[Signaturmelodi]
Alexander Beijar: Hej, vad roligt att just du har klickat igång det här avsnittet av Vi i StudOrg. Alexander Beijar heter jag och med mig här i Soc&koms så gott som sprillans nya studio så har jag, nå vi tar en liten presentationsrunda, vi kör så här. Vi behöver kanske inte vara så akademiskt exakta att vi kallar oss för politices studerande, men om vi börjar vid min vänstra flank har vi Victoria, hej på dig!
Victoria Myntti: Hejsan!
Alexander Beijar: Vem är du?
Victoria Myntti: Jag är Victoria och jag studerar andra året socialpsykologi och ja, jag kommer från långt upp i norr: Jeppis!
Alexander Beijar: Sen har vi Aili!
Aili Lundin: Hej, jag studerar också socialpsykologi för tredje året och är hemma från Helsingfors.
Alexander Beijar: Och sist men inte minst universitetslektor i journalistik, Jenny Stenberg-Sirén!
Jenny Stenberg-Sirén: Tack jag behöver inte ens presentera mig själv, det fixade du så fint själv!
*skratt*
Alexander Beijar: Och själv heter jag Alexander Beijar, studerar första året på magisterskedet i magisterprogrammet för samhällsvetenskaper som ju då är ett samarbete mellan statsvetenskapliga fakulteten och Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Journalistik studerar jag. Och vi ska idag tangera lite frågor, det blir som en frågepodd. Frågorna är insamlade på inte kanske på det mest officiella och akademiska sättet, utan vi har gått till det ställe där jag är i alla fall ser mest frågor som rör Soc&kom och som rör studier över lag: Jodel! Det här sociala mediet där du får vara anonym, du kan skriva vad du vill, ställa dina frågor, kommentera, skicka in bilder, videon, ljudklipp och så syns de inom en viss radie, jag tror det är 10 kilometer. Så att Soc&koms jodelkanal, inte heller någonting officiellt men @sockom heter den där ifall ni vill bekanta er med den eller ställa frågor.
Jag har rotat lite runt där och tänkte att vi skulle ta och försöka spräcka lite myter och svara på lite frågor som finns där, för att steget att ställa frågor och kanske ringa upp en professor eller ta kontakt med studiebyrån kan ibland vara ganska stort men så där anonyma frågor och svar av, jag skulle vilja kalla oss experter vi är ju ändå studerande på kandidatnivå, magisternivå och universitetslektor, så det känns som att vi har ganska bra koll på läget. Så jag tänker att vi kör i gång med den första frågan som jag hittar när jag rullar fram ibland jodelinläggen. Och Victoria framför allt, du har ju kommit från långt upp i norr konstaterade du, natursköna Jeppis. Själv är jag hemma från Borgå, så jag har också, nå inte flyttat långt men jag vill ändå poängtera att jag flyttat lite. Och den lyder som följer: Hur får man vänner i en ny studiestad? Jag riktar automatiskt frågan nu till dig Victoria.
Victoria Myntti: Ja alltså, jag kom med några som jag kände från början när jag flyttade hit, men jag tror att med rätt inställning så kommer man ganska långt och för mig så var det nog bara att jag dök upp på de första evenemangen och pratade med folk och sedan dess har jag hållit kontakten med dem och skapat mig ett eget gäng, oavsett fast det har varit corona eller inte. För mig så har Soc&kom i alla fall varit väldigt så här, väldigt lätt att komma i kontakt med människor och så där. Så ja, vara öppensinnad och vilja träffa människor och faktiskt ha ett eget ansvar att själv ta kontakt.
Min tes brukar vara att om man tvekar med om man ska skicka och fråga om det är någon som vill hitta på någonting, så om man är sådär men jag vet inte, vad tänker de, så ska man bara svänga det andra vägen och tänka att hur skulle du känna om det skulle vara någon som skickar och frågar dig om du vill hitta på någonting, och med stor sannolikhet skulle man bara vara glad. Så om man går enligt det så kommer man långt.
Alexander Beijar: Mm, andra tankar? Aili?
Aili Lundin: Nå, den här gulisveckan då när man börjar är nog ganska bra. Då kommer det jättemycket, alla är nya, alla börjar på samma skola, då har man jättemycket gemensamt redan där. Och det ordnas jättemycket evenemang där man har möjlighet att lära känna nya människor, så jag skulle säga att det är liksom en jättebra möjlighet att lära känna nya människor.
Alexander Beijar: Jenny du jobbar här, du ser ju då varje år en drös nya studerande som kommer in från alla världens hörn. Har du något tips och trix, vad skulle du säga?
Jenny Stenberg-Sirén: Nå, de här senaste åren har ju inte sett så många då, fysiskt i alla fall, och det har ju förstås gjort just den här aspekten svårare, att hur ska man då lära känna nya när man inte träffas? Det är ju lättare om man äter tillsammans varje dag här i Soc&koms matsal och så vidare. Kanske ett sånt här tråkigt vuxenperspektiv, men jag tänker ju att är man aktivt med i de kurser man tar, man deltar i de här breakout rooms som vissa avskyr över allt annat när man faktiskt är där, och man talar med andra, och man har på den där videon eller kameran, så då är det kanske lättare också sen att ta kontakt med andra när man har setts på den där kursen, och man gjorde det där ena lilla grupparbetet tillsammans. Det är ändå ett sätt att lära känna varandra också. Sen i övrigt så kan jag ju själv rekommendera nationerna som finns för studerande från andra orter. Jag var själv aktiv i Vasa nation i tiderna och det gav mig hemskt många nya vänner också, fastän de kom från samma regionala bakgrund så var det ju ändå nya människor för en, så det finns ju nog olika sätt.
Alexander Beijar: Jag kan inte låta bli att konstatera att, jag fnissade inte högljutt men jag tror jag gjorde det så där undermedvetet, men det jag hörde fniss åtminstone från både Victoria och Aili när vi talade om, eller när Jenny nämnde breakout rooms. Är de verkligen så illa som som man ibland får bilden av att de är?
Victoria Myntti: Nå, jag tycker ju de är jätteroliga. Alltså, jag är ju ganska unik egentligen men jag vet inte, alltså jag såg jättemycket fram emot dem för jag hade faktiskt kurser där det fungerar också. För det är stor skillnad på hur man använder dem. För det finns kurser som ingen är riktigt, där det inte riktigt finns någon poäng med att ha breakout rooms, där liksom lärarna bara har hört att det är bra typ, och där man inte har någonting att göra egentligen. Men jag hade till exempel en seminariekurs på zoom och då hade vi samma grupp under hela kursen och vi diskuterade våra egna texter och vi hade saker att diskutera, så då var det ju meningsfullt att ha det i grupper för att sedan kunna diskutera det i en större grupp.
Men det är faktiskt det du sa om det där med att vara aktiv i breakout rooms, för det jag har märkt för att vi hade ju gulisevenemang någon vecka och sen så var ju allting på distans, så vissa har jag liksom träffat nu på nytt på hösten och jag har inte sett dem sedan förra gulishösten men jag har sett dem på zoom. Så jag har ändå så där följt med dem och jag följer dem på sociala medier så jag har ändå hängt med i deras liv. Så jag var ändå så där Ja, vi känner ju varandra fastän man egentligen har setts på riktigt väldigt få gånger. Så det är ganska konstigt. Inte säger jag ändå riktigt att man kanske får vänner på zoom men man känner igen folk i alla fall.
Aili Lundin: Och den där tröskeln att gå och tala med någon som man har träffat på zoom är ändå lägre än till någon som du aldrig har sett i hela ditt liv, så det är helt sant fast man inte kanske lär känna varandra på samma sätt via zoom som när man träffas helt i riktiga livet
Alexander Beijar: Så kameran på är liksom vårt gyllene budskap! Nu när vi en gång talar om zoom och kameran, jag riktar frågan till Jenny, du har ju föreläst på zoom. Jag tänker mig, det kanske är vida känt, att man inte alltid kanske är den piggaste på en morgonföreläsning särskilt inte på zoom. Risken finns att man har suttit och klämt i sig någon liten frukost eller har haft på föreläsningen i bakgrunden medan man har kokat kaffe. Hur är det att föreläsa åt det gäng svarta rutor med namn?
Jenny Stenberg-Sirén: Det är jättetråkigt. Det är jättetråkigt att föreläsa för svarta rutor, och jag hoppas, jag försöker, få folk att ha kamerorna på. Samtidigt vet jag ju att det kan vara en hög tröskel för många speciellt om det är stora grupper, är man sen en liten grupp så då man lär känna varandra och då är det ju kanske en lite annan situation. Men man får ju liksom ingen feedback, man pratar ut i tomma intet och man har ingen koll på att går det här vad jag nu säger alls hem, vad far förbi, vad förstår folk, vad reagerar folk på och så vidare. Att föreläsa är ju på ett sätt som att uppträda hela tiden, som att stå på en scen och hela tiden ge av sig själv och när man inte får någonting tillbaka så det är ganska tungt faktiskt. Så att ha gärna kamerorna på!
*skratt*
Alexander Beijar: Och sen kan vi ju hoppas att vi lämnar zoom bakom oss i något skede kanske. Vi är så här i talande stund i slutet av andra perioden, julen närmar sig och så där och hittills så har vi jobbat ganska mycket med hybridformer och man gör saker, testar på nya saker. Vet vi alls någonting om hur framtiden ser ut då det kommer till undervisning?
Jenny Stenberg-Sirén: Tidigare så var det ju sagt som så att från och med period tre, alltså då efter årsskiftet, så skulle vi återgå till helt normal tillvaro, vad nu då det betyder. Nu har det ju då som vi alla vet igen blivit sämre så jag vet inte vad jag vågar säga och inte vågar säga nu, alltså om jag tolkar universitetets rektor rätt så kommer vi att behöva erbjuda någon form av alternativa sätt att avlägga kurser för personer som är i riskgruppen under hela våren. Jag hoppas att jag tolkat det här rätt så att jag inte går ut med felaktig information. Men oberoende tänker jag mig att vi har svårt att helt lämna någon form av hybridlösningar, och det är kanske också bra att det är så, att det liksom kvarstår möjligheten att göra saker delvis också på distans. Sen beror det ju hemskt mycket på hurudan typ av kurs det handlar om, vissa fungerar ju mycket bättre i salen och speciellt om man jobbar mycket tillsammans och sådana kurser jag undervisar är ganska praktiskt fokuserade, det handlar om att man jobbar mycket tillsammans, man skriver och man ger respons till varandra, och det fungerar nog mycket bättre när man sitter i samma rum.
Alexander Beijar: Om jag vänder mig till er som studerar. Själv är jag i alla fall nog alla gånger hellre-, stiger upp en halvtimme tidigare och hoppar på en spårvagn och vandrar till Soc&kom eller vart än där jag har föreläsning, för att få gå dit. Hurudana är ni? Närstudier eller distansstudier, Aili?
Aili Lundin: Jag tycker att en bra kombination av både och, för att ibland är det bra med distansstudier i och med att det är mer flexibelt, och till exempel om man jobbar och så så är det lättare att kombinera. Men sen blir det nog ganska tråkigt att bara sitta hemma, Jag tycker själv också att det är mycket svårare att koncentrera sig via zoom än att vara liksom på plats. Och gruppdiskussioner är mycket enklare att ha på plats än via zoom, så en sån här bra mix av både och tycker jag, 50/50 typ.
Victoria Myntti: jag är nog absolut en närstudieförespråkare, men samtidigt så under hösten alltså i första perioden så jag var tutor så jag hade jättemycket annat och då var det väldigt skönt att de kurserna jag hade så var, inte ens som att jag måste-, de var ju liksom på distans och det var till och med så att jag kunde se på dem när som helst. Så då kunde jag helt anpassa tiden enligt när jag hade tid, för det kanske inte alltid var så att jag skulle ha hunnit precis då när föreläsningen skulle ha varit. Så då förstår jag ju pointen där. Men sen samtidigt så är det inte alls samma grej, och som tur har jag haft i andra perioden en kurs som är helt närstudier och en annan som vi har nu just, den där proseminarium, så har vi haft det mesta på plats. Vi har haft ibland på plats, ibland på distans och det är jättestor skillnad för ingen säger någonting på zoom fast vi känner varandra, för att steget till att lägga på micken är så mycket större.
Aili Lundin: Jag har lite glömt hur det är att vara på närundervisningen, har inte haft en enda föreläsning i skolan sedan före corona, så det har nog gått en tid som man har suttit via zoom. Så man börjar nog längta efter det så hoppeligen sen på våren så börjar man få lite mer här på plats också.
Alexander Beijar: Vi blir väl helt enkelt bara klokare genom att vänta.
Aili Lundin: Ja.
Alexander Beijar: Om det är någonting vi har lärt oss under de senaste, vad ska vi dra till med, 19 månaderna ungefär så är det ju att det är hemskt svårt att säga hur det kommer bli men man kan ju *knackar i bordet* alltid hoppas *skratt* att det tar sig i något skede.
Vi konstaterade här tidigare att vi är i slutet av andra perioden. Slutet av en period brukar tyda på att nu börjar det vara dags att testa vad studerandena kan och vad de har lärt sig under den här kursen. Jag tänkte att vi ska snacka lite tenter, här är någon som har frågat dels vad man ska tänka på då man läser till en tenta, och hur tidigt lönar det sig att börja läsa på en tent? om vi börjar fast med Victoria, hur tidigt börjar du läsa på tent?
Victoria Myntti: Ja alltså, jag har haft så många kurser som inte haft tent och jag är ju van med hemtenter och Moodle-tenter, så det skiljer sig tycker jag ganska mycket. Nå, förra året så hade jag, då i början så då var jag ganska så där taggad och tänkte att nej men nu, nu ska man börja i tid och nu ska man vara duktig studerande och läsa liksom och hinna allt och så här, men att sen så har man insett att man har ju allt material, man kanske inte behöver läsa jättemycket. Men jag tycker det är jättesvårt att svara på hur mycket man ska läsa för det är så stor skillnad med hur man är som person och hur man lär sig. Jag är en person som lär mig jättemycket av att vara på själva föreläsningen, därför skippar jag nästan inte dem någon gång, utan jag försöker vara där bara jag har passligt för att jag lär mig när någon förklarar åt mig och då behöver jag bara repetera och behöver inte ta in den kunskapen sen. Så det är jättestor skillnad där.
Aili Lundin: Jo, jag skulle just säga att det är ganska svårt att svara på den frågan i och med att det är jätteindividuellt, alla har sina egna sätt och sina egna studietekniker och sen beror det också på hurudana vitsord man siktar på såklart, det är ju också en poäng. Det skulle vara bra om man skulle under kursens gång börja lära in sig och förbereda sig inför tentan som kommer att komma någon gång. I vissa kurser, jag har också haft ganska många sådana som inte har haft tenta, men att enligt sin egna studieteknik börja i god tid med att dela upp arbetet så blir det inte så stressigt att man mitt i allt har en dag på sig att läsa hela kursmaterialet så tror jag nog att det går riktigt bra.
Alexander Beijar: Jenny, hur ska man läsa till en tenta?
Jenny Stenberg-Sirén: Du menar att jag har ett svar på den här frågan? *skratt* Jag tycker att här kom fram redan jättegoda poänger och kloka tankar så det där, det är ju just så. Det beror ju också på, jag menar man kan ju tentera kurser och då finns det kanske inte föreläsningar att gå på och då måste man ju-, kanske det som jag skulle säga, att man ska vara medveten om hur hurudan man är *instämmande ljud* som läsare och hur man lär sig, att ju mer självkännedom man har, desto lättare kan man jobba med alla studier, vad det än handlar om. Så vet man att man behöver mycket tid och man har ett stort material så då planerar man in det, att man kanske börjar då i väldigt god tid och tar det i små bitar för att helt enkelt hinna få in det. Tycker man det är jobbigt att läsa så gäller det att hitta tekniker där man liksom hittar det viktigaste och skriver då ner de viktigaste poängen och så bara läser man på sina egna anteckningar för att sedan få in det. Men det varierar ju hemskt mycket.
Själv tycker jag kanske inte så mycket om det där när man ska liksom pränta in saker och på något sätt komma ihåg. De fyller en funktion det också, men speciellt så här på universitetsnivå så tycker jag att det är liksom mer det att man kan analysera det man har läst och att man kan göra någonting med det man har läst att man själv kan reflektera kring det, är liksom det här kritiska tänkandet som vi ska försöka få fram och det är viktigare och då handlar det inte om att man kommer ihåg exakta detaljer och så här, utan att man kan använda det man har läst.
Victoria Myntti: på det sättet så har ju hemtentor haft en funktion-
Jenny Stenberg-Sirén: Precis!
Victoria Myntti: -att man har materialet där, men du kan inte svara på de där frågorna bara genom att skriva rakt av ett material, utan du har hamnat att tillämpa det på olika sätt. Olika tentor är olika bra på att formulera sådana frågor, jag förstår att det är jättesvårt att få en bra fråga, men det finns fördelar med det också. Samtidigt så tycker jag att, fast tentorna skulle vara på plats, så tycker jag inte om de som är bara definitioner eller så, utan jag tycker ändå att, fast man inte har materialet ska man ändå kunna tillämpa. Då handlar det ju mer om att du faktiskt förstått det du läst och inte liksom kommer ihåg allt bara.
Alexander Beijar: Jag har ju insett själv, det är inte jätte miljö- eller man måste väl kalla det miljömedvetet om man är medveten om att det inte är miljömedvetet tänker jag mig, men jag har ju själv insett särskilt under den här coronatiden, att det här med att läsa på dator det fungerar inte. Jag kan läsa innantill på dator och har frågorna här framför mig till exempel på dator men då går de in genom ögonen och ut direkt, så jag går ju och printar allting och streckar under. Det är någonting jag har börjat göra först nu i senare tid, skulle jag vetat det tidigare, eller skulle jag insett att jag lär mig genom det tidigare så skulle jag ha börjat betydligt tidigare för jag har i alla fall själv insett att det är det absolut bästa sättet jag vet.
Victoria Myntti: Du vet väl att det finns såna här PDF-readers som man kan sträcka under i på dator?
Alexander Beijar: Jo, men det funkar inte-
Victoria Myntti: Det funkar helt bra ändå!
Alexander Beijar: Ja jo, men det funkar inte för mig alltså, jag vill ändå, jag vill kunna-
Aili Lundin: Jag förstår, jo.
Alexander Beijar: - sitta och bläddra och sedan gå tillbaka och på något sätt ha det fysiskt framför mig.
Jenny Stenberg-Sirén: En annan sak jag ännu vill tillägga, och det här är igen ett sånt här tråkigt vuxenperspektiv, *alla skrattar* men alltså det att man ska sätta bort den där telefonen då när man håller på och läser. *Instämmande ljud*. För att jag är också sån, jag blir hela tiden distraherad av allt som kommer i telefonen, och så fort det är någonting som skulle vara så här att nu måste jag liksom börja riktigt tänka på det här då tar jag fram telefonen för att det är ju tungt att tänka.
Victoria Myntti och Alexander Beijar: Jo.
Jenny Stenberg-Sirén: Så att på något sätt jobba med sig själv att man helt enkelt sätter bort den, sätter den i ett annat rum och så tar man fast tjugo minuter då man bestämmer att nu bara läser jag, och nu gör jag faktiskt det här och sen kan jag gå och kolla på telefonen om jag vill. Men att man på något sätt skulle kunna fokusera till fullo på det.
Victoria Myntti: Vi har ibland när vi har suttit på biblioteket flera stycken, så har vi alltså tagit varandras telefoner och gömt dem på våra platser så att vi *skratt*, ja men då kan man ju inte se den och sen får man fråga liksom av ens kompis att kan jag min telefon nu? Det är liksom lite större tröskel än att ta fram den själv.
*alla skrattar*
Aili Lundin: Ja-a!
Alexander Beijar: Jo, definitivt. Vi var inne lite på essäerna redan och jag tänkte att vi kunde fortsätta kort på det spåret ännu. Här är någon som frågar hur man skall tänka och vad man ska tänka på när man skriver akademiska essäer? Någonting som i alla fall- det låter väldigt högt flygande när man talar om akademiska essäer. Men nog finns det ju en skillnad mellan en studentexamens essä och en akademisk essä. Vad skulle ni säga att är den största skillnaden? Vad fick ni, jag tänker när ni började studera till exempel och mitt i allt skulle skriva en, inom citationstecken ”akademisk essä” till skillnad från en essä-essä? Hur kände ni liksom, vad är den största skillnaden?
Victoria Myntti: Källhänvisningar. Helt enkelt.
Aili Lundin: Mm, absolut jo det är nog den största skillnaden att komma ihåg. Men det finns program för det också så det är inte så svårt som det låter. Det låter jätteskrämmande *skratt* till någon som inte är van med det, men sen när man kommer in i det så är det nog… men det är säkert största skillnaden. Också med språket så tycker jag att man inte ska göra det allt för krångligt och svårt bara för att det är en akademisk essä. Så kanske det största är det där med källhänvisningar, jo.
Victoria Myntti: Jag tänker egentligen att… alla essäer som jag har skrivit så… en stor skillnad är kanske, som vi har pratat om tidigare med kritiska tänkandet, att de essäerna handlar ju egentligen om att du ska kunna analysera det du tar in eller kunna jämföra på något sätt mera än… man börjar nog göra det i gymnasiet, jag skrev ganska mycket essäer och det är liksom en början, du får inte bra i en essä i gymnasiet ifall du inte på något sätt kan lägga ihop ett och ett och på något sätt kan se på saker lite kritiskt. Men det är steget vidare från det på det sättet, så att har du skrivit bra i gymnasiet har du inte problem med akademiska essäer heller.
Alexander Beijar: Jenny du är ju inte bara universitetslektor utan också medieforskare, håller du med om vår uppfattning av det som vi kan kalla för en akademisk essä?
Jenny Stenberg-Sirén: Jag hoppas du är medveten om att resten av podden kommer att gå till det här temat nu *alla skrattar*, det här är mitt specialområde. Nej alltså, det är absolut som ni säger. De uppsatser och essäer och texter man skriver speciellt i slutet av gymnasiet och som då skrivkompetensprovet i studentexamen handlar om så man bygger liksom vidare på det. Det är lite andra sätt att använda källor, men det lär man sig och det är liksom egentligen ganska tekniskt, så det är liksom inte heller tycker jag är ett problem fastän många har problem det, men det är liksom egentligen inte så svårt. Det som ju är det här svåra är ju det här som du var inne på, att liksom lyfta upp det relevanta källorna ur den här texten man läser, att kunna positionera dem mot varandra och att också komma med egna tankar som man kan motivera, och en argumentation som man använder då de här andra källorna för att bygga upp.
Så att det handlar om struktur naturligtvis, man ska ha en väldigt tydlig struktur på sina essä och det finns det modeller för, men just det här att man för en kritisk diskussion mot de här källorna man har använt, utan att kopiera direkt ur dem, utan att man ska diskutera det som finns där och skriva med egna ord och då hänvisa på ett tydligt sätt och alltid ha belägg för det man kommer med, och det kanske är en svår sak att man kan inte bara påstå vad som helst utan man måste på något sätt kunna bevisa det genom att då hänvisar till källor.
Rent språkligt så håller jag helt med dig om att det ska inte vara för svårt språk för det blir inte bra, men det ska inte heller vara för vardagligt. Så den här balansgången mellan kanske då mer journalistiska texter eftersom vi har diskuterat det *skratt* och sen då kanslisvenska som det kallas när det är liksom jätte styltat språk, att hitta en balansgång där. Och där ser man, jag har också språkgranskat kandidatavhandlingar här vid Soc&kom och där ser man en skillnad mellan vetenskapsområden vilket jag tror att beror väldigt mycket på den litteratur man läser i studierna. Sådana som läser väldigt mycket till exempel lagtexter så präglas av det språket och det är inte ett gott språk för en akademisk essä, medan sådana som till exempel skriver mycket journalistiska texter har ett lite för, nå jag kallar det nu vardagligt, det är kanske lite fel, men lite ett sådant grepp som inte hör hemma i en akademisk essä. Så att ja, det finns många olika aspekter på det här och det är trist om det känns svårt. Jag vet inte om den här frågan tyder på att det upplevs som svårt, för att det är ju liksom en genre bland många andra textgenrer och jag tycker ju att ni borde få tillräckligt mycket stöd och respons på era texter för att utveckla den här färdigheten men om det inte är så, så är det säkert någonting vi får fundera på.
Alexander Beijar: Mm jo, nå inte är det sist och slutligen. Nå jag har själv då, journalist som jag är och studerar till så är det en bekant feedback den här att den blev lite väl journalistisk den här essän eller just det där lite vardagliga. Det som stör mest är att då brukar jag oftast sitta länge och på något sätt ”tråka till” den, jag har ett väldigt så där färggrant och färgglatt språk kan kanske konstateras, och sen tycker jag på något sätt, jag känner i alla fall själv att jag måste göra den så tråkig. Jag vet inte om jag får medhåll på den tanken?
Aili Lundin: Ja, eller det som är det svåraste tycker jag är just det där att ändå hålla sig vid de där källorna att du kan inte börja allt för mycket reflektera själv utan någon källhänvisning. Det tycker jag att är svårast, för att det blir sen så där att hur ska man få den att låta intressant och bra och inte för tråkig, men ändå hålla sig till de här källorna som ändå är fakta, så den där balansgången. Man övar sig nog på det, jag tror inte att någon som skriver sin första akademiska essä får fulla poäng och är jättebra utan det kräver övning och det får man nog hjälp med.
Alexander Beijar: Jo definitivt, och det förväntas ju inte att du skall skriva en doktorsavhandling *alla skrattar* genast i början, det är ju en process. Hör ni, underbart är kort som man kan konstatera, vi måste börja avrunda nu. Jag ska kunna stå här och prata i åtminstone 30 minuter till men då tror jag att vi börjar tappa folk, jag tror inte att någon har en så lång bussresa, men jag tänker att vi gör en sista svep genom studion. Om ni skulle få ge, kanske ett lite lättsammare på något sätt, tips för någon som studerar eller kanske ska börja studera som ni har lärt er, något slag av lärdom, som en aha-upplevelse kanske som ni har fått när ni har studerat eller när ni har jobbat med studenter. Vilket sorts gyllene tips skulle ni vilja ge?
*kort tystnad*
Victoria Myntti: Du kastar iväg liksom den svåraste frågan så här.
Alexander Beijar: Absolut, och så står jag här och förväntar mig att ni ska komma med- Alltså, jag kan ju själv konstatera att jag gör det här felet varje höst att jag glömmer hur mycket det krävs av en kurs, så förra året tog jag fyra kurser i en period och den här perioden kämpade jag igenom fem kurser samtidigt och det börjar märkas nu när jag har en deadline per dag. Så ha inte bråttom, ni hinner studera. Tre kurser är tillräckligt och det är ju roligt så länge det varar, man behöver ju inte ha bråttom ut härifrån. Och fråga studierrabatt var du än går, det finns överraskande mycket sånt.
Victoria Myntti: Jag har kanske ett tips mer på hur man lär sig, och det är att det finns alltid någonting… alltså du har ju valt Soc&kom för att du på något sätt är intresserad av det, och då ska man hålla fast vid det, för att det är så mycket lättare att komma igenom den där kursen om du kan tänka igenom vad är det jag tycker är intressant i det här, ger det här mig någonting? för jag tycker att alla kurser är fyllda av aha-upplevelser, i alla fall för mig, det är hela tiden någonting som man kan ta fasta på att oj, men är det så här? För allting handlar ju om samhället, allting handlar om människor, det handlar om vår verklighet, vår vardag och då finns det så mycket insikter man kan få hela tiden och fokuserar man på dem så då märks inte på samma sätt att oj, jag har den här essän, jag har den här deadlinen, jag har det här jag måste göra. Om man försöker, det är en tankeprocess, man svänger om det till vad är det som är intressant, vad kan jag lära mig av det här? och då lär du dig förvånansvärt snabbt också.
Aili Lundin: Nå kanske att det här är den bästa tiden att testa sig fram, om man inte är helt säker på vad det är man är intresserad av eller vad man vill studera så redan på Soc&kom finns det flera alternativ att välja mellan och så har man ännu sina valfria studier där man kan välja allt mellan himmel och jord, så det är liksom optimala tiden att testa sig fram och se vad som intresserar en själv, så det skulle jag säga som tips.
Alexander Beijar: Mm, Jenny?
Jenny Stenberg-Sirén: Mycket kloka tankar. Det jag skulle säga som tips är att ta vara på de vänskapsrelationer ni bygger här. Ni kommer att ha väldigt stor nytta av de nätverk ni skapar nu senare i livet på många till och med överraskande sätt, så vårda vänskapsrelationerna.
Alexander Beijar: Sista snabb fråga, vilken är Unicafés bästa mat?
Aili Lundin: Den här mexikanska ugnskorven är ganska god.
Alexander Beijar: Nu tog du ju den!
*skratt*
Victoria Myntti: Ja alltså, jag har ju en förkärlek för helt vanlig citrontorsk. *Skratt*. Men det är i alla fall inte det som tydligen är favoritfredagsmaten på unicafe; kyckling bolognese, det är det absolut värsta. Men ja bästa mat, jag kanske ändå håller fast vid min citrontorsk.
Alexander Beijar: Citrontorsk.
Jenny Stenberg-Sirén: Alltså, bara det att någon annan lagar maten så gör mig nöjd.
Alexander Beijar: Hemskt bra poäng. Tack så mycket Victoria Myntti, Aili Lundin och Jenny Stenberg-Sirén, själv heter jag Alexander Beijar och tackar för sällskapet.
[Signaturmelodi]