Mathias Björklund: Bästa lyssnare och tittare välkomna till Svenska social- och kommunalhögskolan, Soc&koms splitter nya studio. Idag sitter jag, Mathias Björklund, här i studion tillsammans med Henrika Zilliacus-Tikkanen, Nika. Hej Nika.
Henrika Zilliacus-Tikkanen Hej.
Mathias Björklund: Och så har vi också med oss, Robert Runeberg på distans, vår nya fina studio möjliggör det och Robert finns med oss från Korpo, hejsan Robert.
Robert Runeberg: Hej hej.
Mathias Björklund: Nika är universitetslektor emerita i journalistik och Robert är kontaktchef och båda är nyblivna pensionärer, ni har båda lämnat arbetslivet och idag ska vi få ta del av era tankar och minnen kanske också från Soc&kom, med tanke på era långa och imponerade karriärer här på högskolan.
[Jingel]
Mathias Björklund: Innan vi sätter i gång mera, så ska jag presentera er båda för våra lyssnare och tittare. Nika, du har varit journalist och journalistutbildare i 35 år och nyss fick jag också höra att det faktiskt var 1988 som du har börjat din karriär här på Soc&kom. Du har jobbat också på kulturfonden, du har vikarierat våra professorer. Du har han varit prorektor under flera rektorer. Förutom din fina karriär här så har du ju också varit politiskt aktiv, medlem i kulturnämnden i Helsingfors, du har haft ett engagemang i Helsingfors festspel och också i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Snart ska vi få höra lite mer om dem, Om speciellt din karriär förstås här på Soc&kom. Sen har vi med oss Robert, som började jobba med svensk vuxenutbildning i slutet på 1990-talet här på Soc&kom. Och du har också, vet jag, jobbat i Sverige bl.a. och vid Helsingfors universitet då länge. Före du var kontaktchef på högskolan så jobbade du med som sagt svensk vuxenutbildning men att nu de senaste åren och mycket med projekt kring integration och invandring. Och också mycket med Soc&kom -dagen, du har varit primus motor för den, också med högskolans alumnkontakter och Svenska social- och kommunalhögskolans alumnförening Soc&koms Vänner. Och om allt det här ska vi säkert att få höra lite mera senare. Men den första fråga man vill ju ställa förstås när kolleger går i pension är att hur känns det nu Nika?
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Riktigt bra. Jag tänkte jag vill också gå i pension när jag ännu har kraft och intresse att hjälpa till om det behövs.
Mathias Björklund: Precis, jag tror att vi ser mycket fram emot det och vi vet att vi kommer att få ha dig här på högskolan. Hur är det med dig Robert, hur känns det där på Korpo?
Robert Runeberg: Ja, jag har inte riktigt märkt det ännu att jag har gått i pension. Det kanske jag märker om ett halvt år men ännu har jag inte märkt något.
Mathias Björklund: Det är väl kanske också bra att du är aktiv och jag vet att du har också ett stort engagemang där på Korpo för tillfället med olika saker. Jag nämnde här tidigare och vi vet att du har en lång karriär på Soc&kom bakom dig, Nika. Många av journalisterna i Finland, speciellt på finlandssvenskt håll har deltagit i dina kurser. Journalistiken vad jag vet har alltid haft ett praktiskt element och speciellt du har jobbat mycket med den biten här på Soc&kom och utvecklat den. Det betyder att du också alltid haft en mycket stadig kontakt i braschen såsom många andra också eller alla journalistutbildarna här. Om du tänker på det här med det praktiska elementet, hur skulle du säga att journalistutbildningen har förändrats till den delen.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Vissa delar är ju ganska stabilt närvarande genom hela den här perioden, dvs. det att man för att bli journalist ska öva saker i praktiken, och det skedde redan under min studietid på 70-talet och det har varit närvarande hela tiden, redaktionsövningar. Ibland har vi åkt ut till redaktioner och jobbat där, ibland har vi haft redaktionsmiljöer inom högskolan. Så det har egentligen varit mer stabilt än många andra sidor av utbildningen. Det som i övrigt har förändrats ganska mycket är ju att forskningen har kommit in väldigt mycket starkare än vad den var under min studietid. Att där har ju Soc&kom utvecklats alldeles enormt. Det förekom inte så mycket forskning under min studietid och efter det så har fler och fler inom personalen avlagt akademiska grader och forskningen har ökat och forskningens betydelse har ökat, vilket är positivt i sig.
Mathias Björklund: Precis. Vi kom lite in på det här med praktiska elementet. Skulle du säga att forskningen kring det, är det någonting som existerar nu. Att man tittar mera vetenskapligt på det här med praktiskt journalistikarbete.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Det förekommer i studenternas examensuppsatser. Våra arbeten är nästan alltid praktiskt orienterade och empiriska. Man tittar på någon form av journalistisk verksamhet. Medan det inom en del andra ämnen så skriver man teoretiska uppsatser. Och det gör att det alltid är viktigt att vi har också experter på respektive fält som bedömer examensarbetena. Man kunde göra mer för att integrera det här, jag tycker att man till exempel borde betona att forskningsmetod och journalistisk metod innehåller helt samma steg. Det är aldrig motsatser utan de stöder varandra. Det enda som skiljer är tidsramen. Som journalist måste man fixa någonting inom ett dygn och som forskare kan man fördjupa sig i en fråga under flera år. Men stegen är desamma.
Mathias Björklund: Just det. Hur är det med studenternas engagemang? Journalisterna har alltid varit aktiva i samhället och jag vet att ni som lärare och utbildare i journalistik, ni har alltid en väldigt nära relation till era studenter här på högskolan. Och jag vet att det är ett sätt som det här tar väldigt starkt uttryck till är smockaproduktionen. Är det någonting du vill berätta om smocka för våra lyssnare och tittare, många kanske känner till den men ...
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Jo, smocka är ju det utan vidare roligaste momenten nu på senare år. Tidigare har vi, det har funnits väldigt många skeden under de här 30 åren naturligtvis, mycket internationellt samarbete och sådant som har varit givande på många olika sätt. Men de här senaste åren har jag varit involverad i Smocka och ganska långt eftersom de andra inte har varit det. Det är otroligt belönande för man ser hur studenterna växer, alltså från år ett när de är osäkra reportrar, tills de avancerar till arbetsledning och får handleda andra. Det är ju en orsak till att man är lärare, man lär sig bäst när man ska lära ut åt andra och det märker äldre studenter också när de handleder yngre. Att det är en väldigt bra metod för att lära sig själv. Så att det är nog en väldigt givande period och det är också viktigt att den behålls kvar men det är ju inte mera i mina händer.
Mathias Björklund: Precis. Jag tror att vi kommer att ha mycket stor glädje av det utrymme som vi just nu sitter i med tanke på smocka-produktionen och nyheter och så. Du har jobbat mycket med studenter, har du någon hälsning till nya studenter, gamla studenter, någonting som du skulle vilja säga åt dem med tanke på deras kommande karriärer och så.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Ja, jag brukar både som tutorlärare och som annan lärare försöka komma med goda råd, de har lite ändrat sig genom åren. I början så var det så att alla som sökte till journalistik ville bli journalister och de ville ut i branschen så fort som möjligt och då fick man uppmana dem att ta till sig av den teori som bjöds, medan de studerade, för att sen skulle de hinna tiotals år jobba inom journalistiken. Idag är det en bredare inriktning, dvs. många siktar på att syssla med kommunikation och det finns fortfarande många som vill jobba inom medier och jobba som journalister men idag är mitt råd kanske snarast att oberoende vad man tänker sig att jobba med i framtiden så har man nytta av de praktiska journalistikkurserna. Nästan i vilket jobb som helst, det kan ju t.o.m. hända att en förvaltningschef plötsligt sitter och gör intervjuer, det kan hända vem som helst, var som helst, att man behöver använda sig av journalistiska färdigheter. Så att det aldrig är fel att ta dem och jag tycker att det inte ännu är tillräckligt många som av de andra studenterna som har förstått det här att man faktiskt har tillgång till kurser som kan vara nyttiga i alla jobb.
Mathias Björklund: Precis, jag tror också att ett av våra stora mål här har varit att engagera en mycket bredare s.a.s. publik av studenter, grupp av studenter i det här arbetet, i.o.m. t.ex. den här studion och det praktiska. Vi har pratat här om kommunikation och på sätt och vis kanske det blir en liten åsnebrygga till dig Robert. Du har under din senaste tid på Soc&kom som kontaktchef jobbat mycket med projekt kring invandring och integration och med att ordna utbildningar. Och förstås Robert, såsom Nika också här, så du har jobbat både i den numera icke existerande byggnaden på Topeliusgatan där Soc&kom fanns tidigare. Och nu senast då här i Kronohagen, men sen också har du jobbat på Norra Hesperiagatan där Soc&kom hade utrymmen för sin forskningsverksamhet. Ja vi kommer kanske snart mera in på det här med kommunikation men de här byggnaderna, hur kändes flytten hit för dig Robert?
Robert Runeberg: Nog insåg jag väldigt klart hur viktigt flytten var, för att vi var nog väldigt isolerade i Tölö och jag hade ju själv rätt så stort samarbete i min verksamhet som fortbildningschef med personer på hela universitetet. Så det var ett enda åkande med spårvagn in till centrum. Och jag förstod att för många kolleger var det precis samma sak, alla samarbetar med statsvetenskapliga fakulteten. Så att det var nog underbart att få flytta in.
Mathias Björklund: Just det. Där på Norra Hesperiagatan så jobbade du mycket med svensk vuxenutbildning och så. Vi kommer kanske snart mera in på dina nyare projekt men det här med svensk vuxenutbildning, är det någonting som du vill dela med dig om, och hur den verksamheten gick av stapeln. Den påbörjades väl där i slutet på 1990-talet eller har jag fel?
Robert Runeberg: Det påbörjades kanske just ...eller jag blev anställd just 1997 för att utveckla den verksamheten. Det var en ... Alltså Helsingfors universitet hade en stor finskspråkig fortbildningsverksamhet. Men det fanns just ingen fortbildning på svenska. Då anställdes jag för Soc&koms del och Tuula Ikonen för Helsingfors universitets del och vi jobbade som ett par några år för att utveckla fortbildningen av alla universitets områden, från alla fakulteter. Det var ju ett väldigt ambitiöst projekt. Men att det gick väldigt bra första åren, vi lyckades producera kanske ett femtiotal kurser per år för en massa yrkesgrupper. Det här förstördes lite då när Helsingfors universitet beslöt att bilda nya enheter som skulle ta hand om fortbildningen. Det har varit omorganisationer och omorganisationer när det gäller fortbildning i Helsingfors universitet. Så att mycket senare här efter 2010 kanske så har jag mer och mer jobbat bara för att utveckla inom Soc&koms ramar.
Mathias Björklund: Just det. Och där kommer vi kanske just in på det här som jag hade också tänkt fråga dig lite om eller ge dig möjlighet att berätta om. Det är ganska intressanta de här projekten som du har haft på senaste tid inom Soc&kom, och de har ju relaterat mycket till invandring och integration och projekten som går under namnet Stig in, så handlar bl.a. om att - öka kunskapen hos dem som jobbar med utsatta flyktingar. Vill du berätta lite mera om det här?
Robert Runeberg: Ja, det här är någonting som jag har jobbat med de sista fem åren och har fått en EU-finansiering i det där, i sanningens namn så är det Åbo Akademi som är huvudman för båda Stig in -projekten. Sedan har det blivit ett samarbete så att Soc&kom då samarbetar -väldigt starkt ... Jag är den som har jobbat mest inom projektet men sedan har vi också Folkhälsan med och så har vi Luckan med så det har varit fyra organisationer som har samarbetat och Åbo Akademin så är det nu CLL både i Vasa och i Åbo. Och genom att ha det här, många organisationer som samarbetar på många geografiska olika ställen så vi har ordnat under åren kanske nu upp till 30 konferenser, tvådagars konferenser och kurser. Nu just igår, tror jag att avslutades en kurs i den danska metoden Mind-Spring. Kursen är riktad till, eller deltagarna är invandrare som har bott länge i Finland och vi utbildar dem att ta hand om nyanlända landsmän och hjälpa orientera de nyanlända landsmännen. Och det är då Folkhälsan Norrvalla som har ansvar för det.
Mathias Björklund: Just det, så ett mycket viktigt och engagerande projekt. Nu har vi hört av er, både av Nika och av Robert. Nika, var så god, du hade en kommentar.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Ja, jag tänkte bara påpeka att jag och Robert har jobbat mycket tillsammans, också kring projekt, bl.a. som har att göra med det redaktionella laboratorier och samarbetsprojekt, till exempel med Arcada, så var det han och jag som höll i det här projektet ”Omtänk” som var en stor idétävling där vi hade medverkande också från Sverige och sen har vi jobbat med olika kurser för tidskriftsprojekt. Och så var Robert en av huvudorganisatören för en jätte stor konferens om nordisk datajournalistik. Så att vi har haft många gemensamma projekt där Roberts insats- (Överlappande tal.)
Robert Runeberg: ...De åren som vi hade intervjukurser där det vi flög in en professor från Kanada. Han höll kurser i tre veckor för alla stora finländska redaktioner så vi hade en vecka för Helsingin Sanomat och en för Yle på finska och en för Yle på svenska ungefär. De var helt fantastiska år.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: John Sawatsky en berömd guru när det gäller intervjuteknik. Så att jo..
Robert Runeberg: Det var en av dem som jag fick kanske en fjäder i hatten.
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Jo.
Robert Runeberg: Att hitta honom och få hit honom för en så lång period.
Mathias Björklund: Just det. Vad fint. När vi funderade på den här intervjun så det här var kanske lite också baktanken, jag hade en viss känsla över att ni har jobbat tillsammans också med olika projekt och jag vet att en annan sak som har stått er båda mycket nära är Soc&koms Vänner, alltså alumnföreningen. Robert var ju en av, du har varit länge sekreterare där och på ett mycket föredömligt sätt skött saken och fått vidare och nu har vi Nika som är ordförande för föreningen. Det är många saker som ni har haft gemensamt på Soc&kom. Och det här gemensamma har inte kanske bara att göra alltid med jobb och så där, det här hänt mycket på Soc&kom under den tiden som ni har varit med och jag skulle gärna höra mer om ni har några mera, kanske roliga minnen och så. Nika, något som du vill speciellt lyfta fram som ingen annan vet men som de ska få veta?
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Det är nog övermäktigt att tänka på, inte bara över 30 år som lärare men före det studerade jag här och där emellan hade jag också kontakt med högskolan så att min kontakt till Soc&kom går tillbaka till 1975, så några enskilda minnen går nog inte. Men däremot så tänker jag på olika perioder, alltså de här samarbetena vi har haft. På 90-talet var Ulla-Stina Westman väldigt engagerad i de baltiska länderna som man då började få kontakter med och då hade vi projekt tillsammans med dem. De har satt sina spår, bl.a. så var det då som Magnus Lundén och Anders Mård fick kontakter till estniska studenter, vilket gjorde att vi kunde söka oss vidare till Ryssland. Och så hade vi länge ett intensivt samarbete med den europeiska organisationen och hade Euroreporter-projekt när vi hade studenter från olika länder som kom och gjorde, tv och radio hos oss, så vi skickade ut våra studenter. Och det nordiska har alltid varit starkt framme, jag har varit representant och fått åka runt i de nordiska länderna och fått en jättefin grupp vänner bland de nordiska kollegerna. Så att man tänker på det här, det här hänt mycket inom huset under alla dessa år, men några enskilda minnen är jag nog inte kapabel att plocka fram.
Mathias Björklund: Men vänner runt om i Norden är ju en stor sak, och löper ut hela livet. Hur är det med dig Robert, är det någonting som du vill lyfta fram, stort eller smått?
Robert Runeberg:
Jag har vänliga minnen mer än roliga. Jag har nog ett roligt minne men vänliga minnen är just det som är exempel, tycker jag, på Soc&kom-andan. Jag minns så varmt när Holger Kronman som var då förvaltningsdirektör på Soc&kom, ringde på min hemdörr när jag blev pappa första gången och hade en stor bukett blommor. Och han hade tagit sig hem till mig och kom med blommor. Och jag har andra minnen hur folk har varit vänliga mot mig och mot varandra. När jag mådde illa efter att jag hade separerat så plötsligt knackade Erika på min arbetsrumsdörr och sa att "Hej Robert, nu går vi på promenad, du ser inte riktigt välmående ut." Sådant här har jag uppskattat så otroligt mycket under alla mina år på Soc&kom. Det roligaste minnet är kanske det som vår dåvarande rektor Henrik Hägglund skulle säga att är det hemskaste och det värsta minnet. Det är just år 2009, när vi skulle -flytta från Topeliusgatan till Kronohagen och jag var ansvarig för att ordna en stor utflyttningsfest från Soc&kom och det var den 29 maj 2009. Och hela 450 alumner och dåvarande studenter anmälde sig, vi hade t.o.m. en avgift för vi hade väldigt fin servering och fina musiker och så här. Det var helt fantastiskt! Det kändes som en augustinatt, det var en varm kväll och ute på gården serverade vi paella. Det var ett paellatält där och det lagades otrolig paella. Det som jag hade kanske bedömt fel var då att jag hade skaffat några hundra lådor lådvin. Och överallt stod det lådor med lådvin. Så att festen tyvärr urartade ganska enormt och den fortsatte också när jag klockan 9 nästa morgon skulle gå och titta på hur huset såg ut, så fortsatte festen tyvärr.
(Skratt.)
Mathias Björklund: Har du Nika minnen av den här festen? Kommer du ihåg?
Henrika Zilliacus-Tikkanen: Jag är inte säker. Det är möjligt att just då var jag på sjukhuset, jag kommer inte ihåg. Men jag kommer ihåg en annan fest när vi hade ett stort jubileum och då hade vi flera seminarier och vi hade projektet ”Kärlekens natt” där vi hade Alberoni bl.a. som tema och då fanns det på festen sedan en magdansös så jag minns att Tom Sandlund dansade tillsammans med denna magdansös. Det minns du säkert Robert också, den här festen.
Mathias Björklund: Ja, jag får ett sådant starkt intryck av att ni har haft det roligt och det har varit en vänlig miljö, och jag vet att ni hör till de mest uppskattade kollegerna på högskolan. Och ni har varit med länge och bidragit på många olika sätt till högskolans verksamhet. Och jag vill kanske avsluta med att tacka både dig Nika och Robert för ert stora engagemang, inte bara här som ni alla lyssnare och tittare ser vid intervjun, utan också för hela högskolan. Och för den långa tid som ni har bidragit. Det har varit roligt att vara er kollega och jag kommer att se ännu mycket Nika här, som fortfarande kommer att undervisa kanske till och med en del, det får vi se, (skratt) men att vara med. Och Robert också i projekten som jag vet att du ännu också är engagerad i. Så stort tack till er för era tankar och era minnen. Och stort tack också till våra lyssnare och tittare och vi ses igen här på Soc&kom och Soc&koms studio, tack så mycket.
[jingel]