nog hålla helt med. Men jag tänkte att kanske vi borde avsluta så här med en liten fråga och det är kanske det att vem tycker ni borde söka till Soc&kom? En hurudan person?
Ottilia Främling: Någon som är intresserad av vardagens eller liksom samhällets utveckling och problem och fenomen som sker i vardagen. Om du vill arbeta med människor eller för att hjälpa samhället framåt skulle jag säga. Helt vem som helst, det är inte liksom… jag tror att det finns en bred variation av människor här. Jag vet att det finns stereotyper om Soc&kom men vi är nog inte alla under samma ideologi ändå.
Anna Louhisto: Ja alltså jag skulle säga att vem som helst som är intresserad av samhället och samhällets utveckling på en front eller en annan.
Ben Jokinen: Ja, sen tillägger jag till det att de som också vill kunna använda svenska i sin vardag på uni, för att det är en av de enda ställen som man kan på riktigt göra det helt och hållet. Och en sådan mängd att vi är ändå ganska många, man är inte en liten svensk grupp i en större finsk skola utan vi är liksom en helt egen grej och det är jätteskönt.
Jenna Liljelund: Ja, jag tycker nog också att vem som helst som har ett litet intresse för det vi har diskuterat här eller det som Soc&kom har att erbjuda och bara det att jag tror vem som helst kan hitta någonting här och jag tror alla har någonting..
Ottilia Främling: Jag tycker inte heller man ska bli rädd för att man kanske går till en annan skola än sina kompisar att man inte ska kunna hänga med dem eller ha evenemang med dem för StudOrg har mycket samarbete med andra föreningar och det utökas hela tiden, så här ”promo”..
Anna Louhisto: Jag tror att det var det!
Jenna Liljelund: *skratt* Jag tror det också! Tack för att ni lyssnat på oss.
Alla: Tack!