Alva Stenman: Hej! Du lyssnar på podcastserien Vi i StudOrg, podcasten där studerande på Soc&kom diskuterar allting mellan himmel och jord som på något sätt kan kopplas till studier och studieliv. Det här avsnittet bandas in i Soc&koms audiovisuella studio och runt omkring mig här i studion så har jag tre stycken före detta utbyteselever. Själv heter jag Alva Stenman och jag har varit på utbyte i Maastricht i Nederländerna.
Julia Rehn: Hej, jag heter Julia Rehn. Jag studerar socialt arbete och började nyligen på min magister och jag har varit på utbyte i Perth i Australien.
Linn Svanberg: Hej jag heter Linn Svanberg. Jag studerar statskunskap med förvaltning för tredje året och jag har varit på utbyte i Hongkong i Kina.
Rebecca Häggblom: Hej jag heter Rebecca Häggblom. Jag studerar sociologi och spansk filologi och jag har varit i Bogotá, Colombia på utbyte.
Alva Stenman: Så vi har alltså varit på fyra olika kontinenter. Själv så var jag som sagt i Maastricht och det var våren 2021, så det var alltså under corona. Både Linn och Rebecca har också varit på utbyte under coronapandemin. Julia, vilket år var det du var på utbyte?
Julia Rehn: Jag börjar vara så gammal redan så det var under våren 2019 faktiskt. Så jag hann året just innan corona började.
Alva Stenman: För jag tror att vi har åtminstone haft ganska speciell upplevelse med tanke på att åtminstone i mitt fall så, eller jag vet att både för dig och mig Rebecca, så nästan alla andras utbyte blev ju inställda på den våren då vi for och det var också jättenära att liksom våra utbyten blev inställda.
Rebecca Häggblom: Jo, väldigt nära. Eller mitt blev i princip.
Alva Stenman: Och det är det som jag tycker är ganska häftigt för du var helt på distans på utbyte och du valde ändå att ta kurser, fastän de var typ i en helt annan tidszon och dina kurser gick till mitt på natten.
Rebecca Häggblom: Jo, alltså jag började ju studera här alltså i Finland medan jag var på utbyte där, så jag tog vissa kurser som höll på till kl. 12 på natten. Alltså egentligen var planen att jag skulle göra det helt på distans. Jag trodde att jag inte skulle kunna fara till Colombia någonsin, så jag valde sådana kurser som ändå var måttligt i bra tid i Finland för att vi har 8 timmar skillnad vintertid. Så jag började här men sen så blev jag tvingad dit av min kompis. Han var så där ”du måste komma”, så jag tänkte okej, jag far. Och så for jag till Colombia.
Alva Stenman: Häftigt! Vad skulle du säga att motiverade dig att fara sen i alla fall? För det var ändå säkert ett tufft beslut att ta just den våren.
Rebecca Häggblom: Ja, alltså det var just de vänner som jag träffade. Även om jag var här så skapade jag vänskaper, och det var så där att om inte jag far nu så kommer det liksom inte en bättre chans än nu att på riktigt uppleva Colombia på rätt sätt. Och så for jag dit även om det var jättejobbigt, det var jättemycket som man måste ha ordnat och jag var helt ensam i hela processen. Universitetet hjälpte inte mig något alls, så jag var helt ensam i mitt beslut och ingen stödde mig, varken familj eller vänner. De var så där vad håller du på med, men jag var så där jag måste göra det här, så då gjorde jag det.
Alva Stenman: Jättemodigt av dig faktiskt. Linn, jag tänker fråga samma sak av dig, vad var det som motiverade dig att fara fast du visste att det var lite annorlunda omständigheter och det kanske kändes ganska osäkert? Jag såg på Instagram att du skrev att det var ett jättesvårt beslut och omständigt att fara i väg dit med karantänen och allt sådant.
Linn Svanberg: Ja det var inte lätt att ta sig till Hong Kong mitt under pandemin, de har egentligen stängt gränserna helt och jag blev tvungen att sitta i två veckor i karantän. Det som egentligen var det jobbigaste var att de ändrade på reglerna hela tiden, en dag fick man inte åka in alls från Finland, en annan dag fick man och så ändrade de karantänen från 2 till 3 veckor beroende på om man var vaccinerad. Så egentligen ända tills jag var där visste jag inte om jag skulle kunna lyckas ta mig fram. Det var också nära att jag inte kom in när jag var på flygfältet för att jag hade fel version av mitt PCR-test, så då stod jag och grät vid gaten och min pojkvän höll på att ta fram rätt version av PCR-testet till mig helt i panik och så måste jag springa till gaten. Så det var väldigt dramatiskt, vilket när man tänker tillbaka på det är ganska roligt, för jag romantiserade hela min färd dit lite, att det var så här superdramatiskt. Men när jag valde att söka till utbyte så det var i november 2020 och då hade redan pandemin pågått ganska länge och det kändes inte som att slutet var nära, och jag hade lite samma känsla som Rebecca att om jag inte väljer att ta det här svåra beslutet att ändå ansöka och faktiskt försöka på alla sätt att ta mig dit så kommer det aldrig komma en bättre chans för mig att åka till Asien och studera där.
Alva Stenman: På det sättet är det ju lite annorlunda, för att när jag och Rebecca sökte så då visste vi inte att pandemin var på kommande alls, men du var kanske på ett sätt lite mer förberedd på det. Men hur kom du på att du ville söka till just Hongkong?
Linn Svanberg: Jag visste att jag ville åka någonstans utanför Europa för att jag har ändå rest runt i Europa en del och det känns som att om jag i framtiden vill jobba i något annat EU land så går det ganska lätt. Medan Asien, jag hade aldrig varit där, jag hade aldrig varit utanför Europa i hela mitt liv förut så jag ville verkligen åka någon helt annanstans. Sen är Hongkong väldigt engelskspråkigt och eftersom att jag inte kan kinesiska eller något annat asiatiskt språk så var det ett lätt beslut att ta på det sättet. Sen hade universitetet väldigt bra hemsidor, jag hittade mycket intressanta genast så det var lätt att göra en studieplan och hitta vad jag faktiskt ville göra där och då gick det lätt att ansöka. Sen är jag intresserad av världspolitik och då är det ju intressant att åka till Kina.
Alva Stenman: Jo. Julia, hur kom du på att fara till Australien?
Julia Rehn: Ja, jag har egentligen varit ganska fascinerad av Australien typ hela mitt liv. Jag tänkte lite så där, jag vill på utbyte och om jag en gång är på väg så vill jag åka så långt som möjligt. Ungefär med den inställningen. Jag hade följt med massa australiensiska serier ganska länge också så jag tänkte att dit vill jag nog. Så jag var helt fastsatt liksom på att det landet och sen började jag bara kolla olika universitet som vi har liksom samarbetet med, eller som Helsingfors universitet har kontakt med, och sen kollade jag där lite kurser och sedan gjorde jag liksom på det viset bara ihop en lista på fem olika universitet och sen blev jag intagen på ett av dem, så det gick egentligen till så.
Alva Stenman: Okej, ganska kul. Så du sökte in till fem olika universitet men i samma land?
Julia Rehn: Ja, för det var då i alla fall i ansökan så att man skulle rangordna typ fem olika, eller man kunde också lägga bara en men jag ville iväg så jag lag så många som jag kunde. Jag lag flera olika och sen blev det Perth.
Alva Stenman: Okej, var du nöjd med det?
Julia Rehn: Jag var nog jättenöjd med det. Det var ett jättebra beslut också för Perth är liksom mycket mindre turistigt, att alltid när man tänker på Australien så tänker man för det mesta på Sydney och Melbourne, liksom på östsidan, Men det här var helt i andra delen av landet. Det var nog jätteintressant och spännande.
Alva Stenman: Mötte du många finländare där under ditt utbyte, för jag vet ändå att är ganska vanligt att finländare far till Australien? Särskilt för att typ backpacka och resa runt där en längre tid.
Julia Rehn: Njä, det var en tjej härifrån som åkte till samma universitet som jag men hon var alltså helt finsk och jag är inte så jättebra på finska så vi connectade aldrig desto mera, vilket ju var ganska konstigt. Jag har liksom sett henne mer här utanför valtsikkan än jag såg henne i Australien. *skratt*. Men ingen far på det viset och backpackar i västra Australien där Perth är, utan man backpackar mest Sydney och den andra sidan. Så sen när vi åkte dit så då träffade jag faktiskt några finländare, kanske typ två eller tre. Annars ingen härifrån.
Alva Stenman: Okej, det är kanske ganska skönt. Ibland är det jättekul att träffa finändare utomlands men det beror helt på var man är. Under gymnasiet var jag på utbyte i Brasilien och då träffade jag en finländare så där randomly en gång i en jätteliten stad i nordöstra Brasilien. Och då var jag så där ”you’re my best friend” fastän det var någon jag aldrig hade sett förut.
Linn Svanberg: Jag träffade till och med i Hongkong hemskt många finländare. Det var jättemånga på utbyte. Men det var min stelaste dag någonsin, det var på självständighetsdagen, och då hade en stor grupp finnar bestämt att vi skulle gå och äta middag tillsammans på en lite finare restaurang. Och det var så stelt, det var verkligen så där ”jag är tillbaka i Finland”-känsla. Ingen sa något, alla var på telefonerna, jag satt och ville typ avdunsta. *skratt*. Man hade verkligen blivit van med den internationella andan, att alla är superöppna och babblar på om sig själva när det blir lite tyst. Sen var det så där okej, nu är vi faktiskt 20 finländare vi samma bord.
Alva Stenman: Linn, jag tror att det är ganska många som känner till väldigt lite om Hongkong, bland annat jag, och jag är nyfiken på att veta hur en vanlig vardag såg ut för dig där i Hongkong?
Linn Svanström: Jag bodde på ett studentboende, så det var jag och två andra som delade på samma lilla sovrum och i ett annat rum i samma lägenhet var det också tre stycken så vi var 6 tjejer som delade på samma lägenhet. En vanlig dag vaknade jag upp, väntade på min tur att gå i duschen och toaletten och det kunde ibland ta en stund, så det var inte alltid de bästa morgnarna. Sen då jag hade gjort mig i ordning så hoppade jag på bussen och åkte till universitetet, vilket jag gjorde egentligen varje dag. Jag hade alltid, alltså på veckodagarna, obligatorisk närundervisning så jag försökte alltid komma till campus även om jag hade föreläsningar först på eftermiddagarna till lunch så brukade jag träffa en kompis eller 2 och äta lunch. Så hade jag föreläsning, eller tutorial, och så brukade det ganska ofta bli så att man måste hänga på campus en stund, sitta på bibban och skriva och jobba på skola, helt som i Finland. Sen när skoldagen var slut så brukar jag och mina kompisar fara ut och äta, hänga på stan, ta en öl eller två, gå ut. Alltså inte egentligen jätteannorlunda min vardag i Finland med tanke på vad jag gjorde. Men det är såklart en jätteannorlunda stad, mycket större, mycket mer människor.
Alva Stenman: Ja, det är intressant att sist och slutligen, fast kulturen kan vara annorlunda och omständigheter kan vara annorlunda, så ser ens vardag ganska lika ut var man än befinner sig. En sån där kulturell skillnad som jag känner till tack vare din Instagram takeover, som jag redan nämnde här tidigare, där snackar du lite om censur, vad man får och inte får uttrycka. Jag skulle jag vara nyfiken på att veta lite mer om vad censur innebär och hur det märktes av där i din vardag. Vill du berätta lite om det?
Linn Svanberg: Absolut. Censur är ju ett komplicerat ämne och jag vill nu betona att jag verkligen inte är en expert på det. I Kina har man ju en ganska sorglig historia av att förtryckta och censurera bort saker som händer i landet. Om ni känner till händelserna på himmelska fridens torg 1989 där studenter dog efter att ha demonstrerat för demokrati, har till exempel raderats bort från läroböcker i Kina, inte i Hongkong eftersom att Hongkong är en speciell administrativ region som har varit en engelsk koloni. Hongkong blev en del av Kina igen 1997. Om den här censuren, det finns väldigt starka säkerhetslagar både i Kina och Hong Kong som egentligen beror på att man inte vill att folket ska demonstrera för självständighet och egentligen så är det förbjudet att uppmana till, hur ska jag säga det, alltså man får inte uppmana till handlingar som kan tolkas som att de kritiserar hur landet är uppbyggt eller landets självständighet eller hur samhället ska organiseras. Så egentligen får man inte på något sätt uppmana till frihetsdemonstration i praktiken.
Den här censuren i Hongkong skulle jag kanske säga ändå att rör sig till ganska stor del om självcensur och inte censur per se. Det var ganska ofta i alla fall i universitetetskontexten så att om vi diskuterade någonting, jag gick ganska mycket kurser i internationella relationer och då kommer ju såklart förhållandet från Kina till resten av omvärlden upp, och det var ju ganska ofta så att om någon student tog upp någonting kontroversiellt om Kina, till exempel hur dom behandlar uigur muslimer och annat människorättsförtryck, så kunde föreläsaren säga så här ”Well, as you know this is a sensitive topic, it’s good that you brought it up. Let’s move on.” Sådana här små kommentarer som man ju vänjer sig vid ganska snabbt, för man vet att man inte kanske helst ska prata om det. Inte för att det skulle få några stora konsekvenser men det är kanske en kultur, att det är bättre att vara på den säkra sidan när man diskuterar. Så att censuren kanske nog mer handlar om att man satt sin egen säkerhet och universitetets säkerhet först, även om mitt universitet har akademisk frihet på papper så visade det sig att det fanns en hel del som man helst inte pratar om.
Alva Stenman: Just det. Rebecca, du var i Colombia under en tid där det var ganska politiskt osäkert där som jag har förstått.
Rebecca Häggblom: Jo.
Alva Stenman: Under ditt utbytesår pågick där en nationell strejk mot regeringens skattereform och det här uppmärksammades i nyheterna världen över. Du gjorde en rapport kring de här händelserna som du kallar ”Från lugna Finland till färgstarka passionerade och extrema Colombia” i Soc&komposten och där skrev du så här: ”I centrala Bogotá där jag bodde hördes explosioner i åtminstone en hel vecka. Oroligheterna började varje dag efter kl. 4 och pågick ända in på natten. Den veckan vågade jag ut ur huset endast en gång, då för att gå till närbutiken.” Det här låter ju jätteemotionellt. Hur kändes det att befinna sig i Colombia vid den här tidpunkten?
Rebecca Häggblom: Nu får jag lite tårar i ögonen. Men det var nog jättetungt. Det var just i slutet av kurserna och då hade vi en massa inlämningsuppgifter och sånt här medan det pågick en massa protester utomhus och människor blev mördade, sexuellt ofredade av poliser och skadade, människor tappade ögon, det var helt brutalt. Då det började så ville jag också fara ut och liksom vara med mina kompisar men det är ganska farligt om man far som en internationell person för att det finns en risk att man blir deporterad och poliser kan göra så att man försvinner, och de kan liksom ta faste en på helt oklara beslut, bara för att man är ute och protesterar. Det var jätteoroligt i Bogotá men det pågick inte så länge ändå, det var värst i Cali som är den tredje största staden, jag tror det pågår där ännu idag att en del protesterar fortfarande. Där blev flest människor mördare och människor hittades livlösa i floden, det var helt sjukt där. Under ”paro nacional” som det heter på spanska, så var det också jättemycket censur från de statliga nyhetssidorna, att de berättade inte sanningen eftersom de här protesterna var emot regeringen och de flesta mediekommunikationssidorna var statligt ägda eller stödde statliga politiken som är väldigt mot högern. De här protesterna var ju emot det och därför ville de liksom inte berätta sanningen om vad som hände, och det enda man kunde se var egentligen på Instagram live och det var inte kul att se det. Det var poliser som sköt människor.
Linn Svanström: Hade du alls förväntat dig att det skulle vara så här? Visste du om att det fanns en sådan tradition, eller alltså hur brutala protester kan bli?
Rebecca Häggblom: Jag hade faktiskt hört typ någon månad innan att studerande protesterar där jättemycket om hur dyrt är att studera där och om deras rättigheter att studera, för alla borde ha rätt att studera ment det är inte så i Colombia. På en gata, jag bodde på 18:e gatan och på 19:e gatan så blev en studerande mördad och han var bara 19 år. Polisen sköt honom på ungefär fem meters avstånd och det var en sån här tårgasbomb, eller vad det nu heter. De sköt honom med en sådan och man får ju inte skjuta dem på människor, men han blev mördad just på gatan bredvid och de har namngett den här gatan efter honom. Han hette Dilan Cruz. Då jag hörde det så jag tyckte jag redan att det var helt brutalt och sen en månad efter så började det och jag hade nog inte liksom tänkt att det skulle vara så hemskt, för jag hade inte upplevt någonting sånt liknande.
Alva Stenman: Nä, jag tror att det är svårt även för oss och förstå, fast du berättar och man förstår att det måste vara väldigt traumatiskt och var där under den tiden, men det känns trots allt så långt ifrån en när man aldrig har varit i Colombia själv, att det är jättesvårt att ta in allt vad du berättar. Därför är det så värdefullt att du både skrivit den här rapporten i Soc&komposten och att du annars också, tycker jag, är mån om att berätta om.. eller liksom visa alla sidor av Colombia när du berättar om landet. Du betonar alltid att det är ditt favoritställe på jorden och du berättar alltid om alla positiva sidor med Colombia, men du berättar också alltid om verkligheten och hur du har upplevt landet.
Rebecca Häggblom: För att liksom även om det låter jättebrutalt och så där, det var flera tiotals personer som blev mördade under protesterna, men oavsett så finns det så många fina och färgglada sidor med Colombia. Till exempel dansen och kulturen är helt underbar, människorna är så trevliga och öppna och jag kände mig på riktigt hemma där även om var på helt andra sidan världen. Det överväger liksom allt det jobbiga, för det var nog en helt annan verklighet än vad det är här. Här är det ju så säkert och vi lever i en liten bubbla här, men där var det inte så.
Alva Stenman: Jag får den bilden när du berättar av att folk har varit jättevälkomnande mot dig där i allmänhet. Du har också berättat att du har en kompis, Juancho, som du alltid pratar om och det var väl till och med han som fick dig att åka till Colombia fast ni bara hade träffats via zoom. Så jag har nog fått en fin och liksom nyanserad bild av allt vad du har berättat, man skulle kunna prata om det här hur länge som helst.
Rebecca Häggblom: Ja verkligen, det är nog min favoritplats på jorden och det har så mycket och det finns liksom så mycket mångfald i det här landet. Naturen, hur det ser ut där, alla människor, accenter..
Alva Stenman: Har du någon sådan här..förlåt, säg färdigt bara.
Rebecca Häggblom: Säg bara.
Alva Stenman: Har du någon sån här must-have experience som du skulle säga att om man far till Colombia så det här måste man uppleva, till någon som aldrig har varit dit?
Rebecca Häggblom: Jag skulle säga att om du far till Bogotá, som man oftast gör, så kan man fara upp på monserrate, man ska gå upp för monserrate, det är en kyrka som är uppe på ett berg och det är 3200 meter upp i luften. Man kan promenera dit, det är jättejobbigt, men man får en jättestor sådan här view av hela Bogotá. Och Bogotá är otroligt stort, det är liksom 10 miljoner som bor där. Sen så tycker jag också att man borde fara till kusten, till norra kusten, Santa Marta heter det. Där finns det nationalparker och jättemycket olika saker att göra, så att liksom ta del av den där naturen som Colombia har.
Alva Stenman: Julia, jag tror att många som är sugna på att åka på utbyte är ganska rädda för att lära känna nya människor där och att man ska bli ensam när man åker iväg. Jag tänkte fråga dig, du har ju lite annan situation som for innan coronapandemin, hur var det för dig att lära känna nya människor i Australien? Var det liksom lätt, eller hur upplevde du det?
Julia Rehn: Jag skulle nog säga överlag att det var lätt. Men jag bodde också på ett internat, alltså jag hade jag hade ett sovrum och så delade jag badrum och kök med fyra andra tjejer, så där hade jag ju redan människor även om vi inte blev de bästa kompisarna. Men där bodde jättemycket utbytesstuderande överlag, så vi blev ganska snabbt ett gäng i och med att man åt frukost, lunch och middag tillsammans varje dag. Utanför evenemang också så satt man alltid med varandra. Men överlag så tycker jag att australiensare är jättevälkomnande, de är helt ljuvliga faktiskt, så nyfikna på varifrån man kommer och hur man talar så bra engelska och en massa annat. Det var nog tycker jag jättelätt och det ordnades mycket evenemang, speciellt där på universitetet, för oss utbytesstuderande. Så då träffar man ju jättemånga andra. Där var jättemånga, fast jag just sa att det inte var så många från Finland, men från Norden var där desto mer. Det var säkert 30 svenskar där som hade sitt eget gäng, det var helt sjukt. Men det var nog jättelätt att lära känna folk. Det svåraste tycker jag är sen så man ska hålla kontakt när man har åkt hem.
Alva Stenman: Ja, det tycker jag också.
Julia Rehn: Det är jättesorgligt men det är ju nästan omöjligt att upprätthålla en jättebra kontakt efteråt.
Alva Stenman: Ja, jag vet exakt hur det känns. Jag har lite samma upplevelse för att också i Maastricht så där på skolan, fast det inte fanns nästan några andra utbyteselever alls på grund av corona, så alla som gick på mitt universitet så var från olika delar i Europa och det var jättemycket internationella studeranden. Så fast det inte var den där utbytes-communityn så var det liksom den där International communityn, så allihop var ändå jättesociala och sökte efter kompisar så det var jättelätt åtminstone för mig, och säkert lite samma för Linn för du var ju också i en ganska internationell kontext, att lära känna andra människor.
Linn Svanberg: Jo, det var jättelätt. Det skapades i början av utbytet en stor Whatsappgrupp för typ tvåhundrafemtio utbytesstudenter så nästan varje kväll fanns det någonstans att fara. Efter ungefär två veckor så hade de flesta redan hittat sina bästa kompisar.
Alva Stenman: Jo, det är nog bra att det fungerar så där lätt. Men Julia, såg studiekulturen och evenemangskulturen liknande ut där i Australien eller hur var det på ditt universitet? Ordnades det liksom mycket fester och andra saker där?
Julia Rehn: Nog ordnades det mycket fester där men förstås lite annorlunda än här. Det var ju inga sitsar, *skratt*, som vi är vana med här. Men nog en massa olika såna här bar crawls, var man åkte i en party bus liksom runt i stan och for till olika barer till exempel, eller sen bara någon stor fest på en innergård på själva universitet. Det var ett jättefint campus som var flera kilometer långt med en massa gamla byggnader och där mitt ibland dem slog de ibland upp fester och sånt här. Det fanns liksom av allt möjligt, det fanns en sån här klubb som hette PI International som var menat för utbytesstuderande och vi hade ett volleybolllag och ett fotbollslag som jag var med i också så att det var mycket annat också än bara dom här festerna. Sen var det nog mycket också så att vi i ett gäng bestämde oss för att nu har vi förfest här på internatet och sen far vi ut, så mycket sånt nog. Med Ubers sen i väg susade man till krogen.
Alva Stenman: Vad härligt. Det är nog nästan alltid så att de där internerna blir som en festlokal för att det bor så mycket utbyteselever där.
Julia Rehn: Jo, det var faktiskt lite hemskt för dem som inte var utbyteselever tror jag, som bodde med oss. Vi kom hem ganska orimliga tider och de ville studera. Speciellt under ”reading weeks”, vi var inte så där jättefokuserade på att läsa överhuvudtaget utan vi såg det som en ledig vecka. Då blev internatet tvunget att lägga tystnadstider och sånt efter att vi hade härjat lite väl mycket. Ett par gånger blev vi nog utjagade helt när vi kommit upp typ sex på kvällen och vi satt och drack öl. Då blev vi helt utjagade, de sa att andra försöka studera.
Alva Stenman: Oj nej. Vi hade också en sådan där ”reflection week”, jag vet inte om någon annan har haft det. Där var det så där att man skulle tänka på det vad man har studerat *skratt*. Alltså bara så här ta in det som man hade lärt sig, och ha en paus, men det var ju inte direkt jättemånga som reflekterade. Det var så där att det ordnades zoom-tillfällen där man kunde gå och snacka med sin professor om vilka grades man hade fått och vad man hade lärt sig, men ingen kom på de där föreläsningarna någonsin. En gång så loggade jag in och sen så visade det sig att föreläsaren inte ens hade satt i gång zoom-rummet för han visste att ingen skulle komma
Julia Rehn: Stackaren.
Alva Stenman: Ja, reflection week var bara en synonym för fest liksom.
Julia Rehn: Vi hade ganska samma, förutom att det kallades reading week, och då skulle man om man fallit efter ta ikapp och lägga extra tid på det så vi hade absolut ingenting under hela veckan. Vi festade och sen for vi på en road trip istället *skratt*.
Alva Stenman: Men hur lyckade studierna då för dig så där i allmänhet? Fick du ändå några studiepoäng?
Julia Rehn: Jo, det såg jag till för annars skulle jag ha hamnat betala tillbaka alla mina stöd och stipendier. *Skratt*. Så där var motivationen ganska hög. Grejen är att kurserna jag tog där, så jag visste hela tiden att jag ville fara iväg, men jag visste att det skulle falla under mina valfria studier. Det fanns ingenting där som jag kunde läsa som jag kunde få till godo i min socialarbetarexamen, för de har en helt annan utbildning för social workers där. Så jag tog ju massa random kurser bara för att fara och jag visste hela tiden att de kommer bli.. antingen godkänd eller underkänd kommer det stå på mitt betyg här i Finland. Så mitt mål var ju bara att komma över det där 50 %. Så det gick inte så där jättebra i studierna. Jag kom igenom alla kurserna, så att det gick bra på det viset. Det var ju också innan corona så det var ganska revolutionerande för mig hur de hade sin undervisning där. Det var ingen obligatorisk närvaro på föreläsningarna, de bandades in och laddades upp på typ en moodle-liknande sida. Det där ledde ju till att andra veckan gick jag inte på någonting, men sen hade man varje vecka i varje kurs tutorials kallas det, som var liksom med mindre grupp som du du hade oftast någon förhandsuppgifter så gick man igenom det och skulle lära sig på djupet och den var obligatorisk då. Så jag var kanske tre gånger i veckan så där fysiskt på plats där men ja, min självdisciplin är ganska dålig så det blev nog ganska snabbt ganska dåligt med studierna för min del.
Alva Stenman: Så hade faktiskt vi också att det var liksom problem based learning, så att vi hade någon förhandsuppgift, eller frågor som vi själva hade bestämt och sen sen så läste vi alla in oss på dem och sen så hade vi tutorials där vi pratade om de här frågorna. Det var kanske den största skillnaden mellan Finland och undervisningen i Maastricht, för att det funkade på ett helt annat sätt. Det är ganska nolo att komma till en tutorial om du inte har läst frågorna och du inte har någonting att komma med, för läraren är där och bevakar även om det är en diskussion som du har med bara dina klasskompisar. Det är alltid någon som leder ordet, och det var ganska jobbigt när man inte var van med att studera på engelska och just hade kommit ny till en skola att leda ordet för en grupp där man inte känner någon och en lärare som kollar på dig. Jag kände mig ganska pressade i början men så mot mitten av mitt utbyte då jag hade märkt att jag blir godkänd, och rejält där till, i alla kurser så nu kanske jag vågar chilla lite. Så sen mot slutet så då var det också så att jag gjorde the bare minimum för att komma igenom, för sist och slutligen så ville jag mest satsa på den där erfarenheten och inte studierna, det var inte det som var det viktiga. Upplevde du samma sak?
Rebecca Häggblom: Same. Ja, och det var också lite svårt att studera på spanska. Jag är nog flytande men särskilt att prata på lektioner var lite svårt ibland, särskilt i början. Det blev lättare mot slutet.
Alva Stenman: Jepp. Linn, tog du någon riktigt intressant kurs i skolan? Hur upplevde du, var dina studier intressanta?
Linn Svanberg: Det var nog jätteintressant. Det var väldigt arbetsdrygt, jag måste skriva väldigt mycket. Jag gick en kurs i som heter International Relations of East Asia som var väldigt intressant, det var mycket historia vilket jag är intresserad av så det var väldigt kul. Vi hade, just också som ni andra, tutorials och det var kanske då man lärde sig mest. Och lite samma också med de här betygen, här på mitt betyg i Finland så kommer det stå underkänt eller godkänt, så det blev ju så att när man märkte… man hade fått tillbaka sina första uppsatser och märkte att okej jag kommer komma igenom den här kursen, så satsar man kanske inte jättemycket.
Rebecca Häggblom: Alltså jag visste inte det där med godkänt och underkänt!
Alva Stenman: Inte jag heller, jag fick veta det nu!
Rebecca Häggblom: Och jag fick jättebra betyg, jag väntade bara på att jag ska få det här men så fick jag bara godkänt.
Julia Rehn: Men du kan ju kanske bifoga, om du har något utdrag därifrån så kanske du kan bifoga den på något så att du kan visa att att hej, det gick bra. Medan jag har så där 52 av 100 och minimum var 50. *skratt*
Rebecca Häggblom: Jag fick typ 4,7 och 4,4 och någonting sådant.
Alva Stenman: Alltså jag kan relatera, jag måste bara säga att mitt transcript of records från Maastricht var typ bättre än mitt finländska. Jag önskar typ att det skulle stå, inte för att skryta, det kanske var lite lägre standard där eller något *skratt*
Linn Svanberg: Jag har liksom ingen aning för vi fick liksom på skalan från F till A, så jag har liksom ingen aning. Jag fick typ B och B+ i de flesta av mina kurser, vilket många på mitt universitet sa att lokala studerande skulle tycka att är jättedåligt, men jag var jättenöjd.*Skratt*. Men jag har liksom ingen aning vad det sen blir när man översätter det till finska betyg. Det blir väl bra men liksom..
Julia Rehn: Det är väl just därför de blir skrivna som godkänd eller underkänd.
Alla: Ja.
Julia Rehn: För vi hade så att skalan gick till 100 men 50 krävdes för att komma igenom så att en av dem står där 52 på vilket kanske blir svårt att översätta till våra 1-5, och det är väl därför det blir godkänt eller underkänt. Men om det ändå var så att ni fick…
Alva Stenman: Det är sant.
Rebecca Häggblom: Vi hade 1-5, eller egentligen från 3-5 för får man under 3 så är man underkänd.
Julia Rehn. Oj.
Rebecca Häggblom: Jo, jag var jättenervös där emot slutet att kommer jag ens igenom men jag fick ju jättebra.
Alva Stenman: Ja, men särskilt också för Erasmus studerande, jag var ju på Erasmus utbyte och det är ju ändå, eller jag vet inte hur det är i alla länder, eller vi hade faktiskt kom jag på nu 1-10. Men jag tycker att det skulle vara ganska lätt att konvertera på ett sätt, men inte vet jag. Skit samma, kanske det är bra att det bara kommer godkänt så att man inte har så mycket press på sig själv.
Julia Rehn: Ja, det upplevde jag i alla fall.
Rebecca Häggblom: Men det skulle vara bra att veta det på förhand.
Alva Stenman: Ja, *skratt*, säg inte annat!
Julia Rehn: Jag tyckte det stod överallt i min info att det här kommer vi inte kunna konvertera osv. SÅ därför gick jag in med den inställningen.
Linn Svanberg: Jag mailade mitt i mitt utbyte och frågade.
Rebecca Häggblom: Jag hade inte förstått det.
Julia Rehn: Tips till alla andra som är på väg, det är troligen så här, men kolla upp det.
Alva Stenman: På tal om det så har jag en sista fråga till er alla: om ni får ge ett tips åt framtida utbyteselever, någonting annat än det att studera inte ihjäl er, så vad skulle ni säga åt en framtida utbyteselev från Soc&kom?
Rebecca Häggblom: Jag tycker bara att ni ska fara. Om ni ens tvekar lite, jag tycker ni ska fara. Om ni har något ställe som ni är intresserade av, som ni vill fara till, så tycker jag att ni ska fara.
Linn Svanberg: Jag håller med. Man kan alltid komma hem ifall det känns jättejobbigt, vilket var min inställning när jag var jättenervös för att fara. Sen kanske att göra det som känns roligt. Det finns ju en viss press under ett utbyte att man ska ha liksom en life changing upplevelse och att det ska vara den bästa tiden i ens liv…och det var jätteroligt, men det är också skönt att komma hem. Så jag tycker att det viktigaste är att man när man är på utbyte gör det som är kul och då blir det nog bäst, när man inte tänker på det man borde göra.
Alva Stenman: Jag måste säga att jag håller med om det där, och det finns också kanske en viss press att man när man har chansen borde uppleva någonting helt unikt och fara långt bort, och jag uppmanar alla att göra det som vill göra det. Men jag kan också förespråka, det är ju till exempel jättelätt att fara inom Europa med sjukvård och allting sådant, så fast det kanske inte känns som ett jätteunikt val att fara till exempel till Nederländerna så är det jätte lärorikt och det är jätteroligt. Man måste inte tänka så mycket på hur saker borde vara eller ha så jättemycket förväntningar, utan jag tycker som Rebecca sa att man ska fara och så gör man det bästa. Går det inte, tycker man inte om det, trivs man inte så då kommer man hem. Jag tror att många glorifierar ganska mycket och det var därför skönt när du sade att du grät på flygfältet när du skulle fara för att det var jättetungt med alla intygen för man glömmer ju bort sådana saker. Fast det i slutändan känns som att det var ett fint utbyte och allt, så kommer jag ihåg att jag aldrig varit så stressad i mitt liv som när jag skulle fara just på grund av de där covid-testen, det skulle vara dubbla, det skulle vara PCR-test och antigen-test och mina flygbiljetter blev inställda och jag var övertygad om att jag inte slipper. Sen skulle jag vara i karantän där och det var liksom allt det där. Så fast man ofta hör om allt det fina, så man behöver inte bli avskräckt fast allt inget går som på Strömsö, ibland så möter man motgångar och man måste ändå våga lita på att det är värt det.
Julia Rehn: Ja, jag ska vara fjärde här i kören och säga att våga fara iväg. Har man en dröm om att fara långt så far och gör det. Gör det bara. Det är kanske tungt i början att fara någonstans ensam och just det här osäkerheten kring att kommer jag träffa någon och hur kommer det gå, men i de flesta fallen kommer det säkert gå riktigt bra. Min inställning under hela mitt utbyte var egentligen bara att säga ja till allt. När någon frågade mig, säg att det var en onsdag, så frågade han att kommer du med mig om vi flyger till Bali på fredag, så sa jag ja, det gör jag! Så bokade vi en villa och hittade lite fler folk och så får vi iväg mitt också under läsåret. Alltid när det var någonting sånt där ”kommer du med” så sa jag bara ”ja, absolut!” för att bara samla de här erfarenheterna. Och det i slutändan tror jag väger mycket mer än… inte för att jag nu ska förespråka sånt här allt för mycket, men det väger mycket mer i slutändan. Det är ju det man minns. Jag minns alla roadtrips jag har varit på och alla de här resorna, mer än det där specifika jag lärde mig under en kurs. fast det är ju jättekul om man har gjort det också på sidan.
Alva Stenman: Absolut. Tack för att ni berättade om både roliga saker och obekväma saker och allting, det var jätteinspirerande och fint att få höra era historier. Tusen tack.
Alla: Tack själv!